Dåtid och nutid

Influenser från andra sidan Atlanten

Tjeckiens mest framstående tonsättare, Antonín Dvořák (1841–1904), åtnjöt redan stor uppskattning i sitt hemland när han, vid cirka 50 års ålder, fick en inbjudan att resa till New York för att leda stadens konservatorium. Dvořák tackade ja till erbjudandet och tillbringade de följande tre åren, 1892–1895, i USA. Hans undervisningsskyldigheter innebar att hans produktion under denna tid var något begränsad, men de influenser han tog in från Amerika smälte på ett särskilt fruktbart sätt samman med hans tjeckiska tonspråk. Flera av Dvořáks mest älskade verk kom till under denna period i USA. Det mest kända är kanske symfoni nr 9, ”Från nya världen”, men tätt därefter kommer stråkkvintetten i Ess-dur och stråkkvartetten nr 12 i F-dur, som båda är kända under tillnamnet ”Den amerikanska”.

Dessa kammarmusikverk kom till sommaren 1893 under Dvořáks besök hos den tjeckiska gemenskapen i Spillville i delstaten Iowa i amerikanska Mellanvästern. Kvartetten som nu spelas uruppfördes av Kneisel-kvartetten i början av följande år i Boston. Verket inleds nästan som landsmannen Bedřich Smetanas första stråkkvartett, men utvecklar sig därefter i en egen riktning. I flera melodier skapar Dvořák en pentatonisk känsla utan att använda en egentlig pentatonisk skala. I Scherzo-satsen kan man även höra ljud från Iowas lantliga landskap, då Dvořák använde fågelsång han hört där som inspiration.

Liksom Dvořák besökte även den tyske tonsättaren Karl Goepfart (1859–1942) USA i arbetets tecken: i mitten av 1870-talet verkade han under ett år som dirigent i Baltimore – då fortfarande bara i tonåren. Efter att ha återvänt till Tyskland studerade han i Weimar, där han kom under inflytande av den verksamma tonsättaren och pianisten Franz Liszt. Efter studierna blev Goepfart framför allt känd som körledare i olika tyska städer, och från 1885 som kapellmästare vid hovteatern i Weimar.

Goepfarts blåsarkvartett i d-moll op. 93 från år 1907 är tredelad, men överraskar formmässigt genom att ett scherzo intar platsen för den traditionellt långsamma satsen. En egentlig långsam sats saknas alltså, och om det centrala i Dvořáks ”Amerikanska” stråkkvartett är just den långsamma satsen, ligger tyngdpunkten i Goepfarts verk snarare i öppningssatsen. Goepfart använder träblåsinstrumenten på ett balanserat sätt, utan att dra åt några ytterligheter.

Tuomas Turriago är en finländsk tonsättare och pianist, född år 1979, med sydamerikanska rötter på sin fars sida. Han kommer från Jyväskylä och studerade pianospel vid Sibelius-Akademin under Erik T. Tawastjerna. Idag verkar han som lektor i ackompanjemang vid Tammerfors musikakademi. Parallellt med sin karriär som pianist har Turriago byggt upp en omfattande och mångsidig produktion som tonsättare.

Pianostycket Somber, som komponerades år 2017 på beställning av pianisten Ville Hautakangas, bär sitt namn med rätta – verket rymmer mörka skuggor och färdas stundtals genom ett tröstlöst höstmörker. Men dess rytmiska driv, som för tankarna till jazz och till och med György Ligetis pianoetyder, håller hoppet levande genom hela stycket.

Direkt från Atlantkusten, närmare bestämt San Sebastián i Baskien, kommer Eva Ugalde Álvarez (född 1973). Hon har utmärkt sig särskilt som körledare och har komponerat och arrangerat ett stort antal verk för olika körensembler. Numera arbetar hon som biträdande professor vid konservatoriet i San Sebastián.

Bost Miniatura (Fem miniatyrer), komponerad för piano och blåskvintett, har hämtat sin inspiration ur baskisk kultur. Verket har mycket varierande besättningar mellan satserna. Första satsen, Korapilo – som betyder “knut” – är skriven för fagott och piano. I den andra satsen ansluter klarinetten med en rytmisk känsla som för tankarna till klezmer, och i Kemena – baskiska för ”sisu” eller envis styrka – tillkommer även oboe. Kamusada (hjärtesorg) inleds med ett solo för valthorn, och i det fartfyllda finalavsnittet spelar hela blåsarkvintetten och pianot tillsammans. Flöjten får här rollen som budbärare, när teman bollas mellan instrumenten.

Finalens titel Korrika betyder inte bara ”löpning” i allmänhet, utan syftar också på en särskild stafett som äger rum i Baskien vartannat år. Denna stafettlöpning pågår oavbrutet i elva dygn och startade 1980, kort efter Francisco Francos diktatur. Syftet med evenemanget har varit att öka medvetenheten om det baskiska språket, vars ställning var allvarligt hotad under diktaturen. Under Korrika år 2024 avverkades hela 2700 kilometer genom det baskiska området.

Bost Miniatura får i denna konsert sin finländska premiär.

Text: Panu Sivonen