Barockens prakt och skönhet

Petteri Pitko, cembalo & musikalisk ledning

Petteri Pitko konserterar som cembalist, organist och klaviaturspelare med ett repertoar som sträcker sig från tidig barock till den senaste musiken. Vid sidan av sitt konstnärliga arbete arbetar han som lektor i gammal musik vid NOVIA yrkeshögskola i Jakobstad. Petteri Pitko har uppträtt som solist och kammarmusiker med Akademie für Alte Musik Berlin-barockorkestern, Ensemble Resonanz, Zürichs kammarorkester, Tapiola Sinfonietta, Mellersta Österbottens kammarorkester och Lapplands kammarorkester vid otaliga musikfestivaler i Finland, olika delar av Europa, Kanarieöarna, USA, Kina och Sydkorea. Som orkestermusiker och continuospelare har han arbetat med Berlins filharmoniker, Akademie für Alte Musik Berlin, RIAS-kammarensemblen, Berlins radiokör, WDR-radiokör, Stavanger symfoniorkester, Radions symfoniorkester, Helsingfors stadsorkester och Tammerfors filharmoniska orkester. Han var konstnärlig ledare för Finlands barockorkester (FiBO) 2018–2022.

Wasa Consort; 
Elena Hämäläinen & Eero Marttila, gamba
Pontus Grans, violone

Medlemmarna i Wasa Consort, Eero Marttila, Elena Hämäläinen och Pontus Grans, har studerat barockmusik vid yrkeshögskolan Novia i Jakobstad. Elena och Pontus avslutade sina fyraåriga studier i våras, medan Eero nu går sitt sista år. Elena började studierna med barockcello, medan Pontus och Eero spelade barockbas. Under studiernas gång blev alla tre dock intresserade av instrument ur gambafamiljen. Eero och Elena började spela basgamba och Pontus violone. Wasa Consort grundades i början av 2024 och har uppträtt flitigt runt om i Österbotten.

Instrumentintroduktion; 

Viola da gamba härstammar från slutet av 1400-talet. Då spreds det spanska stråkinstrumentet vihuela, som användes under renässansen, till Italien. Italienarna utvecklade utifrån detta sitt eget instrument, en knäspelad (=da gamba) ”violin”. Gambor finns i olika storlekar och modeller. De största och djupaste kallas violone. Näst djupast klingar basgamborna.

Med italienska musiker spreds gamban i början av 1500-talet till England. Där var gamban särskilt populär bland amatörer, och många aristokratiska eller välbärgade hem hade gamboinstrument från familjen i olika storlekar. Tack vare greppbanden ansågs instrumentet vara lättillgängligt för alla, oberoende av gehör.

Även många engelska regenter var förtjusta i gambamusik. Hovkompositörer skrev musik för gambensembler (viol consort) samt för små, blandade instrumentgrupper där en eller flera gambor ingick (broken consort). Thomas Lupo, Orlando Gibbons, Thomas Tomkins, Thomas Morley och William Byrd tillhörde drottning Elizabeth I:s hov. Även Elizabeth I:s söner fick gambaspel som en del av sin utbildning. En egen väg gick den skotske Tobias Hume, som var både yrkessoldat och en skicklig gambavirtuos.

Likvärdigheten mellan rösterna är karaktäristisk för consort-musiken. Uppförande för publik var inte huvudsakligen kompositionernas syfte, utan consorten var tydligen en populär kvällssysselsättning: man samlades i samma rum med vänner och familj för att spela harmonisk musik, kanske vid en eldstad och med gott vin. Som bäst liknar spelstunden en dialog där de olika rösterna med sina självständiga melodier och rytmer flätas samman smidigt. Den vanligaste kompositionsformen är fantasin. Den präglas starkt av en känsla av frihet både för kompositören och utövaren, samt av att verket delas in i flera motstående delar.

Musikens guldåldrar i olika delar av Europa

De italienska Gabrielerna hade nära kontakter med tyska och nederländska musiker, och även Englands musikliv under renässansen – så särpräglat som det var – stod i ständig växelverkan med det kontinentala Europa. Kaija Saariaho komponerade Jardin Secret II i Paris, den tyske Georg Friedrich Händel bodde i London och tog intryck från Italien. Johann Sebastian Bach, som tillbringade hela sitt liv i det tyskspråkiga området, kände också väl till de olika europeiska musikströmmarna och använde dem skickligt i sina egna verk. Musiken har alltid varit en gränslös glädje, och det är kanske ingen slump att kvällens inledningsnummer, toccatan ur Claudio Monteverdis opera Orfeo, även valts till signaturmelodi för Europeiska radio- och TV-unionens Euroradiokonserter.

Den venetianska flerköriga musiken nådde sin höjdpunkt i slutet av renässansen, bland annat genom medlemmarna i Gabrieli-släkten. Den mångstämmiga och i flera grupper uppdelade ensemblen måste ha låtit mycket mäktig när den placerades på olika läktare i till exempel Markuskyrkan i Venedig, där Andrea Gabrieli (1532/3–1585) ansvarade för musiken från och med 1560-talet. I hans produktion dominerar polyfon, det vill säga flerstämmig, vokalmusik, men han skrev också instrumentalmusik, såsom den åttastämmiga Ricerar per sonare. Den spelas denna gång i en stråkversion. Kompositionsåret är okänt, men verket publicerades först ett par år efter kompositörens död.

Utgivaren var Andreas brorson Giovanni Gabrieli (1554/7–1612), som redan under sin livstid blev ännu mer berömd än sin farbror, både som tonsättare och som lärare i komposition. Av Giovanni hör vi först en hela tolvstämmig canzona – polyfonins mästare tävlade ofta i antalet stämmor, och även ett femtiostämmigt verk är fullt möjligt, så länge det finns tillräckligt många musiker. Den tiostämmiga Canzona in echo utnyttjar, som namnet antyder, ekoeffekten.

Claudio Monteverdi (1567–1643) representerar redan nästa generation av italienska tonsättare, vars innovationer i början av 1600-talet förde musikens stil från renässansens utsvävande polyfoni mot barockens homofoni, där en melodilinje dominerar. I England däremot behöll den polyfona skrivstilen sin ställning nästan fram till slutet av 1600-talet, då Henry Purcell (1659–1695) blev den som markerade svanesången för den polyfona consort-musiken.

Viola da gamba hade under 1500-talet i England främst varit ett hovinstrument, men när 1600-talet tog sin början blev gamba populärt även i hemmen som ett instrument för gentlemän. Thomas Lupo (1571–1627) var son till en italiensk musiker som flyttat till London. Han tjänstgjorde redan som tonåring vid Elisabet I:s hov och senare, i början av 1600-talet, vid hovet hos den tidigt avlidne kronprinsen Henrik Fredrik samt från 1617 hos prins Karl (senare kung Karl I), som själv var en skicklig gambist. Lupo spelade en viktig roll i utvecklingen av den engelska gambaconsort-musiken. De flesta av hans bevarade verk för gamba skrevs under tiden i Karls tjänst, och i sina kompositioner för tre gambor kunde han ibland vara mycket experimentell.

Kapten Tobias Hume (1579–1645) hade en mångsidig karriär som både musiker och soldat, och tjänstgjorde – enligt egen utsago – till och med i den svenska och ryska armén, trots sitt engelska ursprung. Mycket lite är säkert känt om Hume, och till och med hans levnadsår är osäkra. I början av 1600-talet publicerade han dock i England två samlingar gambastycken och förutsåg instrumentets ökande popularitet. Musick and Mirthe – The Lady Hatton’s Delight och The Spirit of Gambo är båda samlingar med stycken för gambagrupp från år 1607.

Vid sidan av John Dowland är William Byrd (1540–1623) den mest betydande engelska tonsättaren från renässansen. Han förblev katolik men lyckades trots det behålla sin ställning som högt aktad hovmusiker, även om England under Elisabet I:s tid slutgiltigt blev protestantiskt. År 1591 skapade Byrd virginalsamlingen My Ladye Nevells Booke, som troligen var tillägnad Elizabeth Bacon, hustru till Sir Henry Neville, en långvarig parlamentsledamot. Det är dock oklart om Elizabeth var Byrds elev eller mecenat. Virginalen var i England både ett samlingsnamn för instrument inom cembalofamiljen och ett vanligt rektangulärt hushållsinstrument bland överklassen. Fantasia var i England en benämning på en mycket fri instrumentalkomposition. Byrd gav de flesta av sina verk i samlingen beskrivande titlar, men de mest fantasifulla kompositionerna kallade han helt enkelt fantasior.

Också Orlando Gibbons (1583–1625) verkade som hovmusiker i England och hann före sin tidiga död bli organist i Westminster Abbey. Gibbons skrev mycket vokalmusik men komponerade också för andra ensembler, såsom gambagrupper – även om det vid denna tid var vanligt att madrigaler, som egentligen var avsedda att sjungas, framfördes instrumentalt i olika besättningar. Galliarden är ursprungligen en italiensk hovdans i tretakt som var mycket populär i England i början av 1600-talet. Skickliga tonsättare som Gibbons och Byrd använde den ofta på ett fritt och fantasirikt sätt i sina instrumentalkompositioner.

Kaija Saariahos (1952–2023) Jardin Secret II, komponerad 1986, har redan blivit en klassiker inom cembalorepertoaren, vilket de många inspelningarna av verket vittnar om. Stycket skapades i Paris och uruppfördes samma år av cembalisten och tonsättaren Jukka Tiensuu i Retretti i Nyslott. På bandet hörs både cembalo och Saariahos egen röst och andning, bearbetade med dator. Jardin Secret II är en dialog mellan den levande musikern och bandet, eftersom mycket av materialet är gemensamt. Saariahos fokus i verket ligger på rytm, men även den datorbaserade ljudsyntesen spelar en central roll och märks i den mångsidiga behandlingen av klangfärg, harmoni och ljudstruktur.

I början av 1720-talet hade Johann Sebastian Bach (1685–1750) tjänstgjort bara några år vid hovet i Köthen, men han började redan se sig om efter ett nytt arbete. Hans arbetsgivare, furst Leopold av Anhalt-Köthen, var visserligen en ivrig amatörmusiker och uppskattade Bach högt, men hovets begränsade resurser gick snarare till militären än till musiken. Situationen förbättrades inte av att furstens nya hustru, prinsessan Friderica, inte alls brydde sig om musik. Bach behövde dessutom ordna god skolgång för sina barn, vilket ökade hans längtan efter en större stad och en bättre tjänst.

Under sin tid hos Leopold hade Bach träffat markgreven Christian Ludwig av Brandenburg, som tycks ha imponerats av Bachs musik. Därför satte Bach samman en ny serie på sex konserter av tidigare kompositioner och tillägnade dem Christian Ludwig, i hopp om att de skulle ”tillfredsställa markgrevens välkända fina och känsliga smak” – och kanske leda till en anställning. Vi vet inte hur markgreven svarade, men uppenbarligen gav det ingen frukt, eftersom Bach fick fortsätta sitt jobbsökande ytterligare ett par år innan han slutligen fick tjänsten som kantor vid Thomasskolan i Leipzig.

Det är svårt att föreställa sig en mer mångsidig och virtuos konsertserie från barocktiden än Brandenburgkonserterna. Alla sex konserter är olika till karaktär och har mycket varierande solistbesättningar. Förebilderna står dock att finna i Italien, där särskilt Antonio Vivaldi hade utforskat konsertformen på djupet. I den femte konserten, i D-dur, fungerar flöjt, violin och cembalo som soloinstrument, och den långsamma satsen är ett trioavsnitt för dessa tre utan ackompanjemang. Mitt i första satsen finns en lång cembalosolo, och finalens fuga rör sig lekfullt i en dansant gig.

Med Georg Friedrich Händels (1685–1759) Vattenmusiken och Eldverksmusiken återvänder vi till England – men hundra år efter Byrds, Humes och Gibbons tid. Den kosmopolitiske Händel hade slagit sig ned i London i början av 1710-talet och gjorde där en lång och framgångsrik karriär. Det mesta av hans orkestermusik skrevs för operor, oratorier eller konserter, men ett undantag utgör de två verken för utomhusbruk, som tillkom i mycket olika skeden av Händels tid i London.

Vattenmusiken uruppfördes vid kung Georg I:s båtutflykt på Themsen år 1717. Orkestern, bestående huvudsakligen av blåsare och slagverkare, spelade på en båt som följde kungens farkost. Eldverksmusiken däremot komponerades till festligheterna i Green Park i London år 1749 med anledning av freden i Aachen – då hade även kungen hunnit bytas till Georg II. Dagens uppföranden når knappast samma storslagenhet som urpremiären, där tiotals blåsare medverkade, över hundra kanoner avfyrades och uppemot 12 000 åskådare samlades i parken. Å andra sidan orsakade fyrverkerierna då en brand som ödelade hela paviljongen, antände några olyckliga åskådare och skadade flera soldater som hanterade raketerna – så ett något lugnare framförande är nog att föredra.

Text: Panu Sivonen