Vasa hovrätts president Axel Christian Reuterholms dagbok

Berättelse om den våldsamma plundring som drabbade Wasa stad den 25 juni 1808, så långt kunskapen därom av mig kunnat inhämtas, men i synnerhet en beskrivning av mitt och de minas lidanden vid detta rysliga uppträde.

 

Sanningen ska styra min penna, och varken fruktan eller vinning ska förmå mig att dölja den. Jag berättar händelserna sådana de har inträffat, eller sådana jag känner dem, och det blir upp till Wasas invånare, som lidit tillsammans med mig, att rätta det som kanske är felaktigt angående stadens olyckliga öden, som här är nedtecknade.

Då jag bodde långt därifrån och endast hade hört rykten, och då jag den 30 juni, eller fem dagar efter katastrofen, begav mig från Wasa, var det omöjligt för mig att hinna rätta eller inhämta närmare upplysningar. Desto mindre, som jag under de ovan nämnda fem dygnen inte besöktes av mer än fyra bekanta, och det endast för en kort stund. Bestörtningen var så allmän att nästan ingen vågade överge sin bostad.

Trots de mord och nidingsdåd som en förledd och till alla möjliga brott snart lockad allmoge hade begått mot ryska kurirer, resande officerare och kosacker, var allt stilla och lugnt i Wasa fram till den 25 juni.

En olyckans, en fasans och en förbannelsens dag, som denna stad aldrig torde glömma. Och måtte Guds evigt hämndkrävande rättvisa träffa de uslingar som därvid, i mer eller mindre mån, varit vållande.

 

Bakgrund till händelserna

Garnisonen i Wasa utgjordes i flera veckor av två kompanier jägare ur general Knipers regemente. Deras chef var kommendant i staden, men sedan förstärktes garnisonen med ett nytt musketerregemente, det så kallade Petterhoffska, värvat och anskaffat från Sibirien av dess innehavare general Demidoff, som ägde de stora järn- och koppargruvorna därstädes, vilka tillhört släkten Demidoff och av vilka denna ska ha haft en inkomst av en halv miljon rubel.

Från denna garnison var dock 300–400 man av Demidoffs regemente avdelade till Toby och Solf byar, belägna 3–5 fjärdingsvägar från Wasa. Jag kan alltså med full visshet försäkra, att den ryska truppen i staden, tillsammans med de två jägar­kompanierna av Knipers regemente, den 25 juni inte översteg 800–900, eller högst 1 000 man, försedda med fyra stycken trepundiga metallkanoner.

Om den ryska befälet var underrättat om den illa planerade och nesligt utförda landstigningen vid Lemo frälsehemman nära Åbo, som inträffat i början av juni, är för mig omöjligt att känna till, eftersom Wasas invånare, trots att förbindelsen med södra Finland hade öppnats, ändå saknade all underrättelse om krigets händelser.

Men det är en ostridig sanning att de ryska trupperna, som alltid är ovanligt alerta, tycktes fördubbla sin vaksamhet omkring den 17 och 18 juni. Sanningen härom kan jag intyga med full visshet, då Demidoff hade tillåtit sig den friheten att inrätta en vaktstyrka på 100 man i hovrättshusets förstuga.

Min hustru och jag väcktes varje timme av det fula oväsendet, det så kallade ryska fältropet, vilket inte störde oss när truppen först inkvarterades i vårt hus — men orsaken var att många posteringar då var utsatta i skogarna runtomkring. På det så kallade Hovrättstorget, utanför våra fönster, stod inte bara alla fyra kanonerna uppställda, utan också krutkärror, trossvagnar m.m. Vi lade snart märke till att varje natt blev alla trosshästar upphämtade från betet, påselade och fastbundna vid detta material.

Men nu skrider jag till beskrivningen av mordscenen som kommer att förbli ett rysligt minne hos mig och hos många andra lidande.

 

Den 25 juni

Den 25 juni klockan omkring 12 mitt på dagen såg jag genom mina fönster hur hela Demidoffs artilleri­tross med ovanlig skyndsamhet förespändes och avmarscherade, och att den stora vaktstyrkan i hovrättshuset genast gav sig av med brådska.

Orolig och nyfiken utsände jag en pålitlig tjänare, som inom kort återkom och berättade att han sett hela den Demidoffska truppen marschera norrut, mot den knappt en halv mil från Wasa belägna Smedsby, där han enligt hörsägner fått veta att en manstark svensk landstigning redan ägt rum.

Den svenska segrande truppen, glada över sin triumf och utan att veta om någon större rysk truppstyrka snart kunde väntas återta staden — en upplysning de mycket lätt hade kunnat inhämta, då det fanns många invånare som önskade besök av beväpnade svenskar — gav sig åt fullkomlig vila eller sorglöshet.

En enda anstalt vidtogs, nämligen att i Norra tullporten ställa en kanon, laddad med druvhagel, under befäl av en kapten som hade några soldater som betäckning och dessutom en trumslagare för att slå larm. Efter en lång marsch önskade både befälet och truppen få vila och skaffa sig mat, då allt var lugnt och stilla.

Men detta lugn varade inte länge, knappast tre fjärdedels timme.

Demidoff — denna Mazarino Mazarini eller Rinaldo Rinaldini, med vilka i nyare romaner ledarna för italienska rövarband brukar betecknas — kunde inte undgå att höra kanonelden från Wasa till Smedsby, och då han fann sig ha blivit vilseledd av lögna rykten om landstigning därstädes, vilken ingen som helst antydan visade, och som förmodligen av illvilliga människor blivit honom meddelade för att blottställa det stackars Wasa, skyndade han mycket hastigt tillbaka.

Hade den svenska truppen vidtagit några militärt kloka åtgärder, skulle den ha mött honom utanför staden, på de närbelägna slätterna, och genom ett skurregn av druvhagel tvingat honom till reträtt. Därigenom hade åtminstone staden blivit förskonad från de rysligheter som följde. Jag har av kunniga, högre officerare inom det ryska befälet hört att om ett sådant motstånd hade mött honom, skulle denna trupp, samlad ur Sibiriens öknar eller gruvor, och som liksom dess chef aldrig sett en fiende, förmodligen ha tagit till flykten och lämnat slagfältet.

Nu förhöll det sig inte så, och den tappre kapten som med en dålig betäckning var stationerad vid Norra tullen, blev det första offret. När den ryska truppen anlände befallde han sin trumslagare att genast slå larm — men denne blev genast ihjälskjuten, och då kaptenen tog upp trumman, mördades han av bajonettstick i bröstet.

Kanonen, laddad med druvhagel, blev alltså inte avfyrad, och befälet över den svenska truppen, som tillsammans med flera lägre officerare helt lugnt samlats hos en borgare för att få förfriskning, nödgades — omringade av ryska bajonetter — inom kort ge sig fångna.

Vad jag nu nämnt stöder sig på den trovärdighet jag ansett mig ha från andras berättelser, men jag var själv inte ögonvittne till händelserna.

Men nu följer det jag med större visshet vet.

Det var kanske omkring klockan tre på eftermiddagen som Demidoffs trupper återkom, och efter några få avlossade kanonskott såg man de svenska landstigningstrupperna — med en sällsynt vighet och snabbhet i fötterna, utan hurra‑rop eller skrål — rädda sig med de tre kanoner de ännu hade kvar, sedan de dock lämnat kvar minst 60–70 döda på gatorna, däribland flera officerare, och över 100 fångar, vilka, undanstuckna i mindre borgarhus, dagligen inbringades och fängslades.

Demidoff har för mig och det högsta ryska befälet nekat till att han skulle ha vetat om eller tillåtit den plundring som därefter skedde. Men trovärdigheten i detta påstående försvinner vid minsta granskning.

Ty om han inte känt till den inträffade katastrofen, borde han genast vid första underrättelsen — och den meddelade jag honom samma afton klockan 10 — ha låtit uppsöka förbrytarna, hårt straffa dem och återställa var och ens egendom.

I stället nekade han kallt och känslolöst till all vetskap och tillät därmed i tysthet att plundringen fortsatte nästa dag, söndagen den 26 juni, och han stoppade inte detta våld förrän måndagen den 27:e, då det klockan 11 på förmiddagen genom trumslag kungjordes att all slags plundring var förbjuden vid livsstraff för varje rysk soldat — sedan general Reijewski, den ädla människovännen och chef för hela armén, föregående afton med rysning och fasa fått underrättelse om den tragiska händelsen.

Under den sista fusilladen såg min hustru och jag från våra fönster en trupp ryssar som kom fram vänster om hovrättshuset, från skogen, och som, stående vid ett tegelförråd av bräder, utväxlade skott med några soldater ur Västerbottens regemente, stationerade på den så kallade Kvarnbacken, på ett avstånd av minst 600–700 steg, och alltså inte kunde göra varandra någon skada.

Snart upphörde denna lilla strid, och allt blev lugnt och stilla.

Vi bodde i de så kallade vardagsrummen till vänster om förstugan, vilka var mindre ljusa och trevliga än de så kallade paradrummen till höger. Oroliga över dagens händelseutveckling, som vi inte kunde känna till, beslöt vi att tillsammans med våra barn bege oss till de senare. Dörrarna till vardagsrummen låstes noggrant, men salens och förmakets dörrar — där vi då vistades — lämnades olåsta, eftersom vi inte fruktade något våld, och i vilket fall som helst skulle låsning ha gjort liten nytta.

För att ha det lugnare släppte vi in våra barn i sängkammaren som låg innanför, där de fortsatte sina oskyldiga lekar, och vi satte oss nära varandra i den långa soffan i förmaket. Vårt samtal kretsade förstås kring de uppträden vi sett under dagen, men vi gladde oss åt det ljuva hoppet att all fara nu var över, vilket tystnaden tycktes bekräfta.

Men beklagligt nog var detta hopp en illusorisk dröm som snart skulle grusats på ett fasansfullt sätt.

De ryska soldaterna bryter sig in i hovrättspresidentens bostad

Knappt hade en fjärdedels timme gått förrän två skarpa skott avlossades från trappan, vilka — tack vare Guds nåd — inte kunde träffa oss eftersom rummets höjd över denna gjorde det omöjligt.

Två fönsterrutor krossades och kulorna stannade i gipstaket ovanför soffan, varifrån gipset föll över oss.

Bestörta över denna besynnerliga händelse skyndade vi hand i hand till närmaste fönster för att se orsaken, men knappt hade vi hunnit fram förrän två kulor for så nära över våra huvuden att vi tydligt hörde deras vinande.

Rådlösa och skrämda beslöt vi att med våra barn söka skydd i en garderob vid sängkammarens alkover. Men innan tre minuter gått hade ännu flera kulor fastnat i taket — jag bevarar ännu 11 av dem som minne. Vi tog oss in i den lilla skrubben tillsammans med några av våra yngre tjänare och stängde noggrant de två ingångar som kunde ge plundrarna tillträde.

Vi bad till den Högste om nådigt beskydd för den livsfara som svävade över våra huvuden. Lovat vare hans heliga namn i tid och evighet — vi blev räddade.

Rövarna trängde in i salen, förmaket, kabinettet och sängkammaren. Vi hörde deras våldshandlingar mot mahognymöblerna, skotten mot fönstren och tavlorna i kabinettet. Allt som kunde plundras togs — bland annat flera silvermedaljer, vilka som prydnader låg nedlagda i små lådor. Märkena bröts sönder till stor del och de övriga kastades omkring på golvet.

Till och med en bokkista, nyligen hämtad från landet och ställd i en liten gång mellan sängkammaren och jungfruns rum, bröts upp med bajonetter. Men litteraturen därinne föll inte i dessa uslingars smak; det mesta lämnades orört, utom att några böcker slängdes på golvet.

Medan några av detta tarvligaste sällskap sysslade med plundringen, roade sig de övriga med att slå sönder alla fönster i bottenvåningen med gevärskolvar, och att med skarpa skott ofreda även fönstren i hela våningen där jag bodde.

Äntligen blev det stilla och tyst; rövarbandet tycktes ha avlägsnat sig.

En gammal enfaldig men välmenande hushållerska, som gömt sig i skogen eller uthusen och som mycket väl visste var vi fanns, skyndade att meddela oss att de nu hade gått sin väg. Detta var dock förhastat. Uslingarna, som funnit så lite att röva, hade med all säkerhet öppnat dörrarna till den andra, vänstra sidan av hovrättshusets rum som jag bebodde.

Var detta en slump? Nej — det var Guds visa och nådiga försyn, som ville föra mig och de mina in i ännu större livsfara och prövning, för att visa sin faderliga beskyddande hand och genom vårt lidande bereda oss motsvarande tröst och ro under våra återstående dagar.

Jag var oförsiktig nog att tro på rapporten om rövarnas avfärd, och en oförlåtlig nyfikenhet, trots att jag borde anat faran, förde mig nästan omedvetet (machinalement) att lämna det lilla fristädet vi haft. Jag gick genom förmaket och salen till förstugan, där jag genast möttes av ett mot mig riktat skott på knappt tjugo stegs avstånd.

Gud allena vet om det var laddat med kulor; under de få dagar jag därefter vistades i Wasa hann jag inte undersöka det — eller rättare sagt, nedtyngd av bekymmer och lidanden, glömde jag all sådan efterforskning, hur viktig den än varit för min erfarenhet av Guds nådiga beskydd, vilket jag alltid, och särskilt i dessa nödens stunder, hade fått märka.

Efter de många skarpa skott som avlossats mot våra boningsrum kunde jag knappast tro att det mordskott som var ämnat för mig var laddat med endast löst krut.

Hur det nu än var — två av mina tjänare, liksom en äldre man och en gammal kvinna, båda stadsbor, var vittnen till behandlingen jag utsattes för, då de råkade uppehålla sig i förstugan. Deras gemensamma utrop ”Jesus beware!” tydde på deras fromma och goda medlidande.

Naturligtvis kunde detta mottagande inte vara behagligt för mig, och förnuftet sade mig att jag inte längre kunde utsätta mig som måltavla för skott från en trupp vildar, hämtade från Sibiriens ödemarker eller dess gruvors djup. Jag återvände till salen, och även om jag låste dörren efter mig, kunde det inte hindra rövarflocken från att storma in — dels för att nyckeln satt kvar i låset på utsidan, dels för att dessa skurkar med sina bajonetter säkert skulle ha öppnat dörren ändå.

Knappast hade jag hunnit halvvägs över salsgolvet förrän mördargänget, mer än 20–25 man starkt, stormade in. Fyra av dem grep mig om armarna och bröstet och släpade mig till ett skänkrum, som de redan hade plundrat på duktyg, bordssilver och porslin. Där utsattes jag för den förödmjukelsen att min kommendörsstjärna av massivt silver rycktes från mitt bröst.

De vräkte grova ryska skällsord över mig och jag mottog flera, om än inte hårda, slag på panna och näsa, medan dessa djävlar i människogestalt, med skummet rinnande ur munnen, ständigt högg med bajonetter mot mitt bröst — mordstötar som jag hade all möda att avvärja. Denna livsfara fortsatte även vid plundringen på andra sidan av huset, varom mer längre fram.

Som en Guds försyn för mitt och de minas liv vill jag uppriktigt erkänna att två unga karlar bland dessa banditer hade vänliga ansikten och tycktes hysa medlidande med mina lidanden. Ofta försökte de, med kraftfull stämma i sitt barbariska språk, hejda eller mildra det fasansfulla öde som annars hotade mig.

Fängslad av rövarna nära skänkrummet genomgick jag inte bara en noggrann visitation av bröstfickor och urficka, utan bevittnade även det fasansfulla skådespelet av att se min älskade hustru falla på knä mitt på salsgolvet, då hennes bröst hotades av flera nedriktade bajonetter.

Min ångest, oro och mina kval kan varje känslig människa förstå, då jag — hårdhänt fasthållen av uslingar — endast kunde vara ett åsyna vittne till denna tillämnade mordscen. Ingen försiktighet hade kunnat hindra mig, om jag varit ofängslad, från att försöka — även obeväpnad och med fara för eget liv — att avvärja och straffa dem. Men trots att min hjälp var obefintlig blev min älskade hustru räddad, och med ett vänligt litet leende från rövarna lyftes hon från golvet. Skönhet, ungdom och behag har en trolsk kraft, även över de vildaste och mest ohövliga människor.

Rövarbandet fortsatte en kort stund sin plundring i kabinett och förmak, där flera fönstergardiner togs ned.

Till sist samlades de alla kring min hustru och bad om brännvin. Hade vi haft vårt lilla förråd där — knappast en kanna — hade vår förlust varit tämligen obetydlig. Men olyckligtvis fanns det på andra sidan förstugan, där vi brukade vistas och äta middag och kvällsmål varje dag. Det enda som återstod var att öppna dörrarna dit, men innan en nyckel hann hämtas bröt de yttre dörren med bajonetter.

När de kom in i förmaket, där två mahognybyråer stod, började den verkliga plundringen. Lådorna bröts upp, allt togs eller förstördes: guld, silver, juveler, ringar, kontanter i bankosedlar, dukater, silvermynt — allt fördes bort.

Plundringen fortsatte in i sängkammaren, där tre guldur, ett vackert bordsskrin och flera av min hustrus och mina klädesplagg fördes bort, likaså ett betydande antal av hennes schalar samt linne och näsdukar. Till och med två nya lakan, som låg på vår säng, togs för att bära ihop det stulna godset på bajonetterna.

Flera av dem blev nu mildare och vänligare. Andra, under tiden plundringen pågick, roade sig med att förstöra en skrivmaskin av ”Argéante Argée”, som kostat mig mycket pengar, och slog med bajonetter och gevärskolvar sönder fönsterbågarna till de redan sönderskjutna rutorna i förmak och sängkammare.

När detta ohyggliga besök varat i nära två timmar, avtågade sällskapet och gjorde en kort visit i hovrättsrummen, där det inte fanns något att plundra. När böcker och papper kastades omkring på golvet och i arkivet fortsatte samma våldsamma behandling.

Några dagar senare, när arkivet åter sattes i ordning, fick jag av aktuarien ett kuvert som återfunnits bland de kringspridda handlingarna. Det tillhörde mig och hade rövats från ett litet läsrum inne i en stor mahognybyrå. Det väckte min förundran att dessa nidingar, som verkade så råa och okunniga, ändå ville samla på andras papper.

Det är omöjligt för mig att beskriva den märkliga sinnesstämning min hustru och jag befann oss i när denna katastrof drabbade oss, en sinnesstämning som ytterligare förvärrades av att eldsflammor omgav hovrättshuset från flera håll, endast fyra‑fem hundra steg bort.

Lyckligtvis var det ingen blåst, och vår Herre sände ett slagregn som i nära två timmar helt avvärjde en fara som annars skulle ha hotat hela staden med förintelse och ännu större lidande.

Den som befunnit sig i dödsfara och upplevt hur Guds faderliga hand sträckts ut för att beskydda och rädda, kan förstå med vilken glädje min hustru och jag, tillsammans med våra barn, föll ned inför den Evige och prisade honom för en så synbar och nådig räddning.

Ja, lovat vare hans heliga namn i tid och evighet. Amen!

Sedan fattade vi beslutet att skaffa oss salvogarder av kommendanten, general Kniper — det vill säga två jägare ur hans regemente, ett mycket beskedligt folk som vi snart lärt känna personligen eftersom de länge hade vaktat både inom och utom hovrättshuset.

Vi begav oss med våra barn vid pass klockan nio till Knipers bostad, men han var inte hemma utan hade rest ut på landet. Han väntades när som helst och anlände omkring klockan tio. Kort därefter kom även några av de tillfångatagna svenska officerarna, däribland den högste befälhavaren, troligen på kallelse och inbjudan.

Mitt möte med Bergenstråhle, som jag känt i mer än trettiosju år, var högst obehagligt. Om det inte varit att lägga sten på börda skulle jag ha sagt honom hårda sanningar, men hans nedslagna uppsyn väckte mitt medlidande. Likväl kunde jag inte hålla mig från att viska honom i örat när vi omfamnades: ”Gud förlåte er allt det onda er okloka attack har vållat — inte bara mig utan hela Wasa stad.” Han suckade tungt, höjde axlarna, men svarade inte ett ord.

Mer talades inte hela aftonen — en nödvändig försiktighet med tanke på de många uppmärksamma ögon och öron som omgav oss.

Dessa fångar stannade kvar hos general Kniper tillsammans med mig och min familj för en artig, om än hastigt ordnad, supé.

Denne herre, rund i löften men svag i verkställighet, följde oss inte bara hem klockan elva på natten, utan försäkrade flera gånger att vi inom kort skulle få två av hans jägare som beväpnade vakter. Det löftet uppfylldes inte.

Hade inte civilguvernören Emine, imponerad och kanske förargad över Knipers försummelse, frågat honom om saken dagen därpå — söndag eftermiddag klockan sex — hade mitt hus blivit utplundrat en andra gång, då den ena rövarflocken efter den andra hela förmiddagen inställde sig, tills de genom vakten avvisades.

Denna glömska eller försummelse av general Kniper var desto otacksammare och mer ovärdig som han i mer än två månaders tid dagligen åtnjutit hövlighet och vänlighet i vårt hem.

Min hustru och jag vågade inte stanna kvar hemma när de utlovade vakterna lät vänta på sig. Vi tog därför våra barn till en god vän där vi åt både middag och kvällsvard och återvände till hovrättshuset klockan elva på natten, då allt var lugnt och stilla.

Så långt räcker min och de minas berättelse om våra öden — en berättelse jag, med så sant mig Gud hjälpe, vill bekräfta på Herrens heliga evangelium.

Jag bör tillägga vad jag under de fem dagar jag därefter vistades i Wasa hann erfara. Jag har all anledning att tro att de underrättelser som lämnades mig inte var osanna, och de innefattar stadens öden: Rövarbanden angrep med skarpa skott alla hus, och endast tre blev oplundrade — därför att deras ingångar var bevakade av vakter från Knipers regemente.

Dessa hus hyste kommendanten och Place Majoren, Concellier och Magazins Commissarie med deras många likvider. En gästgivare och tre råd‑ och handelsmän undkom med måttliga förluster genom att klokt etablera sig i sina bodar, omgivna av brännvin, vin och ölflaskor samt tolv sedlar som betydande förlag. Så snart rövare kom dit fick de förtäring och pengar och gick därifrån tämligen nöjda.

Stadens apotekare, en gammal tysk man vid namn Kanzaus, led ostridigt den största förlusten i fråga om egendom. Hans apotek vid torget var snart det första som dessa vildar besökte — alla flaskor och buteljer, både i apoteket och i det intilliggande laboratoriet, slogs sönder, och plundringen fortsatte i de övriga rummen.

Men värre skulle det bli. Denne man, ganska välbärgad, hade i ett skrin lagt 8 000 riksdaler banco i sedlar, dukater och silvermynt samt många reverser, juveler, guldföremål och silver. När plundringen började hade han låtit sin son, som var provisor, gömma skrinet under flera fat med vin, ättika, sprit och olja i källaren — en plats han ansåg säker. Men vad hände?

Rövarna, som annars aldrig gick ned i källare, besökte just hans, tömde eller slog sönder alla fat och tog skrinet som ett gott byte. Två dagar senare — under många tårar — bad han mig att direkt eller indirekt framföra en redogörelse för hans lidanden till greve Buxhoewden. Jag har försökt fullgöra hans önskan.

Till sist måste jag nämna det mest beklagliga: flera människor blev mördade av nidingarna denna förbannelsens dag.

Här följer de jag känner till:

1. Hovrättens vaktmästare Abraham Willéen, som redan nämnts. Den 25 juni, på lördagen, fick han ett bajonettstygn i magen och avled tisdagen den 28:e efter ständig yrsel.
2. Den unge handelsmannen Roundell, skjuten genom fönstret; kulan träffade tinningen och döden var ögonblicklig.
3. Den unge handlaren Hoffréen, som för att undvika att se sin gatubods dörr förstörd av bajonetter, öppnade den — och genast blev dödligt sårad i bröstet.
4. Den gamle hattmakaren Skog, som förskräckt av skott och plundring försökte fly utanför tullarna för att söka skydd i skogen. Han återfanns nästa morgon ihjälskjuten och helt avklädd.
5. En äldre man, mer än 76 år gammal, som varit hovrättens vedbärare sedan installationen. Han bodde i en liten kammare hos ett mindre borgarfolk. Han återfanns död på sitt golv, träffad av en musköt­kula i huvudet. Han hade troligen inte hört vad som hänt i staden — han var mycket döv — och hade blivit kvar vid sitt fönster.

 

Swidja, den 7 december 1808

Axel Christian Reuterholm

Relation.

Innehållande de orsaker som föranledde mig att överge Wasa, samt dagjournal över min resa.

Några dagar tidigare hade en våldsam plundring drabbat mig, under vilken jag blivit personligen och på det svåraste sätt misshandlad. Min hälsa, som sedan februari månad varit i avtagande, hade genom dessa rysliga öden så avsevärt försämrats att det otvivelaktigt hade blivit min död om jag fortsatt att utsätta mig för sådana uppträden.

Det är en känd och obestridlig sanning att snart sagt hela allmogen, åtminstone i de socknar som låg närmast Wasa, var i fullkomligt upprorstillstånd. De hade begått flera nidingsdåd och mord på ryska officerare och soldater, och de hyste ett lika starkt hat mot alla — särskilt ämbetsmän som svurit tro- och huldhetsed till kejsaren.

Detta hat, denna dumma ovilja, yttrade sig i hotelser om att de snart skulle komma till Wasa för att utgjuta hjärtblodet på ”Wasa-ryssarna”, som detta föraktliga pack benämnde de män som genom sin ed faktiskt gjort dem den viktigaste tjänsten: utan eden hade de inte kunnat stanna kvar i sina ämbeten, och följden hade blivit att orten fått främlingar till domare och styresmän, ovana vid landets lagar, författningar och seder, och mer vana vid en despotisk och oinskränkt makt.

Denna fega allmoge stannade inte vid blotta hotelser. Två gånger hade de i antal av tre‑fyrahundra man, beväpnade med gevär, liar och käppar, marscherat mot staden — den ena gången kom de bara en halv mil ifrån.

Men då de nedriga orosstiftarna bland borgare, köpmansbetjänter och småskrivare genom täta bud till landet ständigt eggade upp dem, skickades dem expressmeddelanden om att företaget inte skulle lyckas eftersom den ryska garnisonen hade förstärkts och nu var mycket vaksam. Av denna anledning vände bondehären tillbaka med oförrättat ärende.

För mig, som såväl inom som utom ämbetet ofta varit mångas välgörare — i synnerhet för mina grannar vid den lilla fastighet jag någon mil från Wasa ägde, och där jag utan sparsamhet eller betalning varje år gav mediciner för mer än 40 riksdaler till dem som sökte min hjälp — var ett gruvligt öde i vardande.

Hade jag, tillsammans med min lilla familj, flyttat ut till landet för att under pingstferierna (nära fjorton dagar) söka vila från hovrättsarbetet, så skulle dessa bovar ha rivit upp en lång bro som man alltid måste passera från den byn, och därefter med samlad kraft mördat oss alla. Jag blev — Gud vare lov — i rätt tid varnad av beskedliga och kristliga människor och tog därför det nödvändiga beslutet att stanna kvar i staden.

Det jag här anfört om de välgärningar jag gjort detta halvt envisa och elaka folk, nämner jag inte för att skryta, utan endast för att visa denna olyckliga allmoges förvillelser, otacksamhet och nedrighet.

Jag borde därför, efter all möjlig slutledning, ha förväntat mig att bondehären, så snart Wasa inte längre bevakades av rysk trupp, omedelbart skulle rusa in i staden och förfölja med mord och rån dem mot vilka de fattat ett lika starkt som oförtjänt hat.

Därtill kommer det märkliga skälet att då jag den olyckliga 25 juni blivit plundrad på mer än 3 000 riksdalers värde, borde jag skynda mig att beklaga mig hos greve Buxhoewden och från honom få veta hur och på vilket sätt jag av kejsaren skulle få ersättning. Att utföra detta beslut skulle rimligen bli omöjligt om bondehären eller svenska trupper bemäktigade sig Wasa stad.

Föranledd av dessa orsaker beslöt jag att avgå tillsammans med den ryska garnisonen, så snart den skulle få order att lämna staden. Att resa ensam var att vilja bli sin egen baneman, då alla skogar var fyllda av bönder och annat löst folk som dolde sig bakom stenar och buskar och sköt på förbipasserande efter behag.

Det ryska befälet var alltid mycket hemlighetsfullt, särskilt vid denna tidpunkt. Jag hade dock anledning att, med hänsyn till rykten om reträtter och affärer vid Nykarleby och den ryska huvudstyrkans återtåg mot Lappo, anta att Wasa snart skulle överges.

Denna förmodan blev nästan en visshet då civilguvernören Emine den 28:e på eftermiddagen besökte oss för att ta avsked. Han hade tidigare ofta försäkrat att han skulle stanna minst tre veckor, för att inhämta upplysningar i juridiska och andra ämnen som han ännu inte hunnit samla.

Jag frågade honom varför han så hastigt ville lämna oss, och om några order om truppernas avmarsch inkommit. På den första frågan gav han ett svävande svar, och på den senare sade han sig inte veta något, men hänvisade mig till brevväxling eller samtal med herr Demidoff.

Jag har i det föregående glömt att nämna att denne herre med våld tagit fyra mig tillhöriga hästar från gräsbete — tre stora svarta körhästar och en liten brun klippare. Sedan söndagsmorgon hade dessa varit spända för hans trossvagnar. Genom flera biljetter hade jag begärt deras återställande, men mina utskickade fick endast skymford och ovett till svar.

För att återgå till min berättelse om Emines avskedsbesök: Han syntes verkligen rörd över att lämna oss, och när jag sade honom min tanke att följa efter honom när omständigheterna krävde det, ogillade han den inte, utan gav snarare vid handen att han ämnade resa till huvudkvarteret i Lappo och stanna där några dagar.

Jag beklagade min förlust av de rövade hästarna, utan vilka varje avresa var omöjlig. Han tyckte synd om mitt öde och lovade, med handslag, att om han inte kunde åstadkomma mer, skulle åtminstone den lilla klipparen återställas mig nästa morgon — vilket också skedde. Så skildes vi åt, och den 29 brevväxlade jag med general Kniper, samt besökte Place Majoren won Stegeman, vilken liksom sin chef åtnjutit gästfrihet i mitt hus, men båda visade sig lika otacksamma, lika känslolösa.

Jag erhöll av båda dessa herrar rundliga löften, att genast bli informeras om uppbrottsorder utfärdades, men de glömde att sätta dem i verket. Nu vidtar min dagbok över resan.

Den 30 juni

Förutom den sömnlöshet vilken var en följd av sjukdom, bidrog även tidens bekymmersamma omständigheter till att göra mig ovanligt vaksam.

Klockan var ungefär halv sex på morgonen, då jag hörde någon snabbt rida förbi mitt fönster. Jag väckte min hustru och nämnde det ovanliga i detta.  Hon steg upp och öppnade rullgardinen, och såg att det var en av Knipers järgare till häst. Vi blev båda oroliga för vad detta kunde betyda, och hon klädde skyndsamt på sig för att av salwogarderna som vistades i vår förstuga, fråga vad detta betydde. Men innan hon hann dit, såg hon salwogarderna med sina gevär avlägsna sig från huset.

Bestört över detta, skrev jag genast ett meddelade till Kniper och frågade om vad som var på gång. Jag fick genast ett kort svar att garnisonen skulle avtåga inom en och en halv timme.

Brådskan att packa ner allt på så kort tid, gjorde att mycket av det som vi kunnat ta med oss glömdes, dessutom var det omöjligt att få med sig i schäsen annat än en stor läderkappsäck, och ett ännu större knyte med linne och gångkläder.

Detta tog oss så lång tid att vi nästan inte hann bli färdiga till kl. sju då vi fick förena oss med det förbivandrande ryska arriergardet som bestod av Knipers Jägare.

Vår lilla karavan bestod av min hustru och mig i en tvåsitsig träschäs på blanquarder. Våra barn satt placerade framtill, och en liten tjänsteflicka baktill. Våra tillgångar bestod av tre riksdaler i penningar, en brödlimpa och en bit ost. Jag nämner detta endast för att visa hur underligt vår Herre försörjer och leder sina egna.

Gud ske lov — fast jag förlorat allt — har varken jag eller de mina saknat det nödtorftiga till denna dag.

Den sista blick jag kastade mot Wasa var på den mördade vaktmästarens likkista. Han blev på hovrättsgården jordfäst av en präst knappt en halvtimme före vår avresa. Den osäkerhet som rådde överallt gjorde att ingen vågade föra liket till den vanliga begravningsplatsen, Capellbacken, en fjärdels mil norr om staden.

Under sorgligare omständigheter torde väl ingen ha påbörjat en mer osäker resa — efter att ha lämnat all egendom, både lös och fast. Men prisat vare Herrens heliga namn — hans beskydd följde mig på denna färd, och jag har aldrig saknat hans faderliga omvårdnad.

Vår avfärd skedde, som tidigare nämnts, klockan sju på morgonen, under en av sommarens hetaste dagar. Det är förståeligt att marschen gick långsamt, och att man ofta måste stanna för att låta trupper och hästar vila i den odrägliga hettan.

Vid tvåtiden kom vi fram till Lillkyro, där vi rastade vid ån i mer än två timmar. En ung fänrik, tysk till börden, vid namn Schenck av Knipers regemente, utgjorde vårt sällskap. Hans beskedliga och lätta umgängessätt förmådde i någon mån förströ våra mörka tankar.

När ryssarna avslutat sin middagsvila fortsatte marschen mot Ylistaro, ett kapell under Storkyro. Jag hade trott att tåget skulle fortsätta mot Nykarleby eller ta den rakare vägen genom Storkyro till Lappo. Men så blev det inte.

Ingen halt gjordes förrän långt efter solnedgången, omkring klockan elva på natten. Där stannade arriärgardet, varibland vi befann oss, på en åker nära en större by — en by där varken människor eller någon annan levande varelse syntes till. Följden blev att alla bodar med våld öppnades och alla matvaror, samt allt annat som fanns där, plundrades.

Natten var sval med en lätt, om än kylig, dimma. Flera stockeldar tändes. Min hustru och våra små gossebarn värmde sig vid dem en stund men önskade sedan vila. Flera av de vänliga jägarna från Knipers regemente anskaffade genast stora halmkärvar, vilka bredes ut över åkern. Min slängkappa tjänade familjen både som lakan och täcke.

Själv låg jag vaken, omgiven av människor som, på grund av bristande språkkunskaper, var för mig som halvvildar. Jag lämnar åt varje känslig människa att bedöma mina känslor — som Gud nåde ofta gränsade till den största misströstan, om inte förtvivlan.

Dessa dystra tankar skingrades dock, då flera ryska officerare besökte mig. I spetsen för dem stod en artillerikapten — en släkting till general Reijewski (Denis Davidoff). Jag hade sett honom två gånger hos landshövdingen Wahnberg, och just denna dag hade han, när han red förbi, frågat varför jag färdades i så dålig vagn. Mitt svar var naturligtvis: ”Demidoff har rövat mina vagnshästar.” Officerarna visade alla stort deltagande i min olyckliga belägenhet. De erbjöd sin hjälp och lovade genast underrätta Demidoff om min närvaro i arriärgardet.

En överste vid kejsarens livkosacker, vid namn Jagudin, som inte kunde annat språk än ryska, uttryckte dock så tydligt sin medkänsla att jag med säkerhet tror honom vara — om han ännu lever — en av de ömmaste människor på jorden. En kort stund efter samtalet återkom den vänlige kaptenen med hälsning från Demidoff och med en livkosack som skulle stå till min ständiga tjänst. Han berättade även att Demidoff ville ge mig penningar och i alla fall en bättre vagn åt min hustru. Den unge, ädle mannen beklagade att han haft att göra med en så hårdhjärtad och föga medlidsam man — annars, sade han, borde erbjudandena ha varit långt generösare.

Något senare fortsatte marschen.Jag väckte min lilla olyckliga familj, som knappt fått mer än en timmes sömn. Klockan var omkring fyra på morgonen, och solen brände redan hett — som den brukar göra i detta nordliga klimat.

Vi kom fram till Ylistaro kyrkoby, där vi fick ett hyggligt nattkvarter i en ljus bondstuga. Några officerare som bodde där fick flytta ut för vår skull. Det ohyggligaste var att vi omgavs enbart av Demidoffs regemente, bland vilka jag tyckte mig känna igen mina mördares och rövares ansikten.

Under min sömn anlände omkring klockan tio en överste vid Demidoffs trupper, en hygglig man vid namn Kåsmin, som talade franska. Han lämnade min hustru 300 rubel i banco‑sedlar, samt en tvåsitsig vagn på fjädrar och en någorlunda duglig häst, samt bjöd på middag från generalens kök. Han berättade även att han snart skulle komma tillbaka med general Kniper på visit.

Vid middagstid vaknade jag, och även om det inte var angenämt att ta emot tjänster från Demidoff, ansåg jag mig — både på grund av behovet och min ovisshet om mitt framtida öde — inte kunna avvisa dem.

Den 1 juli:

Efter intagen middag, som serverades på silver i den lilla stugan, berättades för mig av en rysk underofficer (född finne från Wiborg, som kunde hyfsad tyska och finska) att Kniper med sina jägare skulle lämna truppen och bege sig till Kristinastad. Oroliga och tveksamma beslöt vi att följa dem, i hopp om att därifrån erhålla säker eskort till Björneborg och vidare till Åbo.

När vi var på väg ut genom gården mötte vi Demidoff, som artigt avrådde oss från att följa Knipers trupper. Han menade att jag borde skynda att träffa general Reijewski och genom honom underrätta greve Buxhoewden om mina öden och min ankomst till Åbo.

Hans skäl var goda, men vi följde ändå vår första tanke och skyndade att uppsöka Kniper. Vi hann ifatt honom precis när han skulle låta sig färjas över en å. De förnuftiga skäl som han framförde mot vår föresats övertygade oss om att vårt beslut varit förhastat.

Där råkade jag åter den hederlige kosacköversten Jagudin, som med tårar i ögonen visade hur gärna han ville att vi inte skulle följa Demidoff, utan stanna med Knipers detachement. Trots hans goda vilja valde vi ändå det förra — och efter att ha tagit avsked av Kniper och hans officerare, skyndade vi, eskorterade av en kosack, att hinna ifatt Demidoffs regemente, som hade lämnat sitt nattkvarter mer än en timme före oss.

Vi nådde deras arriärgarde och fortsatte marschen mot Lappo. Vid en halt serverades en liten supé ur Demidoffs kallkök.

Vid denna halt såg jag för första gången någon bonde under hela vägen: en man från en by långt bort, som bar med sig två stora mjölkbyttor. För denna gästfrihet belönades han rikligen — med blanka rubel och sedlar från flera ryska officerare. Uppmuntrad av denna frikostighet kom han flera gånger med liknande förfriskningar och vann därigenom alltid en god förtjänst.

Efter en kort vila fortsatte marschen och avslutades slutligen klockan fyra på morgonen.