Barockens prakt och skönhet II

Claudio Monteverdi (1567-1643):
Toccata (från operan L’Orfeo, 1607))

Giovanni Gabrieli (1554/7–1612):

Canzon Noni Toni (CH 183)

Canzon in echo (CH 180)

—

Thomas Lupo (1571-1627):
Fantasia för tre viola da gamba

Tobias Hume (1579-1645):
Musick and Mirthe – The Lady Hatton’s Delight (1607)

Anonymous:
Fantasia för tre viola da gamba

Orlando Gibbons (1583-1625):
Galliard

Tobias Hume:
“The spirit of gambo” (1607)

—

Johann Sebastian Bach (1685-1750):
Cembalokonsert  i D-dur, BWV 1054

Georg Friedrich Händel (1685-1759):
Suite imaginaire – delar ur Music for the Royal Fireworks (1749) och Water Music (1717)

Petteri Pitko, cembalo ja musiikin johto

Petteri Pitko, cembalo & musikalisk ledning

Petteri Pitko konserterar som cembalist, organist och klaviaturspelare med ett repertoar som sträcker sig från tidig barock till den senaste musiken. Vid sidan av sitt konstnärliga arbete arbetar han som lektor i gammal musik vid NOVIA yrkeshögskola i Jakobstad. Petteri Pitko har uppträtt som solist och kammarmusiker med Akademie für Alte Musik Berlin-barockorkestern, Ensemble Resonanz, Zürichs kammarorkester, Tapiola Sinfonietta, Mellersta Österbottens kammarorkester och Lapplands kammarorkester vid otaliga musikfestivaler i Finland, olika delar av Europa, Kanarieöarna, USA, Kina och Sydkorea. Som orkestermusiker och continuospelare har han arbetat med Berlins filharmoniker, Akademie für Alte Musik Berlin, RIAS-kammarensemblen, Berlins radiokör, WDR-radiokör, Stavanger symfoniorkester, Radions symfoniorkester, Helsingfors stadsorkester och Tammerfors filharmoniska orkester. Han var konstnärlig ledare för Finlands barockorkester (FiBO) 2018–2022.

Wasa Consort; 
Elena Hämäläinen & Eero Marttila, gamba
Pontus Grans, violone

Medlemmarna i Wasa Consort, Eero Marttila, Elena Hämäläinen och Pontus Grans, har studerat barockmusik vid yrkeshögskolan Novia i Jakobstad. Elena och Pontus avslutade sina fyraåriga studier i våras, medan Eero nu går sitt sista år. Elena började studierna med barockcello, medan Pontus och Eero spelade barockbas. Under studiernas gång blev alla tre dock intresserade av instrument ur gambafamiljen. Eero och Elena började spela basgamba och Pontus violone. Wasa Consort grundades i början av 2024 och har uppträtt flitigt runt om i Österbotten.

Instrumentintroduktion; 

Viola da gamba härstammar från slutet av 1400-talet. Då spreds det spanska stråkinstrumentet vihuela, som användes under renässansen, till Italien. Italienarna utvecklade utifrån detta sitt eget instrument, en knäspelad (=da gamba) ”violin”. Gambor finns i olika storlekar och modeller. De största och djupaste kallas violone. Näst djupast klingar basgamborna.

Med italienska musiker spreds gamban i början av 1500-talet till England. Där var gamban särskilt populär bland amatörer, och många aristokratiska eller välbärgade hem hade gamboinstrument från familjen i olika storlekar. Tack vare greppbanden ansågs instrumentet vara lättillgängligt för alla, oberoende av gehör.

Även många engelska regenter var förtjusta i gambamusik. Hovkompositörer skrev musik för gambensembler (viol consort) samt för små, blandade instrumentgrupper där en eller flera gambor ingick (broken consort). Thomas Lupo, Orlando Gibbons, Thomas Tomkins, Thomas Morley och William Byrd tillhörde drottning Elizabeth I:s hov. Även Elizabeth I:s söner fick gambaspel som en del av sin utbildning. En egen väg gick den skotske Tobias Hume, som var både yrkessoldat och en skicklig gambavirtuos.

Likvärdigheten mellan rösterna är karaktäristisk för consort-musiken. Uppförande för publik var inte huvudsakligen kompositionernas syfte, utan consorten var tydligen en populär kvällssysselsättning: man samlades i samma rum med vänner och familj för att spela harmonisk musik, kanske vid en eldstad och med gott vin. Som bäst liknar spelstunden en dialog där de olika rösterna med sina självständiga melodier och rytmer flätas samman smidigt. Den vanligaste kompositionsformen är fantasin. Den präglas starkt av en känsla av frihet både för kompositören och utövaren, samt av att verket delas in i flera motstående delar.

Musikens guldåldrar runt om i Europa

Den italienske tonsättaren Giovanni Gabrieli hade nära förbindelser med tyska och nederländska musiker. Också det engelska musiklivet under renässansen, hur särpräglat det än var, stod i ständig växelverkan med kontinentens musiktraditioner. Den tyskfödde Georg Friedrich Händel bosatte sig i London och hämtade inspiration från Italien. Johann Sebastian Bach, som tillbringade hela sitt liv i de tyskspråkiga områdena, hade i sin tur ingående kännedom om de olika europeiska musikströmningarna och använde dem skickligt i sina egna verk.

Musiken har alltid överskridit gränser, och det är knappast en tillfällighet att konsertens inledningsnummer, toccatan ur Claudio Monteverdis (1567–1643) opera Orfeo, också har valts som signaturmelodi för Europeiska radiounionens Euroradiokonserter. Orfeo betraktas som en av de allra första operorna, kanske rentav den första, och var åtminstone den mest fulländade representanten för denna nya konstform i början av 1600-talet.

Dessförinnan nådde den venetianska flerköriga musiken sin höjdpunkt under den sena renässansen, bland annat genom tonsättarna i familjen Gabrieli. Ett framförande med flera stämmor och flera ensembler, placerade på olika läktare i exempelvis Markuskyrkan i Venedig, måste ha haft en imponerande klangverkan. Där ansvarade Giovanni Gabrieli (1554/57–1612) för musiken från 1580-talet och framåt. Av honom hör vi först en canzona för hela tolv stämmor. Renässansens mästare tävlade gärna i antalet stämmor, och verk för femtio stämmor förekom faktiskt när tillräckligt många musiker stod till förfogande. Den tiostämmiga Canzona in echo utnyttjar, precis som titeln antyder, ekoeffekter som ett bärande musikaliskt element.

Claudio Monteverdi representerar redan nästa generation italienska tonsättare. I början av 1600-talet ledde deras innovationer musiken bort från renässansens täta polyfoni och mot barockens homofona stil, där en dominerande melodistämma står i centrum. I England levde däremot den polyfona traditionen kvar ända till slutet av 1600-talet, då Henry Purcell (1659–1695) skrev den engelska consortmusikens svanesång. Viola da gamba hade under 1500-talet främst varit ett hovinstrument i England, men kring sekelskiftet 1600 blev den också populär i hemmen, särskilt bland bildade herrar. Thomas Lupo (1571–1627) var son till en italiensk musiker som flyttat till London. Redan som tonåring tjänstgjorde han vid Elisabet I hov och senare hos kronprins Henrik Fredrik samt, från 1617, hos prins Karl, själv en skicklig gambaspelare och från 1625 kung Karl I.

Lupo spelade en betydande roll i utvecklingen av den engelska gambaensemblens repertoar. De flesta av hans bevarade verk tillkom under tiden hos Karl, och särskilt i kompositionerna för tre gambor visade han prov på stor experimentlusta.

Kapten Tobias Hume (1579–1645) gjorde en ovanligt mångsidig karriär som både musiker och soldat. Trots sitt engelska ursprung uppges han ha tjänstgjort även i den svenska och den ryska armén, åtminstone enligt egen utsago. Om Humes liv vet man i själva verket mycket lite, och till och med hans levnadsår är osäkra. I början av 1600-talet gav han emellertid ut två samlingar med musik för viola da gamba i England och förutspådde instrumentets växande popularitet. Musick and Mirthe – The Lady Hatton’s Delight och The Spirit of Gambo ingår båda i samlingen från 1607.

Liksom Lupo var Orlando Gibbons (1583–1625) verksam som hovmusiker i England och utnämndes före sin alltför tidiga död till organist i Westminster Abbey. Hans produktion omfattar främst vokalmusik, men han skrev också för andra ensembler, bland annat gambaconsort. Det var dessutom vanligt att madrigaler, ursprungligen avsedda att sjungas, framfördes instrumentalt.

Galliard är en tretaktig hovdans med italienskt ursprung som blev mycket populär i det tidiga 1600-talets England. Skickliga tonsättare som Gibbons och William Byrd (1540–1623) använde den ofta som utgångspunkt för fritt utformade instrumentalkompositioner.

Johann Sebastian Bach: Cembalokonsert i D-dur, BWV 1054

Johann Sebastian Bach lämnade i början av 1720-talet sin tjänst vid hovet i Köthen för att tillträda posten som kantor i Thomaskyrkan i Leipzig. Under de följande åren ägnade han sig framför allt åt kyrkomusik och komponerade en ny kantat till nästan varje kyrkohelg under flera års tid.

Mot slutet av samma årtionde blev Bach också ledare för stadens Collegium Musicum, vilket gav honom möjlighet att åter ägna sig åt instrumentalmusik. Collegium Musicum var en orkester bestående av Leipzigs yrkesmusiker och skickliga amatörer, som gav veckovisa konserter på stadens kaffehus i varierande besättningar. Av Bachs musikaliska barn hade klaverspelarna Wilhelm Friedemann (1710–1784) och Carl Philipp Emanuel (1714–1788) då nått en ålder där de blev självklara medlemmar i faderns ensemble.

Om konsertprogrammen vet man i dag förhållandevis lite, men Bach tvekade inte att framföra även samtida tonsättares musik. Musiker som besökte Leipzig kom genom Collegium Musicum ofta också i kontakt med familjen Bach.

År 1733 fick familjen Bach tillgång till ett nytt cembalo av mycket hög kvalitet. Det blev upptakten till en ny typ av komposition, klaverkonserten. Konserter hade visserligen redan skrivits för en mängd olika instrument, men ingen tycks tidigare ha använt det relativt lågmälda cembalon som soloinstrument i en konsert.

Man känner till ett drygt dussin cembalokonserter av Johann Sebastian Bach, varav några är skrivna för flera cembalon. Redan under hans livstid framfördes verken också på det nya instrumentet fortepiano, och före den tidiga musikens och periodinstrumentens renässans under senare delen av 1900-talet spelades de huvudsakligen på modern flygel. I dag har cembalon lyckligtvis återtagit sin självklara plats som soloinstrument vid sidan av flygeln.

Tillkomsthistorien för Cembalokonsert i D-dur BWV 1054 är inte helt klarlagd. Det handskrivna partituret som hittats i Leipzig dateras sannolikt till slutet av 1730-talet, men verket är en omarbetning av Violinkonsert i E-dur BWV 1042, som Bach troligen komponerade i Köthen eller Leipzig ett par decennier tidigare.

Det var typiskt för Bachs cembalokonserter att han återanvände äldre kompositioner och vid behov transponerade dem till en tonart som passade instrumentet bättre. I D-durkonserten märks tydligt inflytandet från violinconcertons mästare Antonio Vivaldi (1678–1741), även om Bach behandlar sitt musikaliska material betydligt mer koncentrerat än sin italienske kollega.

Konserten inleds med tre kraftfulla ackord, och verkets tyngdpunkt ligger i den första satsens smidigt framflytande musik. I den långsamma satsen svävar solisten fritt ovanför en varsamt varierad ostinatobas, medan finalen, ovanligt nog för Bach, är uppbyggd som ett rondo där orkestern presenterar huvudtemat och solisten gång på gång svarar med nya variationer.

Georg Friedrich Händel: Vattenmusik och Musik till det kungliga fyrverkeriet

Med Georg Friedrich Händels (1685–1759) Vattenmusik och Musik till fyrverkerier återvänder vi till England, men nu ungefär hundra år efter Lupos, Humes och Gibbons tid. Den kosmopolitiske Händel hade slagit sig ner i London i början av 1710-talet och gjorde där en framgångsrik karriär som skulle pågå i flera årtionden.

Merparten av Händels orkestermusik komponerades för operor, oratorier eller konserter, men dessa två sviter utgör ett undantag. De skrevs för stora utomhusevenemang och representerar samtidigt två olika skeden i tonsättarens långa Londonperiod.

Vattenmusik uruppfördes år 1717 i samband med kung Georg I festfärd på Themsen. Orkestern, som huvudsakligen bestod av blåsare och slagverkare, spelade ombord på en båt som följde efter kungens fartyg.

Musik till fyrverkerier komponerades däremot till festligheterna med anledning av freden i Aachen, som firades i Green Park i Westminster i London år 1749. Vid det laget hade Georg II bestigit tronen.

Dagens framförande kan knappast mäta sig med uruppförandets prakt. Då medverkade flera tiotals blåsare, musiken ackompanjerades av över hundra kanoner och publiken i parken uppskattas ha uppgått till omkring 12 000 personer.

Å andra sidan fick fyrverkerierna vid premiären inte bara den specialbyggda paviljongen att fatta eld, utan också flera olyckliga åskådare. Dessutom skadades soldaterna som ansvarade för fyrverkeriet allvarligt. Den här gången nöjer vi oss därför gärna med fyrverkerier i musikalisk form.

Original texter på finska: Panu Sivonen