Beethoven Appassionata

Ludwig van Beethoven (1770–1827):

Pianosonat nr 1 f-moll op. 2 nr 1 (1795)

1. Allegro
2. Adagio
3. Menuetto: Allegretto
4. Prestissimo

Pianosonat nr 2 A-dur op. 2 nr 2 (1795)

1. Allegro vivace
2. Largo appassionato
3. Scherzo: Allegretto
4. Rondo: Grazioso

-Paus-

Pianosonat nr 22 F-dur op. 54 (1804)

1. In tempo d’un menuetto
2. Allegretto

Pianosonat nr 23 f-moll op. 57 ”Appassionata” (1805)

1. Allegro assai
2. Andante con moto
3. Allegro ma non troppo – Presto

Ludwig van Beethoven, från pianohjälte till banbrytande kompositör

Ludwig van Beethoven flyttade från sin hemstad Bonn till Wien i slutet av år 1792 och sökte sig snabbt till den närmare 40 år äldre Joseph Haydn och blev hans kompositionselev. Duons samarbete fungerade inte helt problemfritt, utan bara drygt ett år senare reste Haydn till London, därifrån han återvände först hösten 1795.  Beethoven var kanske inte ännu när Haydn reste iväg en färdig kompositör, men som pianist blev han snabbt en av Wiens mest lovprisade virtuoser, trots att stadens aristokrater mera värdesatte lätt och smidigt pärlande spel än det kraftfulla pianospel som Beethoven representerade. Ingen kunde däremot slå honom i improvisationens ädla konst. När det gällde Beethovens kompositioner väntade han på att kunna få färdigt någonting tillräckligt högklassigt för att kunna kalla det för opus 1. De tre pianotrior som blev färdiga år 1795 fick slutligen den äran. Och genast samma år skapades tre pianosonater op. 2, vilka Beethoven tillägnade Haydn för att dämpa det spända förhållandet mellan dem. Så mycket ville Beethoven emellertid inte hylla Haydn att han i nottrycket för pianosonaterna skulle ha nämnt att han var Haydns elev, även om Haydn tydligen hade önskat det.

Sonaterna visar på Beethovens snabba utveckling: han lyckades redan höja sig till samma nivå som Haydn och Mozart. Under klassicismens tid med förkärlek för durformen siktar sonat nr 1 f-moll på framtiden redan i och med valet av tonart.  Ändå kommer en del av sonatens teman till och med från Beethovens år i Bonn.  Avvikande från de övriga sonaterna i op. 2, namnger Beethoven ännu f-mollsonatens danssats till en menuett, även om gränsen mellan menuett och scherzo hos Beethoven är svävande. Överhuvudtaget gör Beethoven många variationer av helhetsformen när man granskar hela hans produktion av pianosonater: I sonaterna kan det finnas 2–4 satser (i själva verket finns det ganska många sonater med två satser), danssatsens plats inom mellansatserna varierar och det finns nödvändigtvis inte någon danssats alls. Även om sonaterna i allmänhet börjar med en snabb sats i sonatform (och alltså innehåller en exposition, genomföring och återtagning) förverkligas inte heller det här till exempel i op. 54 med två satser, där den inledande satsen överraskande nog är en menuett.

I sonat nr 1 f-moll växlar tonarten i huvudsak mellan f-moll och F-dur. Däremot klingar sonat nr 2 A-dur huvudsakligen i dur, även om Beethoven i den första satsen gör mycket djärva moduleringar från en tonart till en annan. Sonatens scherzo är fortfarande i tempot allegretto liksom också den första sonatens menuett.  Den långsamma satsens föredragsbeteckning largo appassionata (långsamt och passionerat) upprepas inte längre en enda gång i Beethovens sonater, inte ens i den egentliga Appassionata-sonaten. Av de 32 sonaterna är det bara i den sista op. 111 som Beethoven igen ger anvisningen appassionata för framförandet, men nu i samband med ett snabbt tempo.

I slutet av 1790-talet och alldeles i början av 1800-talet sker en ändring i musiksmaken bland de inflytelserika och rika invånarna i Wien. Om enkla melodier, få modulationer och ett undvikande av all sorts komplexitet tidigare hade varit högt värderade – till och med Mozarts sena verk ansågs ofta vara för lärda och svåra att förstå – ändrades den allmänna smaken bland aristokratin mycket snabbt till förmån för Beethoven och hans gränsöverskridande verk. Beethoven prövade emellertid under hela sin kompositionstid sin publiks smak och nerver med alltmer utmanande verk och inte heller de lärda kritikerna blev alltid så begeistrade över hans nyheter.  Beethovens ställning som kompositör befästes emellertid vid övergången till 1800-talet och han blev erkänd bland de levande kompositörerna som den största mästaren vid sidan om Haydn.

Pianosonat nr 22 F-dur op. 54 (1804) har lite utan orsak fallit i skuggan av de två kändare sonaterna från samma period, Waldstein op. 53 och Appassionata op. 57.  Är det månne det att den har två satser och är kortvarigare som är orsaken? Beethoven var mycket intresserad av pianots utveckling och han var mycket i kontakt med pianotillverkare i olika delar av Europa. I Wien föredrog han speciellt den för tiden ovanliga kvinnliga pianomakaren Nannette Streichers pianon, medan han av tillverkarens instrument emellertid hela tiden krävde starkare ljud, stabilare anslag och mer omfattande tonomfång. År 1803 fick Beethoven ett franskt Erard, vilket han emellertid upplevde att redan var allt för tungt. Typiskt för de ansedda tillverkarnas pianon var under början av 1800-talet att de hade ett tonomfång på nästan sex oktaver, varför det är något överraskande att F-dursonaten op. 54 håller sig till ett tonomfång på ungefär fem oktaver. Sonatens svårighetsgrad är dock sådan att Beethoven inte har kunnat avse den för amatörer. Den väldigt speciella inledningssatsen i form av en menuett får en fin motvikt i den rörliga finalen med obrutna sextondelsnoter. F-dursonaten har trots tonarten upplevts vara nästan exceptionellt allvarstyngd, där en förståelig bakgrund kan vara Beethovens ensidiga förälskelse i sin kompositionselev, adelsdamen Josephine von Brunsvik som blivit änka.

Appassionata-sonat nr 23 f-moll (1805) som skapades ett år efter F-dursonaten är tillägnad Josephines amatörcellistbror greve Franz von Brunsvik. Beethoven skrev på manusets pärmblad La Pasionata, och tilläggsnamnet Appassionata fick sonaten först efter Beethovens död. I den första satsen i sonatform avlöser sökande och stormiga sekvenser varandra. Den långsamma satsens enkla variationer visar på en mästerlig hantering av materialet, och den perpeetum mobile-mässiga finalen som slutar ganska tvärt gör att tilläggsnamnet på sonaten är helt berättigat. Det är inte överraskande att Beethoven efter Appassionata hade en paus på flera år i komponerandet av sonater. Pianot övergav han ändå inte trots den allt värre dövheten, utan återgick till pianokonserterna.

original text: Panu Sivonen