Förbigå menyn
Kvarkens skärgård hör till UNESCOS världsarv.
Pojke med hörlurar

Välkommen till audioguiden för världsarvsområdet Kvarkens skärgård!

Den här ljudguiden berättar om fem platser i och kring världsarvsområdet Kvarkens skärgård.
De fem ljudspåren är ett test inför en större audioguide som blir klar våren 2022.
Du kan hjälpa oss att göra dem ännu bättre! Ge din feedback i formuläret här nedanför efter att du lyssnat på de här.

Du kan lyssna på enskilda avsnitt eller alla efter varandra, men vi rekommenderar att du börjar med avsnittet om Världsarvsporten.
Du kan lyssna var du vill och när du vill: i soffan, i bilen eller bussen på väg ut till Kvarkens skärgård eller medan du strövar runt vid ett besöksmål.
Hörlurar gör upplevelsen bättre, speciellt om du är ute eller i buss.
Innehållet finns även i textform längre ner på den här sidan.

Den här audioguiden producerades av Världsarvet i Kvarken rf inom projektet Människan och landhöjningen.
Research och manuskript: Liselott Nyström Forsén
Svenska röster: Jan Holm och Liselott Nyström Forsén
Engelska röster: Jennifer Connolly och Lee Passmore
Finska röster: Vesa Heinonen och Tiina Hautala
Ljudtekniker och ljudproduktion: Stefan Backas
Musik: Epidemic sound

Logobild

Världsarvsporten - Replotbron

Världsarvsporten och Replotbron

01 VÄRLDSARVSPORTEN
Det var en gång ett landskap där det bara fanns is och vatten. I årtusende efter årtusende sträckte sig enorma ismassor mot horisonten så långt ögat kunde nå. Fast här fanns nog inga ögon som kunde se den. Under den senaste istiden höll sig allt liv långt söderut, bortom den väldiga inlandsisens kant. När isen var som störst för tjugo tusen år sedan, sträckte den sig nämligen från Norges norra kust till Irland i väst, till Berlin i söder och via Moskva till Uralbergen i öster. Där fanns naturligtvis inga städer då. Bortom isen strövade mest bara mammutar och sabeltandade tigrar över den mellaneuropeiska tundran. Och kanske någon enstaka stenåldersmänniska. Här där du står nu var inlandsisen som allra tjockast, cirka tre kilometer. Om du står på Replotbron så är det precis tre kilometer mellan fastlandet och den stora ön Replot.
En så stor ismassa är så ofattbart tung, att den pressade ner marken du står på så långt som nästan en kilometer! Om inlandsisen hade legat här där du står nu, så skulle den alltså ha sträckt sig en kilometer nedanför dig och ytterligare två kilometer upp mot himlen. Moln brukar ligga på just en till två kilometers höjd. Säkert såg isen ut som på Grönland eller i Antarktis idag. Vindpinad och öde, gnistrande vit efter nysnö, men vanligtvis säkert skimrande i turkos – och ganska smutsig av all sten den släpade med sig. Hela den stora inlandsisen låg faktiskt aldrig helt stilla, utan den växte ständigt utåt från centrum. Den rörde sig som ett gigantiskt sandpapper över landskapet. Klippor slipades ner och stora stenblock slets loss av de enorma krafterna. Under isens botten strömmade en sörja av smältvatten och sten, allt från lera och sand till stora stenar. Det stenmaterialet kom sedan att bilda kullar och dalar, öar och skär.
Men så, mer än hundratusen år efter att den senaste istiden började, blev det varmare igen. Isen började smälta snabbare utifrån kanterna än den hann växa inifrån mitten. För ungefär tiotusen femhundra år sedan hade iskanten hunnit hit – och nu smälte den snabbt. Iskanten flyttades flera hundra meter bakåt om året! Trycket av isen lättade, och då kunde jordskorpan fjädra uppåt tillbaka mot sin ursprungsnivå. Det gick så snabbt i början, tio centimeter om året, att det blev jordbävningar under havet här. För fortfarande syntes bara en tredjedel av det som idag är Finland ovanför havets yta. Allt det land du ser nu låg därför ännu mer än tvåhundra meter ner under havet. Och än är jordskorpan inte framme där den var innan istiden. Landhöjningen fortsätter ännu idag, även om den sker betydligt långsammare nu, med bara nio millimeter i året. Det blir nittio centimeter på hundra år. Forskare menar att Kvarkens skärgård kanske har ungefär hundra meter kvar att stiga, men frågan är om den alls hinner göra det innan nästa istid kommer.
Just landhöjningen är en av huvudorsakerna till att det här området är så märkvärdigt och fascinerande, att Unesco valt att utse det till ett världsarv. Tillsammans med Höga Kusten-området i Sverige är det här helt enkelt den bästa platsen i världen om man vill uppleva och förstå just det här viktiga kapitlet i Jordens historia. En annan huvudorsak är att just här i Kvarkens skärgård kan man se väldigt många av de olika sorternas spår som inlandsisen formade under sig. Ibland ligger spåren så tätt att de finns huller om buller – och till och med
ovanpå varandra. Och jorden är inte färdig med dem ännu. Havet fortsätter nämligen att finputsa det här landskapet – rakt framför dina ögon!
I den här ljudguidens avsnitt kommer vi att berätta för dig om den här fascinerande biten av sagan om Jorden. Vi kommer att berätta historien om de nyfödda urskogarna, om stenarna som färdats många hundra kilometer och om de mystiska små kärren som en gång var stora vida havsvikar. Och vi ska berätta historien om människorna som lever i det här ständigt föränderliga landskapet. De uppfinningsrika, tålmodiga och härdiga människorna, som funnits här ända sedan det här landet först steg upp som små stormpiskade skär ungefär vid vår tideräknings början. Och hos ett folk som lever i ett landskap där ingenting någonsin förblir som det har varit, så föds många historier, och berättelser om märkliga ting.
På 1880-talet såg länsmannen på Replot ett livs levande sjömonster här i Kvarken. Just precis här utanför, bakom Bergskäret! Det var en stor ormliknande varelse, som var nästan 20 meter lång och hade huvud som en häst. Den skräckinjagande besten var brunaktig till färgen, hade en hårman som glittrade i solen och vingliknande fenor på mitten. Precis som sjömonstren på gamla kartor eller i pirathistorier! Länsmannen trodde inte sina egna ögon, han måste ju ha blivit tokig. Förnuftet sade ju att det måste ha varit delfiner, eller en knölval som simmat fel utanför Danmark och förirrat sig in i Östersjön. Det hade ju hänt sig, även om det var ytterst ovanligt. Länge höll länsmannen tyst om vad han sett. Men när allt fler personer berättade för honom om att sjöormen setts både här och var i Kvarkens skärgård, var han ju så illa tvungen att rapportera observationerna till den ryske guvernören i Vasa län. Och han gav dessutom sjöormen ett namn: Confusarius Maris Baltici – Sjömonstret i Östersjön.
Välkommen till världsarvsområdet Kvarkens skärgårds audioguide, hoppas du ska bli lika förundrad som vi.

Vallan, Vallgrund

Gammalt dokument

02 NORRA VALLGRUND, VALLAN
Det är här i Vallgrund som historien om människorna i detta vackra, föränderliga landskap började. Det var också här den första lilla biten av det blivande världsarvsområdet steg upp ur havet för uppskattningsvis tvåtusen tvåhundrafemtio år sedan, som en liten vindpinad och vågpiskad grynna. Men det dröjde nog ända tills 1200-talet innan grynnan hade stigit upp ur havet så mycket att någon ville bo här. Troligen kom de första svenskspråkiga nybyggarna över Bottenhavet från Sverige först till fastlandet, och efter en tid flyttade de ut till de fiskrika, skyddade vikarna vid öarna ute i skärgården. Senast i början av 1400-talet måste här redan ha funnits en etablerad by. För det äldsta bevarade dokumentet från Österbotten är ett köpebrev daterat år 1407 i Wallegrundom by. Där står det på fornsvenska att Larens Hemmingsson sålde sin gård Nårnäs till Josse Lax för 20 mark penningar. Nårnäs gård var troligen en del av Norrgårds hemman, numera mitt inne i Norra Vallgrund by – hela en och en halv kilometer från stranden.
Josse Lax var mycket nöjd med sitt köp. Här skulle det bli gott att leva. Gården med de enkla, gråa byggnaderna i stock, omgivna av rågåkrar och humlegård, låg på en udde längs den östra stranden av en stor, grund fjärd som folket här kallade Viken. Det var bra, för här i skärgården är oftast de östra stränderna mindre steniga, eftersom västanvindens vågor inte sluppit åt att spola bort grus och sand mellan stenarna. Och i viken fullkomligt kokade det av fisk på vårarna. Byborna hade berättat att hit ut hade inlandsborna kommit för att fiska om somrarna och jaga säl om höstarna i många hundra år redan. Folk från Juncksund, Gerabyn och Solffuo – och till och med finnar ända bort ifrån Laijhala – de hade visst ännu mark här i skärgården. Förr hade de använt de trädlösa små grunden just här som gistvallar för att torka sina fiskeredskap på. Tydligen var det därifrån byn hade fått sitt namn, grunden med vallarna på. Nu var de grunden redan stora holmar, eller till och med hopväxta med varandra. Tvärs över Viken låg ön som byborna kallade just Holmen. Månne det fanns ekorrar där? Josse behövde ekorrskinn och sälskinn för att kunna betala sin skatt till fogden på Krytzeborg. Fast de kallade det visst Korsholms slott nuförtiden, trots att det bara var en kulle med träpalissad runt enkla stugor av stock. Men där borde hursomhelst vara lugnt nu när piraterna i Bottenviken, de tyska vitaliebröderna, hade gett upp inför drottning Margareta och lämnat Kvarken. Näe, om han skulle ta och ro över Viken till Holmen imorgon på ekorrjakt.
Just genom ortnamnen runt om i världsarvsområdet kan man förstå hur just de platserna måste ha sett ut då när människor först började använda dem. Landhöjningen har gjort att man kan hitta ett namn som slutar på -skär långt in i skogen eller en bäck som heter något på -sundet. En titt på kartan blir därför som en upptäcktsfärd i sig. Idag ligger Hallonback, den där allra första grynnan, över 20 meter över havet. Nu är den en del av en över 150 kvadratkilometer stor ö, en av 5.600 öar i världsarvsområdet Kvarkens skärgård. För varje år så växer nämligen landet här med cirka en kvadratkilometer. Det beror alltså på att skärgården är så väldigt flack. Vid en riktigt långgrund strand kan det betyda att strandlinjen förskjuts tiotals meter utåt på bara ett årtionde, fast landet bara höjt sig nio centimeter
under den tiden. Så hela Österbotten, ja hela Finland växer faktiskt fortsättningsvis! En av de bästa finländska historieberättarna genom tiderna, Zacharias Topelius, har beskrivit det som att Finland får ett helt nytt furstendöme för varje sekel som går. Och han borde veta, för han var faktiskt också geografiprofessor i slutet av 1800-talet, med just landhöjningen som sitt favoritämne.
Att det är så platt just här är egentligen en många hundra miljoner år gammal historia, och det är många istider som slipat ner landskapet här. Men det var just plattheten som gjorde att inlandsisen under den senaste istiden formade allt stenmaterial ovanpå jordskorpan här till låga kullar och ryggar. Beroende på sin form och hur de skapats kallas de bland annat drumliner, flutings, megalineationer, ribbmoräner och De Geer-moräner. I den svenska halvan av det här världsarvet, Höga Kusten, är däremot bergen höga och vikarna djupa. Så där har isen, landhöjningen och havet tillsammans istället format exempelvis tunnelgrottor och kalottberg.
I ett landskap som stiger ur havet förändras till och med floran och faunan med strandlinjen som flyttar sig. Hela naturen här kan beskrivas som ett rullband, där växterna hela tiden flyttar utåt stranden vartefter ny havsbotten torrläggs. Det blir så småningom rätt bra odlingsmark av den gamla havsbottnen i vikarna och fjärdarna. Men troligen användes just den här gamla viken mest för att odla hö på. Det kan man se på alla de gamla, gråa ladorna i det här fint bevarade kulturlandskapet. En av Kvarkens skärgårds många pärlor.

Svedjehamn

Båthus vid strand

03 BJÖRKÖ, SVEDJEHAMN
Det sägs att inuiterna i Arktis-området har 100 olika ord för snö. Här i Kvarken har skärgårdsborna istället åtminstone 88 ord för olika sorters is. Det är kanske svårt att förstå hur stor roll isen har spelat här i trakten om man besöker Svedjehamn här i Björkö en varm sommardag, men faktum är att hela landskapet här är format av just is.
Riktigt i slutskedet av den senaste istiden formades alla de här långa, smala och låga öarna du ser utanför hamnen. De kallas De Geer-moräner efter en av pionjärerna inom landhöjningsforskningen på 1800-talet, den svenske geologen Gerhard De Geer. De syns ännu bättre ovanifrån, från utsiktstornet Saltkaret. När inlandsisen smälte just här, så låg hela det här området djupt under havet. Under botten av den jättelika inlandsisen strömmade en sörja bestående av smältvatten och stenmaterial. Men vid isens kant, där upphörde trycket av isen och strömmen stannade av. Då samlades stenmaterialet i en lång rand strax utanför iskanten. När isen sedan smälte och stora bitar av den bröts loss som isberg, så flyttades iskanten bakåt. Då började nästa rand av stenmaterial att skapas där istället. Det här hände flera gånger om året, med en lite större rand varje vinter.
Just här i Svedjehamn kan du se när De Geer-moränerna stiger upp ur havet tack vare landhöjningen, och hur vågorna sköljer bort finare material som sand och grus ur dem. Så här ser du faktiskt med egna ögon hur det här landskapet fortfarande håller på att formas. Här pågår alltså en viktig del av jordens historia rakt framför dig! Delar av det här hamnområdet är byggt på De Geer-moräner som fyllts ut med jord och de yttre delarna är byggda av sten och gammal havsbotten som man grävt upp för att fördjupa hamnen. Byns hamn flyttades hit under första halvan av 1900-talet just för att den gamla hamnen vid Bodback blivit alldeles för grund. Och Svedjehamn är redan för grund för fiskebåtarna, de finns vid den nya hamnen vid Vikarskat, två kilometer österut.
Men här var det liv och rörelse förr, må ni tro. Här hade nästan alla hemman i byn sitt båthus och sin strandbod och härifrån gick passagerarbåten till staden Vasa. Hit kom också fiskarna med båtarna fulla av fisk. Vid salteriet längst ut på udden lastades fisken ur båtarna. Det blev tusentals tunnor strömming på ett år. Antingen rensades fisken och saltades för att konserveras, eller så lades den på is för att föras till stadens torg för att säljas färsk. Så här igen spelar isen en avgörande roll. Men varifrån fick man is innan frysboxens era? Jo, vintertid är oftast allt vatten du ser här utanför fruset, som ett enda stort vitt golv. En bra isvinter är havsisen en halvmeter tjock. Så förr gick man helt enkelt bara ut på havsisen här utanför och sågade upp bitar ur den. Isblocken drog man sedan med häst och släde till iskällaren inne i Salteriet. I källaren bäddade man ner isen i sågspån, som isolerade så att isen inte smälte. Och hade man tur så räckte isen hela året ända till följande vinter.
En varm sommardag kan det kännas nästan overkligt att tänka att allt hav häromkring kan vara täckt av en tjock havsis. Men den kan alltså tidvis vara så stark att till och med lastbilar kan köra på den.
Den unge vakten darrade så tänderna skallrade i den isande vinden, där han stod på sitt pass i hamnen och lyssnade efter motorljud. De svenska chaufförerna körde säkert med släckta lampor som beordrat. Men natten var inte kompakt mörk, utan de vita vidderna badade i månljus. Snälla, må nu inte de ryska flygplanen upptäcka lastbilarna där ute på Kvarkens isar. De hade ju så väldigt många flygplan, och pansarvagnar och kulsprutor. Och framförallt soldater. Lilla Finland var i ett så förtvivlat underläge nu under vintern 1940. Man behövde desperat det krigsmateriel som i smyg kördes de 120 kilometrarna från Umeå via Holmsund och Björkö till Vasa. Men det var en farlig väg för de långa kolonnerna av lastbilar – de flesta nätter körde en 60, 70 lastbilar i en gles rad förbi hans postering. De var lastade med cirka 100 ton vapen, ammunition, pansarvärnskanoner och gasmasker. Vissa nätter hade det varit sådan storm att chaufförerna inte såg några spår att köra längs, knappt kom sig igenom snödrivorna. Då tog färden ända till nästa dag istället för de vanliga fem timmarna. Hoppas att han inte skulle behöva vänta så länge på dem i natt. Men värst var ändå att isen inte alltid gick att lita på. Vakten hade hört att en plogbil en natt hade gått genom isen vid Holmön och föraren hade följt med bilen ner i djupet. Och härom natten sprack en stor bit av isen och fem lastbilar sjönk. Det var ett rent under att alla chaufförerna klarade sig. Vakten rös till – av mer än bara kylan – stampade lite på stället för att hålla värmen, och var glad åt de gammaldags sälskinnsskorna han fått låna av en Björköbo. Vänta, var inte det där ljudet av en motor..?
Under senare år har vintrarna i Kvarkens skärgård blivit allt mildare och få vågar längre köra bil på havsisarna här. Om klimatförändringen fortsätter obehindrat, så kommer det troligen inte att finnas mycket is alls på havet här i framtiden. Enligt de värsta prognoserna skulle havsisarna minska med åttiofem procent. Det är bara uppskattningar. Men det som är säkert är att om havsnivåerna dessutom fortsätter att stiga så som de gjort de senaste årtiondena, så kommer det att motverka landhöjningens effekt. Skulle havet stiga lika mycket eller mer än landet, så skulle inga nya De Geer-moräner stiga upp ur havet. Och det skulle betyda att just det här kapitlet av jordens historia i princip skulle fortsätta på ett helt annat sätt än vi trodde att det skulle. Så bäst att passa på nu att se på medan jorden utvecklas på just det här fascinerande viset.

Sandskatan, Västerö

Stenlabyrint

04 VÄSTERÖ SANDSKATAN
Djupt inne i skogarna, uppe på berghällar här i Maxmo skärgård gömmer sig märkliga stenrösen. De har inte blivit arkeologiskt undersökta – ja man kan ännu inte ens med säkerhet säga ifall de är gjorda av människor eller av inlandsisen under den senaste istiden. Men enligt vissa teorier så kan det ha funnits vikingatida hamnar här. Skyddade och djupa vikar där skepp tog skydd undan stormar och dåligt väder. För tusen år sedan var de här berghällarna bara en mindre ögrupp ute i havet, strax utanför världsarvsområdet. Men historiker och arkeologer tror att järnåldersmänniskor seglade här längs kusten för att köpa bland annat pälsar av inlandsborna – och kanske till och med ta slavar ur ortsbefolkningen. Man har nämligen hittat vikingatida ströfynd både i Replot och Vallgrund. Men om järnåldersmänniskor tog iland just här, och om de i så fall begravde en omkommen frände i ett stenröse, det vete nog bara de gamla gudarna i så fall.
Det påstås åtminstone att det var vikingarna som inspirerades av labyrintformen under sina färder till Medelhavet och att de byggde labyrinter av sten på klipphällar och klapperfält längs Östersjökusterna. Och sådana stenlabyrinter finns det flera av i världsarvsområdet. Men bland annat med landhöjningens hjälp har man konstaterat att just världsarvsområdets labyrinter är byggda mellan 1300-talet och början av 1900-talet. Tidigare än så kan de ju inte heller ha byggts, för innan dess låg skären de byggdes på ännu under vatten.
Det skulle bli dans uppe på klipphällarna vid fiskeläget vid Stora Kolaningen på söndag kväll. Det var väldigt långt att segla ut dit, men Annas fästman ville att de skulle gå till jungfrudansen på ön. Det var vad stenlabyrinterna kallades här. Han sa att om hon ställde sig i mitten av stenlabyrinten och han kunde hitta vägen in till henne och bära ut henne tillbaka utan att stiga fel, så betydde det att de två var menade för varandra. Men Anna hade hört far och de andra fiskargubbarna fnysa, och muttra något om att jungfrudanserna minsann inte bara var en lekplats för skärgårdens ungdomar. Nej, de var magiska! Visste man vilken ramsa man skulle läsa, så kunde de hjälpa en att få fiskelycka och goda vindar. Men Anna var rädd. Hon mindes nämligen också hur hon som barn hört byns gamla kvinnor viska om jungfrudanserna medan de satt tillsammans och lappade nät vid brasan under vinterkvällarna. De menade att labyrinterna egentligen var till för att stänga inne osaliga andar istället! Sådana som drunknat ute till havs och inte kunde begravas i vigd jord fick ingen ro, det visste ju alla. Men eftersom de flesta stenlabyrinter byggde på formen av ett kristet kors, så fastnade de där inne. Anna vågade absolut inte ställa sig i mitten av jungfrudansen om där kunde finnas spöken! Och finnarna som kom till Maxmo skärgård om somrarna, de kallade ju jungfrudanserna för jatulintarha. Betydde inte det jättarnas hage? Nej, Anna tänkte minsann stanna hemma på söndag – så fick fästmannen tro vad han ville om deras framtida lycka.
Här och var i Kvarkens skärgård, ofta gömda under mossor och enris, finns spår i landskapet av de tidigaste människorna som kom hit vartefter öarna en efter en steg upp ur havet. Troligen var de flesta av dem bara här tillfälligt för att jaga säl och fiska. Man kan se var de haft sina båtar, och föreställa sig lägren de byggde, med hyddor som hade en grund av sten
och segelduk eller granris som tak. Troligen kom de här människorna från finskspråkiga inlandsbyar. För än idag äger byar som ligger trettio, fyrtio kilometer inåt land mark här i Maxmo skärgård. Ända till 1950-talet förde de sina får hit på sommarbete och högg timmer i skogarna här.
Att de första säsongsanvändarna i Maxmo skärgård var finskspråkiga, skvallrar dessutom ortnamnen om. De öar som har ett namn som slutar på -lot har troligen fått sitt namn av finska luoto, som betyder skär. Slutleden -mo kommer från maa, alltså land och -sor kommer från saari, vilket betyder ö. Namnen berättar alltså sin egen historia om landhöjningen. För när exempelvis Pirklot och Ulot fick sina namn, så måste de ha varit bara små skär. Idag är de stora öar som nästan vuxit ihop med grannöarna. När de svenskspråkiga nybyggarna och torparna flyttade ut till de här skären för att bli fiskare och småjordbrukare, så levde de sida vid sida med de finska säsongsanvändarna. Därför bara försvenskade de helt enkelt de finska platsnamnen. Till skillnad från i många av de andra ögrupperna i Kvarkens skärgård, så föredrog man här att välja boplatser på öar och uddar, istället för alla tillsammans i en tät by. Och så rodde man över till varandra istället, eller traskade över vinterisen. Än idag finns den mesta bebyggelsen i Maxmo skärgård längs de lummiga stränderna och invid gamla sund. Så därför kan det se lite ödsligt ut längs vägarna. Vägarna hit byggdes nämligen mycket sent – och den långa bron vid Öjskatan först år 2000. Anna skulle nog inte känna igen sig här idag. Men de mystiska jungfrudanserna, de finns ännu kvar.

Molpe Strömmen

Segelbåtar

05 MOLPE STRÖMMEN
”Det är som en annan planet!” Så kände Internationella naturvårdsunionens utsända vid ett besök till Bergö Gaddarna när han var här för att utvärdera Kvarkens skärgårds ansökan till att bli världsarv tillsammans med Höga Kusten. Just här vid Molpe Strömmen ser landskapet nog så mjukt, inbjudande och vänligt ut, med sina små röda strandbodar, badstrand och danspaviljong. Men längre ut, i det södra av de två världsarvsdelområdena i Kvarkens skärgård, ändrar landskapet karaktär. Upp ur havet stiger nämligen ett oräkneligt antal stora stenblock som tänder i ett sjömonsters gap. Vissa av stenarna är stora som hus. De flesta är kantiga och grova, och helt slumpmässigt dumpade här av inlandsisen, när den smälte i slutet av den senaste istiden.
I århundraden har den här skärgården haft sjökapteners och båtförares respekt. Och alltför ofta har den blivit deras undergång. Ute i havet utanför Molpe och Bergö ligger ett oräkneligt antal fartyg, skepp och båtar på havets botten. Oftast just för att de gått på någon av de miljontals stenarna eller hundratals undervattensgrunden. Svåra höststormar med piskande snö eller regn, den magnetiska avvikelsen som finns här och havsströmmen genom den smala Kvarken har gjort sitt till för att driva fartyg ur kurs. Värst av allt är att alla sjökort och kartor blir föråldrade och felaktiga på bara ett årtionde eller två, eftersom landhöjningen hela tiden höjer upp nya stenar mot ytan.
Men de som känner de omärkta farlederna, de som vet var det inte finns stenar strax under ytan, de kan utnyttja skärgårdens gömställen och hemliga stråk till sin fördel. Exempelvis så smugglades det en hel del i Kvarkens skärgård under första halvan av 1900-talet. Det var kaffe och socker, gummi och tenn, men också människor. Innan Finland blev självständigt 1917 smugglades aktivister, förrymda fångar, flyktingar, emigranter och spioner över Kvarken. Här fanns inte bara det kortaste avståndet till säkerheten i Sverige – mellan de yttre öarna i respektive skärgård är det bara 22 kilometer – utan också gott om dolda vikar och smala sund att smita undan myndigheternas patruller i.
Det gjorde också spritsmugglarna under förbudstiden 1919 till 1932, då alkoholförtäring och -försäljning var olagligt i Finland, precis som i bland annat USA.
Mannen rodde så tyst han bara kunde genom höstmörkret – ljud färdas långt över stilla vattenytor. Och de hade sett tullmyndigheternas båt i Finnhamnen. Han och två kumpaner låtsades bara vara ute för att ljustra gäddor, men egentligen var de på väg ut till Halsön, där de gömt sin motorbåt i vassen. Ute på internationellt vatten väntade ett estniskt spritfartyg, lastat med tusentals och åter tusentals spritkanistrar. Det var tioliters plåtlådor med nittiosexprocentig sprit, men också konjak och whiskey. Männen skulle köpa upp ett lager, och sedan gömma det för en tid på en grynna. Där hade de grävt en riktig liten källare i ett stenröse, skapat av inlandsisen under den senaste istiden och rest ur havet av landhöjningen. Jo, han hade läst om just det här i tidningen Wasa-Posten och skrattat gott åt det. Tänk att de hade landhöjningen att tacka för de tusentals goda gömställena! Den som annars mest var till besvär. Men hur skulle tullarna nu kunna veta på vilket av de hundratals
skären eller längs vilken av de långa stränderna här som smugglarna hade gömt sina kanistrar? Och fastän myndigheterna hittade någon gömma var det ju svårt att binda brottet till någon viss person. Det berodde på att det mesta av den mark som landhöjningen höjt upp under de senaste århundradena tillhör byarna, inte enskilda personer. Men ändå var det en farlig katt-och-råtta-lek de lekte med myndigheterna. Mannen hade hört om båtjakter på fjärdarna här i Kvarken som hade slutat i skottlossningar, och till och med i dödsskjutningar. Och långa fängelsestraff väntade ju dem som blev fast för smugglandet. Men hade man bara snabbare motorbåtar, fler bilar och bättre vapen än tullarna – och en stor portion list och tur – så kunde man bli rik! Och det var precis vad han tänkte bli.
Vem vet om det än idag ligger sekelgammal sprit gömd under stenarna här någonstans? Men nuförtiden är det nog mest lugnt och stilla här. Istället ligger sommarstugorna som ett pärlband längs stränderna här i allsköns ro. I hela världsarvsområdet finns långt över tusen fritidsbostäder, allt från traditionella fiskarstugor till lyxvillor. Bara på ön Bredskär på andra sidan bron, så finns ungefär 230 sommarstugor – och 160 bastubyggnader! Traditionen att bada bastu står på Unescos lista över immateriella kulturarv och har mycket gamla anor. Visserligen finns det bastu i de flesta hushåll i Finland, men finländarna uppskattar alldeles särskilt sina strandbastur. De är en viktig del av sinnebilden av hälsa och välmående, semester och långa ljusa sommarnätter. Även om alla inte ids simma om vattnet känns för kallt. Andra igen simmar gärna till och med i uthuggna hål i isen på vintern, och värmer sig sedan i bastun. Skulle du våga dig på ett dopp i en isvak?

Audioguide för världsarvet Kvarkens skärgård