FLÖDET AV MUSIK

Sångare i videon: Etlijan, Kuang, Kuljumitch ja Tingaan
Fotografier, utdrag ur fältdagböcker & videofilmning, redigering och violinimprovisation: Pia Siirala
Inspelning av violin och videoljudmixning: Robert de Godzinsky
Bildramar: Matti Kautonen

Utställningen Flödet av musik berättar med bilder, ljud och ord om violinisten Pia Siiralas fältresor till tjuktjernas land i Tjukotka och Kamchatka. Mellan 2004 och 2019 gjorde Siirala sju fältresor till nordöstra Sibirien, där hon bekantade sig med sångtraditionerna hos de urfolken i Sachalin, Kamchatka och Tjukotka och samlade in omkring 1400 sånger
Utställningens 24 fotografier är till största delen porträtt av tjuktiska sångare, tagna under fältresor till nordöstra Sibirien mellan 2008 och 2017. Pia Siiralas fotografier får ytterligare betydelse genom texter hämtade från hennes resedagböcker. Ljudbilden i utställningslokalen består av sångarnas egna sånger som spelats in på fotografierna, samt naturljud och rytmen i livet bland de arktiska tjuktiska renskötarna i Sibirien. Siirala har filmat fyra tjuktjers vardagsliv för videon, och violinimprovisationen som spelas i bakgrunden speglar konstnärens egen inre resa in i dessa sångares liv och musik.
Personliga sånger är en del av de arktiska urfolkens sångtradition. Sångerna är unika för varje person, precis som vi alla talar på vårt eget sätt. Människor personifieras i sånger genom musik. När en tjuktjer minns en sång av en släkting är det inte en exakt imitation av sången, utan framför allt en reflektion över en annan person, och genom detta blir den personen närvarande. Ett karakteristiskt drag i tjuktjerisk musik är en ständig känsla av att befinna sig i mitten. Detta uppnås genom musik som verkar ha börjat innan den kan höras och fortsätter även efter att den har upphört att höras. Det skapar ett intryck av tidlöshet.

Siirala berättar: ”Jag har sett situationer där sångare blir helt uppslukade av sina egna tankar och glömmer bort omvärlden. När någon vardaglig aktivitet avbryter deras sång, upphör inte sången utan försvinner snarare in i bakgrunden. På samma sätt kan tal smidigt övergå till sång, eller så kan en sångare återuppta sången mitt i en konversation.”
Ramarna till utställningsbilderna har också sin egen betydelse. Ramarna är gjorda av döda tallgrenar som samlats in från steniga skogsgläntor som blivit kvar efter kalhuggning. Grenarna påminner om den ved som samlas in av renskötare på tundran, men samtidigt symboliserar de förstörelsen av naturskogar och hotet mot urfolkens kulturer.