Österbotten till Paris

Minna Pensola, violin

Violinisten Minna Pensola är känd som en intensiv artist, hängiven solist och inspirerande orkesterledare. Som en entusiastisk kammarmusiker och pedagog är hon en återkommande gäst vid många internationella kammarmusikfestivaler. Hennes aktiva och nära relationer med finländska tonsättare har lett till många verk, av vilka följande står näst i tur för uruppförande: kammarmusikverk av Seppo Kantonen och Olli Mustonen (Kuhmo kammarmusikfestival), uruppförandet av en ny version av Osmo-Tapio Räihäläs konsert för två violiner (tillsammans med Antti Tikkanen och Lappeenranta stadsorkester) samt Nicola Campograndes konsert för stråkkvartett och orkester (Meta4 & Orchestra Sinfonica di Milano).

Pensola är medlem i stråkkvartetten Meta4, som vunnit både D. Sjostakovitj- och Joseph Haydn-tävlingarna. Hon är också en av lärarna och konstnärliga ledarna vid European Chamber Music Academy (ECMA). Tillsammans med sin make, violinisten Antti Tikkanen, är hon konstnärlig ledare för både Kuhmo kammarmusikfestival och den Helsingforsbaserade konsertserien PuKamaChamber, som de själva grundat.

Under säsongerna 2019–2024 verkade Pensola som konstnärlig partner för Joensuu stadsorkester och som konstnärlig ledare för Sysmä Suvisoitto-festivalen under åren 2006–2012. Den avslappnade och populära ”Klasariklubben” grundade hon i Helsingfors 2008.

Sina egna studier inledde Pensola vid Helsingfors konservatorium, fortsatte vid Sibelius-Akademin och avslutade dem slutligen vid musikhögskolan i Zürich samt vid European Chamber Music Academy (ECMA). Viktiga lärare på vägen har varit Leonid Mordkovich, Kaija Saarikettu, Ralf Gothóni, Ana Chumachenco, Josef Rissin och Hatto Beyerle. Minna Pensolas instrument är en Carlo Bergonzi-violin från 1732, som ägs av Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse. Utanför scenen hålls det livliga tempot uppe av två döttrar och två katter.

Antti Tikkanen

Antti Tikkanen, som ursprungligen kommer från Oulainen i Norra Österbotten, har via en krokig väg funnit sig hemma i Helsingfors. Han är en vidsynt violinist som uppträder som konsertmästare, kammarmusiker, solist och pedagog – alltid där han behövs. På hemmaplan hålls blicken och tankarna öppna med hjälp av två döttrar och två katter.

Tikkanen är medlem i den internationellt efterfrågade och högt ansedda stråkkvartetten Meta4. Kvartetten uppträder på ledande musikscener och festivaler runt om i Europa, både med egna recitaler och som solister tillsammans med orkestrar.

En framgångsrik period som konstnärlig ledare för Finländska barockorkestern åren 2014–2017 ledde till inbjudningar från andra orkestrar – som solist, dirigent eller gästande konsertmästare. På senare tid har han samarbetat med bland andra Mellersta Österbottens Kammarorkester, Jyväskylä Sinfonia, EUYO, Tallinns Kammarorkester samt Deutsche Kammerphilharmonie Bremen. Under säsongerna 2022–2024 var han konstnärlig partner för Joensuu stadsorkester.

Att framföra nya konserter och beställningsverk är en viktig del av Tikkasens verksamhet. Under den aktuella säsongen framför han bland annat Marzi Nymans violinkonsert, komponerad för honom, i Joensuu; uruppförandet av en ny version av Osmo-Tapio Räihäläs konsert för två violiner tillsammans med Minna Pensola i Villmanstrand; samt Nicola Campograndes konsert för stråkkvartett och orkester i Milano.

Tillsammans med sin hustru, violinisten Minna Pensola, har Tikkanen grundat konsertserien PuKamaChamber i Helsingfors. I oktober 2021 utsågs de båda till nya konstnärliga ledare för Kuhmo kammarmusikfestival. Antti Tikkanen spelar på en Stradivarius-violin ”ex-Berglund” från 1699, som ägs av Finlands Kulturfond.

I skärningspunkten mellan musikstilar

Vad händer när konstmusik och folkmusik kolliderar? Eller kanske snarare: vad händer när de ibland krockar, men ofta också dansar glatt hand i hand? Kanske borde man till och med sätta ”konstmusik” inom citattecken – för som vi nu får höra, är gränsen mellan genrerna ofta suddig. Folkmusiken, i sina många former, är åtminstone en outtömlig inspirationskälla även för tonsättare som skriver ner sin musik på noter och använder det västerländska symfoniorkesternas konsertformat som sitt instrument.

Ta till exempel den ungerske tonsättaren György Ligeti (1923–2006), som blev en av den (väst)europeiska modernismens ledande namn med sina mikropolifoniska verk i början av 1960-talet. Ligeti var född i Transsylvanien, en region som historiskt växlat mellan att tillhöra Ungern och Rumänien. Transsylvaniens rika folkmusiktradition fanns i Ligetis tankar när han komponerade sin Rumänska konsert år 1951. I efterkrigstidens Ungern levde Béla Bartóks (1881–1945) arv starkt vidare, och i Bartóks anda noterade även Ligeti rumänsk folkmusik och använde dess idéer i sin egen musik. Men för myndigheterna i det strikt kommunistiska Ungern var konserten alltför vild i sitt tonspråk, med sina dissonanser och efter endast en repetition sattes verket på listan över förbjudna verk. Därför uruppfördes Rumänsk konsert först på 1960-talet i USA, efter att Ligeti emigrerat till ett konstnärligt friare väst.

Från USA kommer Susan Kander, född 1957. Hon utbildade sig först till musiker men började komponera på allvar först på 1990-talet, efter att främst ha verkat som dramatiker. Kander är – kanske tack vare sin bakgrund som författare, i första hand tonsättare av scenisk musik, och hennes ofta samhällsengagerade operor har framförts runtom i USA under de senaste åren. Verket Eight & Five Mostly för violin och orkester bygger på en bulgarisk folkmelodi, och titeln syftar åtminstone på de ständigt växlande taktarterna i stycket – där 8- och 5-takter dominerar. Enligt Kander kallade melodin henne bokstavligen till dans.

Är Ida Mobergs (1859–1947) Landtlig dans (Lantdans) ett stadsbarns föreställning om livet på landet – eller ett uttryck för genuin folklig tradition? Och spelar det egentligen någon roll när resultatet är så här charmigt? Moberg föddes i Helsingfors och studerade musik i Sankt Petersburg och Berlin i slutet av 1800-talet, och genomgick ännu i början av 1900-talet gedigna kompositionsstudier i Dresden. När hon återvände till Helsingfors ordnade hon en egen kompositionskonsert år 1906 där framfördes för första gången i Finland en symfoni skriven av en kvinna. Samma konsert innehöll även andra orkesterverk av Moberg, bland dem Landtlig dans, som hade komponerats året innan och togs emot med stor entusiasm.
På den tiden var det dock ännu inte möjligt för en kvinna att försörja sig som tonsättare, så Moberg fick göra sin yrkeskarriär som musiklärare. Som en pedagogisk föregångare i sin tid använde hon ofta antroposofiska metoder i sin undervisning.

Johann Sebastian Bach (1685–1750) gjorde all musik till sin egen. Han kände till de europeiska musikströmningarna väl – trots att han själv aldrig lämnade det tyskspråkiga området. Partita nr 3 i E-dur för soloviolin ingår i en samling om sex sonater och partitor, och är till formen franskinfluerad. Den skrevs under Bachs tid vid hovet i Köthen – en period som visserligen blev kort, men där han fick komponera mycket instrumentalmusik. Gavotte är en gammal fransk hovdans som under 1700-talet ofta associerades med pastorala landskapsbilder.

Sommaren 1907 hade Toivo Kuula (1883–1918) precis slagit igenom i Helsingfors tonsättarkretsar. Man kan undra om hans och Ida Mobergs vägar någonsin korsades. Kuula var djupt intresserad av folkmusiken från sin hembygd i Södra Österbotten, och sommaren 1907 tillbringade han med att resa runt i de österbottniska socknarna för att samla in polskor och folkvisor. De melodier han dokumenterade från folkmusiker letade sig senare nästan direkt in i verk som Sydösterbottniska danser op. 17a, för violin och piano. Jean Sibelius, som en tid var Kuulas lärare, uppskattade hans känsla för folkvisor och uppmanade honom att ”hålla sig till träskorna, så att ni förblir folklig”. Men Kuula var trots Sibelius’ råd på väg mot ”frackar och höga kragar” – alltså en mer internationell och konstmusikaliskt sofistikerad stil. Ändå hörs folkmusikens starka inflytande genom hela Kuulas produktion.

Och hur var det med Wolfgang Amadeus Mozarts (1756–1791) förhållande till turkisk musik? De flesta pianister känner till hans Turkisk marsch, och operavänner minns säkert Enleveringen ur seraljen, där det kvasi-exotiska tonspråket förstärks med slagverk. Mozart levde under orientialismens första modetrend i slutet av 1700-talet, då intresset riktades särskilt mot turkiska janitsjarorkestrar – alltför ”orientaliskt” hade upplevts som främmande, och även den turkiska musiken anpassades naturligtvis till europeisk smak. I finalen av sin violinkonsert nr 5 i A-dur lånar Mozart återigen orientaliska drag. Den i övrigt lättsamma rondofinalen bryts plötsligt av ett dramatiskt och kromatiskt avsnitt med slagverkskaraktär. Mozart hade redan använt detta inslag några år tidigare i sin balett Le gelosie del seraglio.

Trots att Joseph Haydn (1732–1809) tillbringade flera decennier i den relativt avlägsna Esterházy-hovmiljön i Ungern, hade han i början av 1780-talet blivit en av Europas mest berömda tonsättare. Musikförlag i storstäder som London och Paris tävlade om att få publicera hans nyaste verk. I Paris var Haydn särskilt populär, och dirigenten för orkestern Le Concert de la Loge Olympique, Le Chevalier de Saint-Georges, beställde en svit med sex symfonier av honom. Saint-Georges, ibland kallad ”den svarte Mozart”, var en fascinerande gestalt i dåtidens parisiska kulturliv. Han var son till en plantageägare och en slav, född på Guadeloupe i Karibien, och var inte bara tonsättare, dirigent och virtuos violinist, utan även en mästare i fäktning.´Haydns Parissymfonier (nr 82–87) uruppfördes av en orkester som med dåtida mått mätt var mycket stor: hela fyrtio violinister och tio kontrabasar deltog. Symfonierna fick strålande mottagande, och konserterna fick flyttas till den schweiziska gardets stora sal i Tuilerierna på grund av publikens entusiasm.

Symfoni nr 86 i D-dur är ett gott exempel på Haydns symfoniska utveckling. Inledningar med långsamt förspel blev vanligare, och temaarbetet i första satsen blev alltmer koncentrerat. De långsamma satserna i Parissymfonierna är fantasifulla och lekfulla i både form och uttryck. I D-dur-symfonin har Haydn kallat den långsamma satsen Capriccio, ett nyckfullt infall. Efter en smygande början rör sig särskilt violinstämmorna stundvis med stor nyckfullhet. Menuetten är ovanligt omfattande, och dess trio utgör – som i Haydns senare symfonier – inte bara ett komplement utan en tydlig kontrast. Finalen är en energisk rondo där huvudtemats upptakt ger en extra rytmisk skjuts åt helheten.