James Lowe - Comeback!

Juan Crisóstomo Arriaga (1806–1826):
Symfoni i D-dur (1820)
1. Adagio – Allergo vivace

2. Andante 

3. Minuetto 

4. Allegro con moto

Manuel de Falla (1876–1946):

Siete canciones populares españolas (1914–1915, arr. Ernesto Halffter)
1. El paño moruno
2. Seguidilla marciana
3. Asturiana
4. Jota
5. Nana
6. Canción
7. Polo

– Paus –

Ottorino Respighi (1879–1936):
Il tramonto (1914)

Manuel de Falla:
El sombrero de tres picos, svit nr. 1 (1919)
1. Introduction (Introduktion)
2. La tarde (Eftermiddag)
3. Danza de la Molinera (Mjölnarens hustrus dans)
4. El Corregidor (Borgmästaren)
5. Las uvas (Vindruvorna)

James Lowe, kapellmästare

Den tidigare chefsdirigenten för Vasa stadsorkester James Lowe är den åttonde musikchefen för Spokane Symphony i USA, en position han har innehaft sedan säsongen 2019/20. Internationellt erkänd för sin fantasifulla programläggning och sitt starka engagemang för att knyta musiken närmare samhället, har han format en dynamisk konstnärlig vision i Spokane genom att lyfta fram underrepresenterade röster, skapa program som når över generationsgränser och bekräfta sin övertygelse om att klassisk musik är till för alla. Vid sidan av arbetet på dirigentpulten är han fortsatt engagerad i att nå nya publikgrupper och i sitt långvariga arbete för ungdomsmusik.

Lowes karriär har fört honom till fem kontinenter, där han har samarbetat med ledande orkestrar i Europa, Asien, Afrika, Australien och USA. Som gästdirigent har han framträtt med bland andra Indianapolis Symphony, Tokyo Philharmonic Orchestra, Osaka Philharmonic, BBC Philharmonic, BBC Scottish Symphony Orchestra, The Hallé Orchestra, Kristiansand Symfoniorkester, KwaZulu-Natal Philharmonic, Luxembourg Philharmonic, Moskvas kammarorkester, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Scottish Ballet, Scottish Chamber Orchestra, St. Petersburg Academic Symphony Orchestra, Trondheim Symfoniorkester samt Welsh National Operas orkester.

Tidigare var Lowe chefsdirigent för Preußisches Kammerorchester (Tyskland), associerad dirigent för Royal Scottish National Orchestra samt orkesterrådgivare för National Youth Orchestras of Scotland. Hans arbete som konstnärlig ledare för Hallé Harmony Youth Orchestra uppmärksammades i en dokumentärserie i fyra delar som sändes på Channel 4 i Storbritannien. Som mottagare av Bernard Haitink Fund for Young Talent arbetade han även som assistentdirigent åt Haitink vid konserter med Royal Concertgebouw Orchestra i Amsterdam.

Lowe är utbildad vid University of Edinburgh och vidareutvecklade sitt dirigentskap som Benjamin Zander Conducting Fellow vid Boston Philharmonic samt genom mästarkurser för framstående pedagoger som Jorma Panula, Neeme Järvi, Bernard Haitink och Valery Gergiev.

Utöver sitt arbete som dirigent är Lowe en aktiv pedagog och dirigentlärare. Han är regelbundet gästlärare vid dirigentklassen på Royal Conservatoire of Scotland, har ofta undervisat tillsammans med professor Johannes Schlaefli vid internationella kurser samt varit gästlärare i dirigering vid Sibelius-Akademin i Helsingfors och Elder Conservatorium i Adelaide. Hans nuvarande forskning undersöker hur orkestrar effektivt kan nå en bredare publik och bygger vidare på hans livslånga engagemang för att göra klassisk musik mer tillgänglig.

Monika-Evelin Liiv, mezzosopran

Prisad av Opera Now som en ”världsklassig mezzosopran med noggrann musikalitet och fin teknik” är den estniska mezzosopranen Monika-Evelin Liiv utbildad vid Estlands musik- och teaterakademi, Litauiska musikakademin och är tidigare medlem i Royal Opera Houses prestigefyllda Jette Parker Young Artist Programme.

Liiv debuterade på Covent Garden som Flora i La traviata tillsammans med Anna Netrebko, Jonas Kaufmann och Dmitri Hvorostovsky. Hon har därefter återvänt till Royal Opera House i en rad roller, bland annat Mercédès (Carmen), Zweite Dame (Die Zauberflöte), 2nd Maid (Elektra), Ines (Il trovatore), Popova (The Bear), Die Kunstgewerblerin (Lulu) samt Flora i La traviata – de två sistnämnda utgivna på DVD av Opus Arte. Hon har även studerat in och coverat centrala roller såsom Mary (Der fliegende Holländer), Olga (Eugene Onegin), Maddalena (Rigoletto) samt Jocaste och Merope i Enescus Oedipe.

Som mottagare av Estniska kulturfonden och tvåfaldig vinnare av Estniska teaterpriset för framstående prestation omfattar Liivs operahöjdpunkter Amneris (Aida), Polina (Pique Dame), Dritte Dame (Die Zauberflöte) samt Cornelia och titelrollerna i Giulio Cesare och Rinaldo vid Estniska nationaloperan. Andra betydande framträdanden inkluderar Suzuki (Madama Butterfly) och Polina (Pique Dame) vid Israeli Opera samt flera roller vid Finlands nationalopera, såsom Cherubino (Le nozze di Figaro), Polina (Pique Dame), Stimme von oben (Parsifal) samt Tjänsteflickan/Rösten av ett ofött barn (Die Frau ohne Schatten), liksom framträdanden i Frankrike som Ulrika (Un ballo in maschera), Eboli (Don Carlo) och Annina (Der Rosenkavalier).

Liiv är även en framstående konsertsolist med repertoar som omfattar Verdis Messa da Requiem, Beethovens symfoni nr 9, Mozarts Requiem och Prokofjevs Alexander Nevsky. Hon har framträtt internationellt i Frankrike, Kanada, Finland, Estland, Israel, Litauen, Sri Lanka, Costa Rica och USA under dirigenter som Sir Antonio Pappano, Daniel Oren, Sir Mark Elder, Carlo Rizzi, Keri-Lynn Wilson, Stefano Ranzani, Jan Latham-Koenig, Eri Klas, Arvo Volmer, Andres Mustonen, Leif Segerstam, Daniele Rustioni och Mikko Franck.

Bland de senaste höjdpunkterna märks framträdanden vid Edinburgh International Festival och BBC Proms samt en återkomst till Royal Opera House som Azucena (Il trovatore), Marthe (Faust), Grimgerde i Wagners Die Walküre, Azucena (Il trovatore) vid Estniska nationaloperan samt Verdis Requiem med både Estniska nationella symfoniorkestern och West London Symphony Orchestra.

Kommande engagemang inkluderar Erda (Das Rheingold) i Tartu – den första uppsättningen av Wagners Ring-cykel i Estland – samt en återkomst som Azucena (Il trovatore) vid Estniska nationaloperan.

Sydeuropeiska läckerheter

En av den spanska musikens största begåvningar var Juan Crisóstomo Arriaga, som dog knappt 20 år gammal. Han föddes i Bilbao i Baskien år 1806, på dagen 50 år efter Wolfgang Amadeus Mozarts födelse, och visade redan som barn talang både som violinist och tonsättare, trots att han i sin perifera hemstad uppenbarligen fick mycket lite musikundervisning.

Han komponerade sin enda opera vid 15 års ålder och fortsatte därefter sina studier vid konservatoriet i Paris. Åren i Paris fylldes av musik och verken tillkom i snabb takt. Under sin korta livstid hann den unge tonsättaren få publicerad en samling med tre stråkkvartetter, som fortfarande räknas till hans mest ambitiösa musik. Förutom dessa kvartetter komponerade han i Paris flera mindre verk, en senare förlorad mässa, ett Stabat Mater samt den symfoni i D-dur som framförs i dag.

Symfonin visar vilka förhoppningar Arriaga väckte. Skrivsättet är genomgående naturligt och – kanske på grund av konservatoriets traditionstyngda lärare – nära klassicismens ideal. Det är därför inte förvånande att Arriaga senare kom att kallas ”Spaniens Mozart”. Trots sitt traditionella tonspråk pendlar symfonin mellan D-dur och d-moll. Första satsen sjuder av liv som i en liten baskisk by, den långsamma satsen är förtjusande. I menuettens trio fäster man sig vid en lyrisk flöjtsolo, och finalen har en lätthet som för tankarna till Rossini och till och med Mendelssohn. Efter Arriagas död fick man vänta nästan hundra år innan en spansk tonsättare åter nådde internationell uppmärksamhet.

En sådan tonsättare var Manuel de Falla (1876–1946), född i Cádiz i södra Spanien, som på ett förfinat sätt lyckades förena influenser från spansk folkmusik med de musikaliska strömningarna i början av 1900-talet. I Frankrike och Ryssland hade man redan riktat blicken mot Spaniens rika musiktradition, vilket märks i verk av bland andra Rimski-Korsakov, Debussy och Ravel – som för övrigt på sin mors sida, liksom Arriaga, var bask. Ingen av dem förde dock användningen av folkmusikaliskt material så långt som de Falla. Men för att nå in till kärnan av det spanska behövde även han flytta till Paris.

Före flytten 1907 hade de Falla i Madrid skrivit zarzuelor – folkliga musikdramatiska verk – som rönte ganska blygsam framgång. Paris tog däremot emot honom med öppna armar, men strax före första världskriget återvände han till Spanien. Sångcykeln Sju spanska folkvisor, ursprungligen komponerad för sopran och piano, uruppfördes i Madrid 1915. Sångerna kommer från olika delar av Spanien, men förenas dels av de Fallas fria behandling av ackompanjemanget, dels av texternas tema: kärlekens olika former. Orkestreringen gjordes 1951 av de Fallas elev Ernesto Halffter.

Baletten Den trekantiga hatten från 1919 bygger på tonsättarens två år tidigare pantomim Borgmästaren och mjölnarhustrun. Den ryske balettimpresarion Sergej Djagilev intresserade sig för verket och bad de Falla bearbeta det till balett. Djagilevs balettkompani tog uruppförandet till London, där verket blev en stor framgång och gav de Falla internationellt genombrott. Scenografin skapades av Pablo Picasso, vilket vittnar om Djagilevs anseende och kontakter inom tidens avantgardekretsar. Balettens handling är ett triangeldrama mellan mjölnaren, hans hustru och den högdragna men illvilliga borgmästaren med sin trekantiga hatt. På grundval av baletten sammanställde de Falla två orkestersviter för konsertsalen; denna gång hör vi svit nr 1.

Mellan dessa verk av de Falla görs en liten avstickare till Italien. Ottorino Respighi, född i Bologna 1879, studerade förutom i Italien även en kort tid kring sekelskiftet för bland andra Nikolaj Rimski-Korsakov i Ryssland. Respighis första betydande verk tillkom kring 1910-talet, och kort därefter utnämndes han till kompositionsprofessor i Rom. I dag är han mest känd för sina praktfulla symfoniska dikter med Rom-tema (Roms fontäner 1914–1916, Roms pinjer 1923–1924, Romerska fester 1928), men särskilt i början av sin karriär komponerade han flera orkesterackompanjerade sångverk med texter av den engelske poeten Percy Bysshe Shelley (1792–1822). Ett av dessa är Il tramonto (Solnedgången) för mezzosopran och stråkar, komponerat 1914 (enligt vissa källor 1918). I dikten tar de älskandes lycka slut efter kärleksnatten genom mannens plötsliga död, och slutet skildrar kvinnans längtan och långsamma borttynande när livsglädjen gått förlorad. Respighi skriver för stråkarna en skimrande, kromatiskt mättad textur med tydliga influenser från den tyska senromantikens expressionistiska uttryck.