Lugnet före stormen

Outi Tarkiainen
Jään lauluja

Einar Englund
Violinkonsert
I Allegro moderato
II Moderato
III Finale: Allegro molto

Jean Sibelius
Musik ur William Shakespeares pjäs Stormen, op.109

Svit nr. 1:
1. The Oak Tree
2. Humoreske
4. The Harvesters
7. Intrada – Berceuse

Svit nr. 2:
1. Chorus of the Winds
2. Intermezzo
3. Dance of Nymphs
4. Prospero
5. Song I
6. Song II
7. Miranda
8. The Naiads
9. Dance Episode

Jorma Panula
L’heure blue

Jukka Iisakkila, kapellmästare

Den finske dirigenten Jukka Iisakkila har genom sin mångsidighet och breda repertoar arbetat med symfoniorkestrar, kammarorkestrar, samtida ensembler, rockarenor och innovativa musikklubbar runt om i Europa och internationellt.

Som regelbunden gästdirigent hos många av de ledande skandinaviska orkestrarna var Jukka Iisakkila chefsdirigent och konstnärlig ledare för Pori Sinfonietta mellan 2004 och 2012. Han arbetar regelbundet med Åbo filharmoniska orkester, Uleåborgs symfoniorkester och Tapiola Sinfonietta i Finland samt Stavanger symfoniorkester i Norge, och dessa framgångsrika samarbeten fortsätter fortfarande. Sedan 2010 har han även varit regelbunden gästdirigent för Danmarks Radios kammarorkester och arbetat med Nagoya Philharmonic Orchestra i Japan.

Iisakkila dirigerar Metropole Orchestra i Nederländerna i projekt inom samtida musik och crossover, och samarbetet har fått stor internationell uppmärksamhet. Han har också varit professor i orkesterdirigering vid Universitetet i Stavanger i Norge, avslutar för närvarande sin doktorsexamen och undervisar även i dirigering vid Sibelius-Akademin. Han är dessutom konstnärlig partner och ledare för SKOR Orchestra i Finland. Jukka Iisakkila dirigerar regelbundet alla finska orkestrar och samarbetar ofta med de flesta skandinaviska orkestrar. Under kommande säsong omfattar hans gästframträdanden även orkestrar och turnéer i USA, Norge, Japan, Nederländerna, Österrike och Tjeckien.

Iisakkila är känd för sin starka anknytning till samtida musik och crossover-stilar och har dirigerat ett stort antal uruppföranden i nära samarbete med många av dagens främsta tonsättare. Han är även själv en framstående tonsättare och arrangör och har uppträtt som instrumentalist runt om i Europa samt turnerat i Skandinavien, Asien och USA under 2022–2023. Hans inspelning med Metropole Orchestra och det schweiziska metalbandet Triptycon, Requiem, blev Europas mest sålda album år 2020. Han har också ett pågående framgångsrikt samarbete med tonsättaren och gitarristen Steve Vai. Vai och Iisakkila spelar in en omfattande orkesterkatalog med Steve Vais verk tillsammans med Metropole Orchestra och Tammerfors filharmoniska orkester och planerar även en världsturné på flera kontinenter.

Bland betydande crossover-produktioner finns samarbeten med jazzpianisten och tonsättaren Iro Haarla, saxofonisten Trygve Seim samt EDM-artisterna Indians och Rumpistol. Iisakkila har dirigerat operaföreställningar vid flera skandinaviska operahus. Framgångsrika produktioner sträcker sig från Mozarts Don Giovanni till Bergs Wozzeck och från Zimmermanns Die Soldaten till musik av György Ligeti och Helmut Lachenmann.

Jukka Iisakkila har mottagit flera stora utmärkelser, bland annat Kungliga Musikaliska Akademiens pris i Sverige 2006 samt ett pris från Finlands Kulturfond för sina insatser inom dirigering. Han vann första pris i Helsingborgs nordiska dirigenttävling samt tredje pris i den internationella Jorma Panula-dirigenttävlingen. Sedan 2003 är han konstnärlig ledare och grundare av en av Skandinaviens mest innovativa och konstnärligt uppmärksammade musikfestivaler, Saaksmäki Sounds. Jukka Iisakkila tog examen från dirigentutbildningen vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm efter studier för den världsberömde professorn Jorma Panula. Bland hans viktigaste lärare finns även Martyn Brabbins, Esa-Pekka Salonen och Alan Gilbert.

Han har även fullföljt studier i Italien och arbetat med tonsättarna György Kurtág och Peter Eötvös. Jukka Iisakkila studerade först slagverk, piano samt jazz- och elgitarr vid Tammerfors konservatorium. Därefter avlade han diplom och magisterexamen vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium samt Kungliga Musikhögskolan i Sverige. Redan i ung ålder tog han även en filosofie magisterexamen i musikvetenskap och komposition vid universitetet i mellersta Finland.

Han har spelat in för flera internationella skivbolag, bland annat Sony / Legacy Recordings, ECM, Dacapo, Favoured Nations, Century Media Records, Pilfink, Apart Records och Eclipse Music. Hans skivbolag för soloinspelningar är Eclipse Music.

Otto Antikainen, violin

Violinisten Otto Antikainen verkar både som orkestersolist och kammarmusiker. Han har uppträtt som solist bland annat med Finlands Radios symfoniorkester, Mellersta Österbottens kammarorkester, Uleåborgs symfoniorkester, Joensuu stadsorkester och Kuopio stadsorkester. Under säsongen 2025–2026 framträder han bland annat som solist med Sinfonia Lahti, Saimaa Sinfonietta och Jyväskylä Sinfonia.

Som kammarmusiker har han uppträtt vid flera festivaler, bland annat Kuhmo kammarmusikfestival, Gstaad New Year Music Festival och Tampere Chamber Music Festival.

Antikainen vann tredje pris i Kuopio violintävling år 2020. Dessutom vann han Juhani Heinonen-violintävlingen 2016 och tilldelades specialpriser vid Menuhin-violintävlingen i Genève 2018 samt vid Carl Flesch-violintävlingen i Ungern 2023. Vid den senaste Internationella Sibelius-violintävlingen nådde Otto Antikainen finalen som den enda finländska violinisten bland de sex bästa deltagarna.

Otto Antikainen började spela violin vid Käpylä musikskola under ledning av Hannele Lehto och studerade senare vid Sibelius-Akademins ungdomsavdelning för Réka Szilvay. Därefter fortsatte han sina studier vid Hochschule für Musik Hanns Eisler i Berlin för Antje Weithaas samt vid Sibelius-Akademin för Cecilia Zilliacus.

Antikainen spelar på en Giovanni Battista Guadagnini-violin från år 1760, utlånad av Finlands Kulturfond.

O. Tarkiainen: Jään lauluja (isens sånger)

Isens sånger är ett orkesterverk om is. I Arktis andas isen i takt med årstiderna: den vidgar sig på vintern och krymper på sommaren. Dess uråldriga rörelse sjunger sin egen sång – långsamt böljar den fram, obevekligt och täckande allt under sig. Den klingar och dånar, knarrar och klagar när vårt allt varmare klimat bryter naturens av tiden helgade lagar och tvingar isen att ge vika.

Verket börjar med isens dån: orkestern anfaller i allt starkare vågor som till slut bryts och splittras i klara kristaller. Genom det tomma rummet ekar klagande blåssolon – isens själ, en stor mans klagan som hans smärta gradvis pressar fram till pikolornas varningsrop. Till slut bringar stråkarna tröst: deras värme breder ut ett tjockt täcke över landskapet, som allt mer obevekligt flyter mot en ny cykel där allt börjar om, men aldrig mer på samma sätt som förr.

Verket beställdes av Radioorkestern och Islands symfoniorkester. Isens sånger är tillägnat glaciären Okjökull, som förklarades död 2014 och som är Islands första offer för klimatförändringen.

E. Englund: Violinkonsert

Einar Englunds (1916–1999) violinkonsert kan beskrivas som oskyldigt lyrisk. Den består av tre satser. I början av den första satsen, Allegro moderato, presenterar orkestern utmanande verkets motto – en femtonig intervallkombination – som soloviolinen svarar på. Efter ett orkestermellanspel presenterar soloviolinen satsens huvudtema, vilket leder till mellandelens vida intervall. Dessa ger i sin tur material till den första satsens slutavsnitt.

Om den andra och tredje satsen skriver tonsättaren:
”Den långsamma satsen (Moderato) är tredelad. Efter en kraftfull inledning dämpas musiken och soloviolinen väver långa melodiska bågar. Finalen i rondoform (Allegro molto) kan kanske jämföras med ett mozartianskt allegro som fjäderlätt fortskrider i samma tempo från början till slut. Endast kadensen erbjuder den nödvändiga kontrasten.”

Concerto per violino ed orchestra komponerades sommaren 1981 när tonsättaren tillbringade sin semester i Gotland i Sverige. Verket är en beställning av Finlands symfoniorkestrar rf.

J. Sibelius (1865–1957): Musik till William Shakespeares pjäs Stormen op. 109

Till Sibelius sena period hör ett mysterium. När tonsättaren närmar sig 60-årsåldern upplever han arbetet som allt svårare: ”självkritiken växer enormt”. Dessa problem märks dock inte alls i kompositionerna från början av 1920-talet, däribland Musik till Shakespeares pjäs Stormen (1925–26). Stormen är hans mest storslagna scenmusikverk.

Stormen uppstod till synes ur en yttre impuls. Sibelius danske förläggare Wilhelm Hansen frågade i maj 1925 om musiken redan var komponerad för en dansk teater. Intressant nog hade Sibelius vän och mecenat Axel Carpelan, som dog 1919, redan 1901 föreslagit att musik skulle skrivas till detta verk. Temat hade alltså troligen sysselsatt Sibelius länge, och han hade inte svårt att identifiera sig med Prospero – en annan åldrande konstnär.

Partituret till det nya scenverket tillkom förvånansvärt snabbt under hösten 1925, möjligen delvis i början av året därpå. Den över en timme långa scenmusiken är skriven för sångsolister, blandad kör, harmonium och stor orkester. Musiken omfattar totalt 36 nummer. Sibelius sammanställde senare två orkestersviter ur musiken.

Uruppförandet av originalverket ägde rum i Köpenhamn den 15 mars 1926, och särskilt musikens roll i föreställningen blev en framgång:
”Shakespeare och Sibelius, dessa två genier, har funnit varandra.”

I Stormen framträder Sibelius orkestrala genialitet i sin mest lysande form. Hans uppfinningsrikedom och förmåga att skapa nya, tidigare ohörda orkesterfärger verkar närmast outtömlig. I Stormen skapade Sibelius ett av sina mest geniala orkesterpartitur.

Jorma Panula: L’Heure bleue (Den blå timmen), stämningsbild för orkester

Jorma Panula (1930) är särskilt känd som dirigent och dirigentpedagog. Panula är också en mångsidig och produktiv tonsättare och arrangör. Han har komponerat flera operor, musikaler, teatermusik, konserter och vokalmusik samt arrangerat ett stort antal musikverk för olika ensembler.

Den stämningsbild som skrevs 1967, L’Heure bleue (Den blå timmen), fick enligt tonsättaren sin inspiration en avlägsen dag då solljuset spreds indirekt genom atmosfären och ljusfenomenet skapade ett ögonblick som var blåare än blått. Den inspirerade tonsättaren skyndade till sin stuga i landsbygdens lugn och skrev ner upplevelsen i noter.

Som verk är Den blå timmen en impressionistiskt känslig, vackert drömmande stämningsbild som förenar olika musikaliska stilar.

Text; Outi Tarkiainen, Pekka Hako (1986), Jukka Iisakkila