Förbigå menyn

Information om coronaviruset

Anni och blåsargodbitar

Tor 11.3. kl. 19.00 Direktsändning från Vasa stadshus.
Konsertinspelningen är tillgänglig i två veckor.

Vasa stadsorkester 

Dir. Tomas Djupsjöbacka | sol. Anni Haapaniemi, oboe 

 

Felix Mendelssohn (1809–1847): Nocturno för blåsinstrument (1824/1826)  

Richard Strauss (1864–1949): Oboekonsert i D-dur (1945) 

  1. Allegro moderato
  2. Andante
  3. Finale: Vivace

Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr. 7 i A-dur op. 92 (1811–1813) 

  1. Poco sostenuto – Vivace
  2. Allegretto
  3. Scherzo: Presto – Assaimeno presto 
  4. Allegro con brio

 

Oboisten Anni Haapaniemi är hemma från Toholampi i Mellersta Finland. Hon har studerat oboe i Sibelius Akademin, i Göteborg, i Geneve och i Paris. Hon fick sin magisterexamen från Sibelius Akademin år 2007. Anni har varit solist för Tampere Filharmonia, Helsingfors stadsorkester och i Tapiola Sinfonietta sedan hösten 2009. Hon har även gästat Birmingham Symfoniorkester, som solist.

Utöver orkesterarbetet, är Anni också en aktiv kammarmusiker. Hon är medlem i blåskvintetten Arktinen Hysteria och Ensemble Schrat och hon spelar även barockoboe. Anni lär ut oboe vid Sibelius Akademin.

 

Felix Mendelssohn (1809–1847): Nocturno för blåsinstrument (1824/1826)

Ett verk som en femtonårig tonsättare snabbt komponerade på en kurortsresa som bruksmusik – kan man förvänta sig något av ett sådant verk? Visst kan man det, om den ifrågavarande tonsättaren är Felix Mendelssohn, som var en brådmogen yngling som i det skedet redan hade komponerat sin första symfoni och före det ett stort antal verk från stråksymfonier till konserter och kammarmusik, och som förde en aktiv korrespondens med Goethe, som redan nått livets höst. I juli 1824 besökte Mendelssohn med sin far kurorten Doberan vid Östersjöns strand. Vid sidan om bad, klassisk litteratur och andra nöjen njöt han av de dagliga konserterna med den lokala storhertigen Friedrich Franz I:s blåsensemble och beslöt även själv att skriva ett verk åt ensemblen för att lära sig mera om blåsinstrumentens klangfärg och fungerande instrumentsammansättningar. Så tillkom Nocturne, en av Mendelssohns viktigaste kompositioner år 1824.

Resan till kurorten skedde vid en tidpunkt då influenser från Beethoven och Weber tydligt började höras i Mendelssohns musik. I hans borgerliga och mycket bildade hem hade hans främsta förebilder varit de stora namnen inom barock och klassicism Bach, Händel, Mozart och Haydn. Harmoniemusik-traditionen, det vill säga traditionen med verk för blåsensembler som komponerats för utomhusbruk från Mozart till Beethoven, kan höras som grund till Nocturne. Verket börjar med en andante-inledning som övergår till ett livligt allegro vivace i sonatform. Huvudtemat påminner om den blåsinstrumentsdominerade zigenarmarschen i Webers opera Preciosa, vilket knappast är en ren tillfällighet.

Mendelssohn bearbetade verket troligen ur minnet några år senare. Han tog sig an verket på nytt ännu i slutet av 1830-talet, då han utökade sammansättningen till en militärmusikkårs storlek och döpte om verket till Ouvertyr op. 24.

Richard Strauss (1864–1949): Konsert för oboe och orkester D-dur (1945)

I slutet av andra världskriget bodde Richard Strauss i södra Bayerns bergstrakter i Garmisch mycket avskilt och så gott som utanför Nazitysklands musikliv. Efter att de allierade trupperna hade ockuperat Garmisch i slutet av april 1945 ändrades situationen emellertid. Strauss villa var föremål för ockupanternas intresse och man planerade att den skulle bli en tillfällig kommandoplats, men den gamla kompositörmästaren lyckades med sitt anseende – han visade bland annat ett papper som intygade att han var hedersmedborgare i Morgantown i västra Virginia – hålla byggnaden i sin besittning. Gästerna i villan var många och förhållningssättet till Strauss var trots hans tidigare kopplingar till nazismen till övervägande del positiva. En av besökarna var den amerikanske underrättelseagenten John de Lancie, som i sitt civila yrke var oboist i Pittsburghs orkester. Han lovordade under sitt besök Strauss förmåga att skriva för blåsinstrument och framförde en blygsam önskan om en oboekonsert. Strauss avböjde först, men blev ändå snart intresserad av idén och blev följande höst färdig med verket. I stället för de Lancie tillägnade Strauss verket Zürichs Tonhalle-orkester och dess dirigent Volkmar Andreae, vilka också uruppförde konserten med orkesterns oboist Marcel Saillet som solist.

Kanske berodde det på ett flitigt läsande av Goethe under krigsåren, men Strauss bearbetade konserten så att den var i mycket klassisk anda och lättsam. Ställvis är den skälmsk som Till Eulenspiegel och den långsamma satsen glöder i solistens grepp som en kärleksscen i Don Juan, men samtidigt är konserten en motvikt till kompositörens tidigare, anslående tondikter samt stråkverket Metamorfoser, som beskriver krigets fasor och blev färdigt före konserten. Konsertens tre satser spelas ihop och i dem finns samma tematik. Satserna följer konsertens klassiska form snabb-långsam-snabb. Strauss melodiska uppfinningsrikedom slår ut i full blom i soloavsnittet, som är mycket krävande för solisten. Strauss konsert har förutom att vara en kronjuvel bland oboekonserter också blivit en prövosten som testar solisten styrka och kunskaper.

texter: Panu Sivonen

Ludwig van Beethovens symfoni nr 7 i A-dur (op. 92) tillkom under åren 1811–1813.

Beethoven skissade upp en del teman i sjunde symfonin redan år 1806, ungefär samtidigt som han komponerade sin fjärde symfoni. Det egentliga kompositionsarbetet inledde han fem år senare i slutet av år 1811 efter att ha färdigställt verket Ruinerna av Aten. Då Beethoven arbetade med symfonin funderade han på den förlust som Napoleon hotades av. I privatlivet dominerades kompositörens liv av hans tilltagande dövhet, förorsakad av otoskleros. Inte heller den ”hörapparat” som uppfinnaren av metronomen, J. N. Mälzel, hade konstruerat åt Beethoven var till hjälp. Till slut blev det nödvändigt med s.k. samtalshäften. Med hjälp av häftena kunde Beethovens samtalspartner kommunicera skriftligt med kompositören. Det berömda kärleksbrevet Odödlig kärlek är från sommaren 1812, då den sjunde symfonin blev färdig.

Symfonin uruppfördes i Wien den 8 december 1813. Det var vid en välgörenhetskonsert, vars avkastning användes till förmån för soldater som blivit sårade i kriget mot Napoleon. Av Beethovens dagbok framgår att orkestern bestod av en stor skara berömda musiker från den tiden, såsom Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer och Salieri. På samma konsert uruppfördes också Beethovens orkesterverk Wellingtons seger op. 9, som högtidlighöll hertigens av Wellington seger över de franska trupperna vid Vitoria. Konsertstämningen var mycket fosterländsk, och publiken fascinerades i synnerhet av verkets storslagna teman.

Men också 7:e symfonin fick ett bättre mottagande än någon av Beethovens tidigare symfonier. Publiken tyckte speciellt om den meditativt melankoliska andra satsen. Verket är känt i synnerhet för sina medryckande rytmer. Richard Wagner benämnde verket ”dansens apoteos” (apoteos=förgudande), och Hector Berlioz jämförde den första satsen med en lantlig dans, där inledningen Poco sostenuto utvecklas till glättig Vivace. Den andra satsen (Allegretto) avbryter de vilda dansrytmerna genom sitt högtidliga tema, som ibland har karakteriserats som en sorgemarsch. Duravsnittets klarinettmelodi innehåller ett motivcitat ur operaarian i Beethovens Fidelio, vilket ger en antydan om en bättre värld. Beethoven bryter mot traditionen, då den andra satsen börjar och slutar med ett kvartsextackord, som tidigare bara brukade användas som inledning till en solokonsertkadens. Den tredje satsen (Scherzo) återgår till den energiska rytmen och symfonins sista sats (Allegro con brio) kan sägas vara rent av hejdlös. Vissa samtida misstänkte också att Beethoven hade varit berusad då han komponerade sista satsen. Kompositören Carl Maria von Weber sade efter att han hört den att Beethoven skulle vara mogen att spärras in på dårhus.

“Han såg alltid allvarlig ut; hans otroligt livfulla ögon var ofta drömska, och blicken som jag har försökt fånga på porträttet lite melankolisk, besvärad och riktad uppåt. Hans läppar var slutna, men linjen kring munnen var inte tvär. Hans ögon var blågrå och oerhört livfulla. Hans stormigt svallande hår gjorde att han verkligen hade något ossianskt och demoniskt över sig. Vid ett familjärt samtal var hans blick godmodig och mild, i synnerhet om samtalsämnet tilltalade honom.” Så beskrev konstnären August von Klöber Beethoven.