Du är här

Om Vasa

Principer för Vasa stads medelanskaffning

Godkänd i stadsfullmäktige 20.2.2017, träde i kraft 1.3.2017

1. Allmänna principer
Syftet med principerna för medelanskaffningen är att fastställa de viktigaste principerna för Vasa stads medelanskaffning och den därtill anslutna riskhanteringen. 
Här avses med medelanskaffning anskaffande av Vasa stads räntebärande främmande kapital, dvs. lånefinansiering.
Stadsfullmäktige i Vasa beslutar om de principer som gäller upptagande av lån samt beviljande av lån. Därtill beslutar stadsfullmäktige i anslutning till godkännandet av budgeten och planen om ändringar i beviljade lån och främmande kapital. 
Stadsstyrelsen beslutar om ärenden som är anknutna till finansieringen och om beviljande av finansiering avsedd för skötsel av betalningsberedskapen till koncernbolag och -sammanslutningar. Stadsstyrelsen kan delegera befogenheter vidare till ett annat organ eller en tjänsteinnehavare.
Strävan är att medelanskaffningen genomförs så kostnadseffektivt som möjligt dock så att riskerna i anslutning till detta identifieras och hålls på en godtagbar nivå.  Målet med medelanskaffningen är att trygga Vasa stads betalningsberedskap i alla marknadslägen. Med tanke på riskhanteringen är det viktigt att hantera ränterisken, tillgångsrisken och återfinansieringsrisken. 
Övriga principer för medelanskaffning:
•    Vasa stad skaffar finansiering för primärstaden och affärsverken. 
•    Dottersammanslutningarna skaffar sin långfristiga finansiering i första hand från finansiärer. 
•    Dottersammanslutningarna kan skaffa kortfristig finansiering hos staden (s.k. likviditetslimit).
•    Stadens finansiering sköts i regel i euro. 

 
2. Alternativ för medelanskaffning
Medelanskaffningen genomförs med kortfristig (under 1 år) eller långfristig (över 1 år) finansiering.  
Som kortfristigt finansieringsinstrument används kommuncertifikat, vilkas lånetid är högst ett år. Kommuncertifikatens andel kan vara högst 30 % av lånebeståndet. 
Som långfristigt finansieringsinstrument används inhemska och utländska finansinstituts och försäkringsanstalters skuldebrevslån, leasingfinansiering eller på kapitalmarknaden emitterade masskuldebrev.
Återfinansieringsrisken för medelanskaffning kan hanteras till exempel genom val av olika amorteringsprogram och längd på lånetid för lånen. För skydd mot den ränterisk som uppkommer av räntebindningar kan staden ingå skyddsavtal. 
Lånen tas i regel i euro och enbart med ett separat beslut av stadsstyrelsen kan lån tas i annan valuta. Om lån i annan valuta lyfts, skyddas de i fråga om valutakursrisken. 
3. Risker vid medelfinansieringen och skyddande mot dessa 
3.1  Medelanskaffningens risker
Riskerna vid medelanskaffningen ansluter sig till pengarnas pris (ränterisk), tillgången till pengar föranledd av marknaden och ändringar i lagstiftningen (tillgångsrisk) och återfinansiering av lån som förfaller till betalning (återfinansieringsrisk).  Strävan är att skydda sig mot risker i anslutning till finansieringen genom att fördela finansieringen bl.a. enligt lånetidens längd, amorteringssätt, finansieringskälla och räntegrund. Kreditvärdigheten har också betydelse vid skyddet mot risker vid medelanskaffning. 
Ränterisken utgörs av pengarnas pris (t.ex. Euriborräntan) och risktillägg (marginal).  Med ränterisk avses osäkerhet i nettoräntekostnaderna som orsakas av ändringar i räntorna. På räntekostnaderna inverkar på ett betydande sätt den allmänna ekonomiska situationen.  Då det gäller räntebärande skuld kan ränterisken inte elimineras helt. Vid sidan om skuldbeloppet är viktiga faktorer som påverkar ränteriskläget skuldernas genomsnittliga räntebindningstid och skyddsnivå. Målet med hanteringen av ränterisken är minimering av räntekostnaderna på lång sikt så att risknivån kan hållas på en godtagbar nivå. 
 Tillgångsrisken utgörs av växlingar i tillgången på pengar som orsakas av det ekonomiska läget och läget på penningmarknaden. I ett dåligt marknadsläge kan tillgången på finansiering försvåras även för kommunerna.  
Återfinansieringsrisken  ansluter sig till finansiering som förfaller till betalning, vilken ska finansieras vidare med främmande kapital.  Med återfinansieringsrisken avses att finansiering inte finns i tillräcklig mängd eller att dess pris är anmärkningsvärt högt beroende på till exempel på låntagarens sänkta kreditvärdighet eller störningar på finansmarknaden. Kortfristig finansiering är vanligtvis förmånligare än långfristig finansiering, men innehåller en större återfinansieringsrisk. 
3.2 Hanteringsstrategier för risker
Ränterisken hanteras genom lånetidsfördelning och skyddande. Med lånetidsfördelningen eftersträvas en jämn förfallotid för lån, varvid också återfinansieringsrisken minskar.
Med skydden kan man hantera eller undanröja till exempel skadliga inverkningar av räntehöjningar. Ett lån med rörlig ränta kan med ett skyddsavtal (derivat) ändras exempelvis så att det får fast ränta, varvid räntekostnadernas förutsägbarhet förbättras.  Ett skyddsavtal är ett separat avtal, med vilket ett eller flera lån skyddas. I första hand skyddas stadens låneportfölj som helhet s.k. balansskydd. Eftersom skyddandet leder till kostnader, genomförs skyddet på ett kostnadseffektivt sätt som beaktar konjunkturcyklerna. 
Tillgångsrisken realiseras om den långvariga finansieringens pris stiger och tillgången på finansiering försämras. Tillgångsrisken hanteras genom att finansieringsalternativ utnyttjas på ett mångsidigt sätt. 
Återfinansieringsrisken hanteras med kassaplanering, fördelning och förlängning av lånetider. Långa lånetider ökar kassaflödenas förutsägbarhet, men ökar kostnaderna, varvid en optimal finansiering bygger på förmånligare kortfristig och dyrare långfristig finansiering. 
Återfinansieringsrisken förblir dock alltid öppen, och det är inte ekonomiskt förnuftigt att eliminera den helt, eftersom upprätthållande av enbart ett finansieringsbestånd med långfristig finansiering är dyrt kostnadsmässigt. En öppen återfinansieringsrisk ska hållas på en sådan nivå som är hanterbar. 
3.3 Principer för skyddande
 Ränte-, tillgångs- och återfinansieringsriskerna för finansieringen är saker som ska hållas i balans. Med en optimal struktur för lånetidsfördelningen för finansieringen tryggas en stabilitet för finansieringen på en ekonomiskt förnuftig och effektiv nivå.   Vid förändringar i konjunkturerna ändras också existerande skydd på ett sätt som bäst passar det ekonomiska läget i framtiden. Vid en lågkonjunktur är räntorna på ett typiskt sätt låga och vid högkonjunktur är räntorna på motsvarande sätt höga. Utnyttjande av konjunktursvängningar och räntevariationer innebär att vid en lågkonjunktur, då räntorna är låga, ingås långvariga skydd med fast ränta. Vid en stigande konjunktur sker en övergång från långvariga skydd till räntetaksskydd.  Vid en högkonjunktur minskas de långvariga skydden och räntetaksskydden ökas. Vid en konjunkturnedgång minskas skyddsnivån och endast de nödvändigaste skyddsåtgärderna vidtas.  
Det eftersträvade ränteskyddet varierar från 70 procent vid lågkonjunktur till 40 procent vid högkonjunktur. Vad gäller den skyddade andelen är målnivån 50–60 % av låneportföljen (mängden på den skyddade andelen har en variation på ca 40–70 %). 
3.4 Skyddsinstrument som används
Enligt de mål och begränsningar som fastställts i principerna för medelanskaffningen kan staden ingå skyddsavtal, dvs. derivatavtal. Ränteswapavtal, ränteoptioner eller kombinationer av dessa är exempel på olika skyddsavtal. 
Vid valet av instrumentalternativ eftersträvas även att motpartsrisken beaktas. Som motpart för derivatinstrument utnyttjas endast finansinstitut vilkas kreditklassificering på lång sikt är A (Standard & Poor’s eller Moody’s Investor Service).
Skyddsinstrumentets längd kan vara längre än längden på de finansieringsinstrument som ska skyddas då det är i vetskap att ränterisken bevaras till exempel i och med en återfinansiering. Skyddsinstrumentets längd kan dock vara högst 35 år. 

3.5 Räntebindningstid 
Med en målinriktad räntebindningstid säkerställs att ränterisken är under kontroll också på längre sikt. Låneportföljens genomsnittliga räntebundenhetstid ska vara minst två (2) år. Genom att förlänga den genomsnittliga räntebindningstiden kan man minska svängningarna i de kommande ränteutgifterna och skapa förutsägbarhet. Däremot ansluter sig det en risk med alltför långa räntebindningsinteckningar genom att ränteutgifterna om marknadsräntorna sjunker blir kvar på en hög nivå. 
4. Rapportering
Om medelanskaffningen meddelas stadsfullmäktige och stadsstyrelsen med fyra månaders mellanrum i samband med ekonomirapporteringen.  I översikten ingår lånebestånd och ändringar, lånetidsfördelning, lånens medelränta, skyddsläget, uppskattning av lån som ska lyftas och markandsöversikt. 
5. Ikraftträdande
Dessa principer träder i kraft från och med stadsfullmäktiges godkännande.