Beethoven I
Vasa stadsorkester
dir. & sol. Olli Mustonen, piano
Två hela konserter ägnade åt Ludwig van Beethovens musik? En oslagbar idé, åtminstone när dirigent och pianosolist är Olli Mustonen, som hör till Finlands ledande Beethoven-tolkare. Som både tonsättare och pianovirtuos får han direkt kontakt med sin wienska mästarkollegas själslandskap, vilket resulterar i djupgående och trollbindande tolkningar, utan att humorn glöms bort. Både i orkesterkonserten och i Mustonens solopianorecital hörs verk från Beethovens tidiga period, då han fortfarande var fast förankrad i klassicismen, samt från de år som präglades av tilltagande dövhet, då många av hans mest älskade kompositioner ändå blev till.
Program
Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 5 i Ess-dur op. 73, ”Kejsarkonserten” (1808–1809)
- Allegro maestoso
- Adagio un poco mosso
- Rondo: Allegro
-Paus-
Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr 1 i C-dur op. 21 (1799–1800)
- Adagio molto – Allegro con brio
- Andante cantabile con moto
- Menuett: Allegro molto e vivace
- Final: Adagio – Allegro molto e vivace
Solist
Olli Mustonen
Olli Mustonen är ett unikt fenomen i dagens musikliv. I de stora musikerna från förr, såsom Rachmaninov och Busoni, följer han deras fotspår genom att verka samtidigt som tonsättare, pianist och dirigent. Sedan 2023 är han förste gästdirigent vid Lapplands kammarorkester, och hans internationella karriär har fört honom till framträdanden med världsledande orkestrar i bland annat Berlin, New York, Los Angeles, Amsterdam, Paris och London.
Mustonen har uppträtt i betydande konserthus och på festivaler världen över samt gjort en lång karriär som kammarmusiker. På senare tid har han gett solokonserter i bland annat Symphony Center i Chicago, Carnegie Hall i New York och Operahuset i Sydney. Inom den närmaste framtiden framträder han i legendariska Wigmore Hall i London med åtta konserter där samtliga 32 pianosonater av Beethoven står på programmet.
Som tonsättare är han särskilt känd för sina symfonier, konserter och omfattande kammarmusikverk. Hans verk framförs internationellt, och han medverkar regelbundet som gästtonsättare och residenskonstnär vid olika festivaler.
Mustonens omfattande diskografi innehåller flera prisbelönta inspelningar, däribland utgåvor som uppmärksammats med Edison- och Gramophone-priserna. Fram till 2023 var han konstnärlig ledare för Åbo filharmoniska orkester. Han har tilldelats bland annat Hindemithpriset, Finlandpriset och Pro Finlandia-medaljen.
Verkpresentationer
Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 5, Kejsarkonserten
Bland Ludwig van Beethovens pianokonserter intar den sista, pianokonsert i Ess-dur op. 73 från år 1809, en särställning. Den är också känd under smeknamnet Kejsarkonserten. Beethovens hörsel hade under de första åren av 1800-talet försämrats radikalt och ledde till ett nervöst sammanbrott år 1802. Ur detta reste han sig med ännu större målmedvetenhet men tvingades snart ta farväl av karriären som pianovirtuos, något som hade gett honom betydande inkomster. I stället koncentrerade Beethoven sig på att komponera nya, alltmer överraskande och framför allt större verk, och stilförändringen märks tydligt även i pianokonserterna.
Beethovens tre första pianokonserter hade tillkommit som en del av hans projekt att bli Wiens ledande pianist-tonsättare kring sekelskiftet. I den fjärde pianokonserten som blev klar år 1806 kunde han fortfarande vara solist men den sista, femte konserten framförde han aldrig själv. Därför fördjupade han sig med särskild energi i konsertens detaljer och skrev även solistens kadenser (det vill säga fria satser utan ackompanjemang som vanligtvis förekommer nära slutet av satserna men i denna konsert också genast i inledningen), något som var ovanligt på den tiden. På så sätt förhindrade han att pianisterna improviserade egna kadenser. Av allt att döma härstammar namnet Kejsarkonserten från Beethovens brittiske förläggare, och benämningen användes också främst utanför den tyskspråkiga världen. Beethovens egen inställning till kejsare Napoleon, som hade erövrat Europa, var komplex. Det är också bra att komma ihåg att Napoleons armé bombarderade Wien våren 1809 när konserten komponerades. Staden kapitulerade senare i maj. Även om verket stundvis är lyriskt är dess övergripande karaktär grandios och heroisk, och kanske är det därför som det träffande namnet har blivit så etablerat. Kejsarkonserten är tillägnad Beethovens högt uppsatte understödjare, ärkehertig Rudolf av Österrike, som var yngsta barnet till kejsare Leopold II.
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr. 1 i C-dur
Beethovens utveckling som kompositör, hans framskridande till en banbrytare för en hel stilinriktning och det moderna symfonibegreppets fader, skedde inte jämnt och rättlinjigt, utan med stora språng. Beethoven studerade i sin ungdom under ledning av Haydn, men upplevde att han av denne inte fick tillräckligt med uppskattning eller vägkost för skapandet av en egen stil och sökte sig till elev hos bl.a. Johann Georg Albrechtsberger och Antonio Salier.
Beethovens första stora steg till en mogen konstnär skedde just i den första symfonin, som man vet att kompositören drog upp riktlinjerna för redan som elev till Albrechtsberger 1794–95. Vid århundradets slut hade han lyckats få rykte om sig framför allt som en genial och virtuosmässigt enastående pianist och improvisatör, men symfonin lyfte genast upp honom bland de betydelsefulla kompositörerna.
Verket påvisar en mognad som det inte just finns några antydningar om i Beethovens tidigare produktion. Trots att de första pianokonserterna (1795,1796) är i balans och komponerade men en fast hand, är det först i symfonin som kompositörens personlighet och antydningar om den framtida utvecklingen kommer fram på ett iögonenfallande sätt.
Personligt i tonspråket är den kraft som väller ur den djärva dynamiken och harmonierna, dess skarpa kontraster. Verket är dessutom till dimensionen och totalestetiken i klass med de stora föregångarna, Haydns och Mozarts symfonier, men kompositören har också något nytt att säga. Exempelvis den tredje satsen är enligt tradition rubricerad Menuett, men Beethoven börjar redan nu övergå från en smäcker och salongsfähig dansstil, mot ett mera ostyrigt och friare uttryckssätt som i fortsättningen gick under namnet Scherzo.
Det viktigaste steget i Beethovens skapararbete, med tanke på stilen, skedde några år senare i den tredje symfonin Eroica, i vilken grundstenen för komponerandet av en modern symfoni lades.