Serenad till livet

Anna-Maria Helsing, kapellmästare

Anna-Maria Helsing är känd särskilt som dirigent för ledande nordiska orkestrar och operahus. År 2023 utsågs hon till chefsdirigent för BBC Concert Orchestra i London, efter att ha verkat som orkesterns förste gästdirigent sedan 2020. Mellan 2010 och 2013 var Helsing chefsdirigent för Uleåborgs Symfoniorkester, och blev därmed den första kvinnan i Finland att inneha en sådan tjänst. Från och med 2025 är hon chefsdirigent för Vasa stadsorkester.

Under en relativt kort tidsperiod har Helsing dirigerat alla de största orkestrarna i Finland och Sverige, liksom flera orkestrar i andra nordiska länder, Baltikum, Tyskland, Schweiz, Spanien och Storbritannien. Hon har arbetat med flera stora internationella orkestrar, bland annat Philharmonia Orchestra, Royal Philharmonic Orchestra och BBC Philharmonic Orchestra. Dessutom har hon dirigerat produktioner vid Finlands nationalopera, Savonlinnas operafestival, Danmarks och Sveriges kungliga operor, Islands opera, Göteborgsoperan och Folkoperan i Stockholm.

Efter att ha avslutat sina studier vid Sibelius-Akademin i Leif Segerstams dirigentklass blev Helsing inbjuden att delta i Allianz Foundation’s International Conductors’ Academy i London, där hon undervisades av bland andra Esa-Pekka Salonen och Gustavo Dudamel. År 1999 vann hon första pris i den internationella tävlingen för unga konstnärer inom nutida musik i Warszawa. Hon har avlagt diplomexamen i violinspel vid Jakobstads konservatorium och Musikhögskolan i Bydgoszcz i Polen, samt deltagit i mästarkurser för Jorma Panula, Vladimir Jurowski och John Carewe.

Modernism och nutida musik står särskilt nära Helsings hjärta.

Stephen Waarts, violin

Stephen Waarts medfödda och poetiska musikaliska uttryck har gjort honom till en självklar publikfavorit världen över.

Under säsongen 2024/25 gör Waarts sina debuter med City of Birmingham Symphony Orchestra, där han framför Brahms violinkonsert under ledning av Mirga Gražinytė-Tyla, med Oregon Symphony och Hannu Lintu i Barber, med Orchestre de Picardie och Johanna Malangré i Prokofjevs violinkonsert nr 2, samt med Israel Camerata och Marc Minkowski i verk av Bach och Mozart. Han återvänder också till Hallé Orchestra, Orchestra della Svizzera Italiana, Chamber Orchestra of Europe och Szczecins filharmoniker, där han arbetar med Thomas Adès, Markus Poschner och Sir András Schiff.

Höjdpunkter från de senaste säsongerna inkluderar framträdanden med Chamber Orchestra of Europe, Konzerthausorchester Berlin, Berner Symphonieorchester, hr-Sinfonieorchester, Antwerp Symphony Orchestra, Royal Philharmonic Orchestra, Orchestre National de Belgique, Fort Worth Symphony, Lucerne Symphony Orchestra och Israel Philharmonic Orchestra, tillsammans med dirigenter såsom Christoph Eschenbach, Sir András Schiff, Marin Alsop, Constantinos Carydis, Mirga Gražinytė-Tyla, Dalia Stasevska, Robert Spano, Maxime Pascal, Markus Stenz och Elim Chan.

Som passionerad recital- och kammarmusiker samarbetar Waarts regelbundet med Sir András Schiff, Francesco Piemontesi, Daniel Müller-Schott, Marie-Elisabeth Hecker, Timothy Ridout, Tabea Zimmermann och Martin Helmchen. Han har framträtt på välkända festivaler såsom Aspen, Marlboro, Gstaad och Rheingau. Han har även gett recitaler på bland annat Philharmonie Luxembourg, Philharmonie Haarlem, Fundación Juan March, Lincoln Center for the Performing Arts, Auditorium du Louvre, Boulez Saal, San Francisco Performances och Vancouver Recital Society. Denna säsong innefattar recitaler vid Bath Mozartfest, Edesche Concertzaal, Wigmore Hall och Concertgebouw Amsterdam.

Wegelius Kammarstråkar (WKS)

Wegelius Kammarstråkar är en ambitiös orkester som framför både finländsk och nordisk kammarorkestermusik på hög nivå. Orkestern samarbetar gärna över konstgränserna och värderar pedagogiken högt – unga musiker utmanas att uppträda både som solister eller tillsammans med professionella musiker i orkesterns led. Orkestern, med anor i Wegelius Kammarorkester, grundades år 2003 och fungerar under Stiftelsen för Martin Wegelius institutet sr. Violinisten och Musikdoktor Annemarie Åström är WKS konstnärliga ledare sedan år 2013.

Dmitrij Sjostakovitj: Violinkonsert nr 2 i ciss-moll

Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975) hade, när man kom in på 1960-talet, överlevt Stalins långa period av terror och fick som landets mest betydande levande tonsättare resa relativt ofta utomlands för att representera Sovjetunionen. Sjostakovitj knöt kontakter med många västerländska musiker som framförde hans verk, särskilt med den brittiske tonsättaren Benjamin Britten, som han upplevde som en själsfrände. I hemlandet framfördes Sjostakovitjs musik flitigt, och till och med den 4:e symfonin – som hade fått ligga i skrivbordslådan under de värsta terroråren – fick sin premiär ett kvartssekel efter att den skrevs, år 1961.

Livet i Sovjetunionen var ändå långt ifrån problemfritt, och 1966 drabbades Sjostakovitj av en hjärtattack som han aldrig helt återhämtade sig från. Trots detta fortsatte han att komponera i jämn takt, och hans skaparkraft visade inga tecken på att avta. Ett exempel på tonsättarens mästerliga sena stil är violinkonsert nr 2 i ciss-moll op. 129, skriven året efter hjärtattacken. Den är dedikerad till David Ojstrach, Sovjetunionens mest betydelsefulla violinist under efterkrigstiden. Ojstrach var en nära vän till Sjostakovitj och framförde självklart uruppförandena av tonsättarens violinkonserter. Konserten är faktiskt Sjostakovitjs 60-årspresent till Ojstrach—även om Sjostakovitj mindes sin väns födelseår (1908) fel, och verket blev klart ett år i förväg! Konserten växte fram relativt långsamt, enligt tonsättaren ”en ton i taget”, men färdigställdes ändå under våren 1967. Den officiella premiären ägde rum i Moskva i september samma år, och redan följande vinter framförde Ojstrach konserten i New York under ledning av Leonard Bernstein.

Violinkonserten är tredelad i traditionell form, med den egentliga långsamma satsen i mitten. Ändå dominerar en tung kontemplativ stämning stora delar av konserten. Lyrik och bitande sarkasm förenas i den omfattande första satsen. Orkestern som ackompanjerar är liten och återhållsamt använd, med tydliga drag av klassicism. I absolut centrum står soloviolinen, för vilken Sjostakovitj – utöver det övriga solostoffet – har skrivit totalt tre stora kadenser. Före den första kadensen hörs ett citat från en sång av judiska gatuförsäljare i Odessa, och samma melodi återkommer kort i finalen – Ojstrach kom ursprungligen från Odessa vid Svarta havet, och hänvisningen är tydlig. Den långsamma satsen växer fram mycket långsamt. Under solistens vävda melodi hörs en skuggvärld av ständigt rikare orkesterklanger, tills en kadens bryter det långa, mörka linjeflödet innan solisten tonar bort. Finalen, som följer den långsamma satsen utan paus, övergår slutligen i en livlig galopp full av pisksnärtar typiska för tonsättaren.

Johannes Brahms: Serenad nr 1 i D-dur

För den unge Johannes Brahms var Beethovens symfonier alltför oslagbara för att han skulle ha vågat börja tävla med dem. Därför vågade Brahms först i mogen medelålder ge ut sin första symfoni efter många års arbete. Men ändå uppfyller hans ungdomsarbeten, de två orkesterserenaderna samt Första pianokonserten de symfoniska måtten och påvisar Brahms förmåga att använda sig av orkestern samt som Beethovens efterträdare.

Serenad D-dur kom till under kompositörens år i Detmold, då Brahms fungerade som kapellmästare och pianolärare vid ett litet hov i staden. De första utkasten till Serenaden var en oktett bildad av stråkar och blåsinstrument, men den första färdiga versionen i sex satser

tillkom för en nonettsammansättning. Kompositörens vän och förtrogna, violinist Joseph Joachim, dirigerade den här versionens uruppförande, men uppmanade Brahms att omarbeta ännu en version av verket för en stor orkester, en ”symfoniserenad”. Brahms inledde sitt arbete men verkets extra scherzosatser fjärmade formen från en traditionell symfonistruktur och styckets namn blev helt enkelt serenad.

I verket kan man höra hänvisningar såväl till Joseph Haydns D-dursymfoni nr 104, Mozarts blåsserenader liksom Beethovens Pastoralsymfoni. Adagio non troppo i mitten av symfonin är den mest omfattande långsamma satsen i Brahms hela orkesterproduktion. Serenadens allmänna intryck är ändå muntert ljus och de många danspartierna ger serenaden en pikant fläkt av lantlivet.

Text: Panu Sivonen