Varjoista laulujen vanhain

Olli Mustonen, kapellmästare & piano

Olli Mustonen är ett unikt fenomen i dagens musikliv. I likhet med stora konstnärskollegor från det förflutna, såsom Rachmaninov, Busoni och Enescu, verkar Mustonen suveränt i tre roller: som tonsättare, pianist och dirigent.

Sedan 2023 är Olli Mustonen förste gästdirigent för Lapplands kammarorkester. I detta uppdrag kombinerar han dirigentrollen med solistuppträdanden, kammarmusik och solokonserter – utan att glömma sin egen kompositionsverksamhet.

Mustonens imponerande internationella karriär har fört honom till framträdanden med några av världens mest framstående orkestrar, såsom Berlins, New Yorks och Los Angeles filharmoniker, liksom Chicago Symphony, Cleveland Orchestra, Kungliga Concertgebouw-orkestern, Mariinskijorkestern, Orchestre de Paris, Tonhalle-orkestern i Zürich samt samtliga Londons symfoniorkestrar.

Mustonen har nyligen framfört recitaler på bl.a. Lockenhausfestivalen, festivalen i Dresden, Cal Performances-festivalen i Berkeley, Symphony Center i Chicago, Carnegie Hall i New York och Operahuset i Sydney. Han har nyligen spelat alla Prokofjevs sonater i Wigmore Hall i London, och återvänder dit inom de närmaste åren för att framföra alla Beethovens 32 sonater i åtta konserter.

Mustonen är också en hängiven kammarmusiker. Tillsammans med cellisten Steven Isserlis har han uppträtt i duo i över 30 år, och de har också spelat in ett flertal skivor tillsammans.

I Mustonens komponerande står – förutom tre symfonier – även storskaliga kammarmusikverk och konserter i centrum. Under de senaste åren har han varit gästande tonsättare på festivaler såsom KMF Sylt i Tyskland, Klassiske Dage i Holstebro i Danmark, Festival Konvergencie i Bratislava i Slovakien, samt residensartist vid Tonhalle-orkestern i Zürich och Camerata Zürich i Schweiz.

I år uruppförs hans flöjtkonsert ”Sagoberättaren” vid öppningskonserten för Concentus Moraviae-festivalen i Tjeckien, och hans violinkonsert ”Larin Paraske” spelas vid självständighetsdagskonserten med Radions Symfoniorkester (RSO). Under innevarande år är Mustonen även huskompositör och kurator för UKARIA24-festivalen i Australien.

Mustonens diskografi är omfattande och innehåller flera prisbelönta inspelningar, såsom Alkan- och Sjostakovitj-preludierna, som belönats med bl.a. Edison- och Gramophone-priserna. Bland andra inspelningar märks den kompletta inspelningen av Beethovens pianokonserter med Tapiola Sinfonietta, Respighis Concerto in modo misolidio med RSO och Sakari Oramo, samt soloinspelningar av verk av bl.a. Bach, Tjajkovskij, Sibelius, Skrjabin, Rachmaninov, Prokofjev och Sjostakovitj.

En komplett inspelning av Sergej Prokofjevs pianokonserter, gjord tillsammans med Radions Symfoniorkester och dirigenten Hannu Lintu, får snart sin uppföljare i form av en inspelning av Béla Bartóks konserter. Fram till 2023 var Mustonen konstnärlig ledare för Åbo filharmoniska orkester, och med orkestern har han spelat in sin andra och tredje symfoni. Det nyligen utgivna albumet har fått ett mycket gott mottagande bland kritiker.

Olli Mustonen tilldelades 2019 års Hindemith-musikpris. Han har också mottagit Finlands kulturministeriums Finland-pris och tilldelats Pro Finlandia-medaljen av Finlands Lejons orden.

Johann Sebastian Bach: Pianokonsert i d-moll, BWV 1052

I början av 1720-talet bytte Johann Sebastian Bach arbetsplats från det lilla hovet i Köthen till tjänsten som kantor vid Thomaskyrkan i Leipzig. Under de följande åren fokuserade han på att komponera kyrkomusik – under flera års tid skrev han nästan en ny kantat till varje kyrklig högtid. Men redan mot slutet av samma årtionde blev Bach även ledare för stadens Collegium Musicum, vilket ledde till att han åter började komponera en mängd instrumentala verk. Collegium bestod av yrkesmusiker och skickliga amatörer från Leipzig, och de uppträdde varje vecka på stadens kaféer i olika ensemblekonstellationer. Bland Bachs musikaliska barn hade Wilhelm Friedemann och Carl Philipp Emanuel nu blivit så pass gamla att de kunde fungera som pålitliga musiker i collegiet. Vi vet inte så mycket om konsertprogrammen från den tiden, men det är klart att Bach inte alls var främmande för att framföra även musik av andra samtida tonsättare. Musiker som besökte Leipzig lärde ofta känna familjen Bach genom Collegium Musicum.

År 1733 fick familjen Bach tillgång till ett nytt och utmärkt cembalo, vilket ledde till att en ny typ av verk såg dagens ljus: klaverkonserten. Visserligen hade konserter tidigare skrivits för många olika instrument, men vad man vet hade ingen tidigare tänkt sig att använda det relativt svaga cembalot som soloinstrument i en konsert. Johann Sebastian Bach kom att komponera ett tiotal cembalokonserter, varav några för flera cembalon tillsammans. Redan under Bachs livstid framfördes dessa konserter även på det nya instrumentet fortepiano, och i dag spelas de ofta både på moderna flyglar och på det ursprungliga instrumentet, cembalo.

Den första kända handskriften av klaverkonserten i d-moll är från 1734, och den verkar ha varit avsedd för den unge Carl Philipp Emanuel att spela. Konserten bygger på tidigare verk av fadern Bach, och det musikaliska materialet i de tre satserna kan spåras till kyrkokantater som han skrev under 1720-talet. Det är helt typiskt för Bach att andlig och världslig musik flyter samman. Än så länge är det dock oklart om det i botten på verket finns en ännu äldre, numera förlorad konsert, vars material Bach först använde i sina kantater och sedan en gång till i denna klaverkonsert. Under lång tid trodde forskare att originalverket troligen var en violinkonsert, men numera anser man det lika möjligt att det ursprungligen varit en orgelkonsert.

Aulis Sallinen: Varjoista laulujen vanhain

Den finske tonsättaren Aulis Sallinen, som i vår fyllde 90 år, har hört till vårt lands främsta kompositörer åtminstone sedan operan Ryttaren, med libretto av Paavo Haavikko, uruppfördes vid Savonlinna operafestival år 1975. Sallinens komponerande sträcker sig dock långt tillbaka till ungdomsåren, och även som 90-åring är han fortsatt aktiv som tonsättare. Sallinen har själv sagt att komponerande för honom är en emotionell process som styrs av logiskt tänkande. Detta hörs också i hans musik, där en kristallklar struktur ofta förenas med rik emotionell uttrycksfullhet.

Verkparet Ur skuggorna av sångernas ålder bygger, som namnet antyder, på äldre verk av Sallinen, varav det tidigaste är ett pianostycke han skrev under skolåren. Det övriga materialet utgörs av sånger från sent 1960-tal eller 1970-talet. Bland dessa finns den fyndigt betitlade Simppeli Simme ja Hamppari Hammea, skriven till minne av hans hund. Genom hela sin karriär har Sallinen uppvisat en självklar melodisk begåvning – utan den skulle hans många operor knappast ha spelats världen över. Melodin står i centrum även i detta nya verk, som är uppdelat i fem avsnitt och finns i två versioner. Först komponerade Sallinen verket för en kvintett bestående av flöjt, klarinett, piano, violin och cello, och därefter orkestrerade han det takt för takt för en full symfoniorkester. I kvintettversionen är pianot det drivande instrumentet, medan dess roll i orkesterversionen är fördelad mellan olika instrument. När de två versionerna spelas efter varandra blir det lätt att urskilja Sallinens mästerliga förmåga att använda ljus och skuggor i sin orkestrering – en förmåga som varje framgångsrik operakompositör måste behärska.

Verket är ett samarbete beställt av stadsorkestrarna i Vasa, Jyväskylä, Kuopio och Joensuu, och uruppfördes i Kuopio i februari 2025.

Texter: Panu Sivonen

Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 4 i B-dur

Beethovens symfonier med udda ordningsnummer bildar en så dynamisk, framåtsträvande och målmedvetet stiltraditionsförnyande grupp av verk, att det inte är något under att de överskuggar symfonierna som är försedda med jämna ordningsnummer. Grovt taget kan man också säga att Beethoven i sina verk med udda nummer såg in i framtiden, i dem med jämna nummer – med undantag av sexan d.v.s. Pastoralsymfonin – blickade han bakåt.

Trots det ovan sagda kan man inte säga att de jämna är sämre än de udda. Speciellt vad gäller fjärde och åttonde kan man knappast låta bli att bedåras av deras klassiska balans och sirlighet. Schumann beskrev också i sitt kända uttalande den fjärde symfonin, som kommer mellan den tredje d.v.s. Eroica och den femte d.v.s. Ödessymfonin, på ett träffande sätt som en sirlig grekisk mö mellan två nordliga jättar.
Den fjärde symfonins tillkomstskeden infaller efter de första föreställningarna av Fidelio-operan som krävt mycket blod och svett. Verket hade av olika orsaker flera gånger tagits emot mycket njuggt, rent av förkrossande. Beethoven drog sig tillbaka till den ungerska landsbygden för att slicka sina sår och samla krafter och där började nya idéer spira.

Från första början verkade han veta exakt, hurudant verket skulle bli. ”Allt är ljus, renhet, klarhet. Just nu är jag som pojken i sagan som plockade stenar på vägen, men aldrig lade märke till den vackra blomman vid vägrenen”, sade han. I motsats till praktiskt taget alla Beethovens viktigaste verk fick den fjärde symfonin från första början ett förbehållslöst positivt mottagande.

Den fjärde symfonins smidiga struktur beror framför allt på dess harmoniska ryggrad. Verket grundar sig på en ovanligt tät och noga utvald klangstruktur, som sträcker sig genom hela symfonin. Andra förenhetligande faktorer är de rytmiska likheterna och korskopplingarna i de olika temata. Också här framkommer styrkan i Beethovens kompositionsmetod; även varje liten musikalisk stamcell kan utvecklas på oerhört många sätt och i olika riktningar, men ändå bära med sig kärntanken och skapa koherens i verket.

Text: Matti Lehtonen