En fransk kväll

Henriette Renié (1875–1956): 

Konsert i c-moll för harpa och orkester (1901)
1. Allegro risoluto
2. Adagio
3. Final: Allegro con fuoco

Maurice Ravel (1875–1937): 

Introduktion och allegro / Introduction et allegro (1905)

– paus–

Louise Farrenc (1804–1875):
Symfoni nr. 3 i g-moll, op. 36 (1847)
1. Adagio – Allegro
2. Adagio cantabile
3. Scherzo: Vivace
4. Finale: Allegro con fuoco

Félix Benati, kapellmästare

Vinnaren av den Internationella Jorma Panula kapellmästartävlingen år 2024, Félix Benati, är en fransk dirigent som har ett särskilt intresse för opera samt symfonisk repertoar från 1900- och 2000-talen. Han gjorde en uppmärksammad debut med Orchestre Philharmonique de Radio France i april 2025 när han med mycket kort varsel hoppade in för att ersätta Mikko Franck och dirigera Debussys verk La Mer. På senare tid har han också debuterat med Orchestre National de Lille, Orchestre de l’Opéra de Rouen-Normandie, Orchestre Pasdeloup samt Filarmonica de Stat Sibiu (Rumänien). Under kommande säsong framträder han för första gången på Théâtre du Châtelet samt med Vasa stadsorkester, Jyväskylä Sinfonia och Filarmonica de Stat Dinu Lipatti-orkestern (Rumänien).

Félix planerar ofta sina konsertprogram med ambitionen att förena vokal- och instrumentalmusik. Från Luciano Berios Folk Songs till Richard Strauss Salome har han arbetat med en bred repertoar, såsom Francis Poulencs La Voix Humaine, Hector Berlioz Symphonie fantastique, Giacomo Puccinis La Bohème och Béla Bartóks Hertigens Blåskäggs borg. Dessa verk arbetade han med tillsammans med Michael Schønwandt, Alexandre Bloch och Kristiina Poska under åren 2023–2025, då han var assisterande dirigent vid Orchestre National de Lille och Orchestre Français des Jeunes.

Under samma period arbetade han med internationella solister som Elisabeth Leonskaja, Asmik Grigorian, Alexandre Tharaud, Véronique Gens och Pene Pati. Félix är också regelbundet verksam som gästdirigent hos Orchestre Elektra och Ensemble Multilatérale. Han tog examen från Conservatoire National de Paris 2023 i Alain Altinoglous dirigentklass. Han var assistent åt Mikko Franck vid Orchestre Philharmonique de Radio France i arbetet med Richard Strauss operarepertoar samt assistent åt Lucie Leguay i Johann Strauss operett Läderlappen.

Han har arbetat med Orchestre National des Pays de la Loire, Ensemble InterContemporain, Orchestre de Picardie och Orchestre Régional de Normandie samt samarbetat med kända dirigenter som Mikko Franck, Arie van Beek, Pascal Rophé och Bertrand de Billy. Kärleken till sång har också fört honom till arbete med körer och vokalensembler. År 2017 var han med och grundade vokalensemblen Les Temps Dérobés, en ung professionell ensemble som framför a cappella-musik från olika epoker och som han ledde i fem år. Dessutom arbetade han i Ensemble Poursuite som musikalisk ledare, pianist, repetitör och sångare under åren 2019–2022.

Han har varit gästdirigent för ensemblerna Les Métaboles, Aedes och Sequenza 9.3 samt varit assisterande dirigent för Mikrokosmos-kören åren 2017–2021. Félix är också aktiv inom musikpedagogik och har skapat och lett flera pedagogiska projekt tillsammans med olika ensembler. År 2017 gästade han Kolkata Youth Orchestra som dirigent. Han är även medlem i föreningen Amis d’Olivier Greif.

Sivan Magen, harpa

Beskriven av The New York Times som en ”harpist med extraordinär bredd” vars ”lysande klang och anmärkningsvärda tekniska skicklighet krossar varje stereotyp om instrumentet”, är Sivan Magen den enda israeliska harpist som någonsin har vunnit International Harp Contest in Israel. Han är också mottagare av Pro Musicis International Award och Borletti-Buitoni Trust Award.

Mellan 2017 och 2023 var han soloharpist i Finlands Radios symfoniorkester, och sedan sommaren 2023 är han professor i harpa vid Hochschule für Musik Hanns Eisler i Berlin.

Sivan Magen har framträtt som solist och recitalartist med orkestrar i USA, Sydamerika, Östasien, Europa och Israel. Han har spelat i konsertsalar som Carnegie Hall, Wigmore Hall, Sydney Opera House och Wiener Konzerthaus, samt med orkestrar som Israel Philharmonic, Tampere Filharmonia, Strasbourg Philharmonic, Finlands Radios symfoniorkester, Tapiola Sinfonietta, Jerusalem Camerata, Saint-Paul Chamber Orchestra, Wiener Kammerorchester, Scottish Chamber Orchestra samt Sydney, Jerusalem och Israel Symphony Orchestra.

Utöver två soloalbum för Linn Records har Magen gett ut uppmärksammade inspelningar för Avie, Azica, Koch International, ECM och tillsammans med Musicians from Marlboro. Hans senaste inspelning för Ondine är harpconcerten Sigla av Lotta Wennäkoski, beställd för honom av Finlands Radios symfoniorkester. Albumet vann Gramophone Award 2023 i kategorin samtida musik.

Förutom sin solokarriär är Magen en passionerad kammarmusiker. Han har framträtt vid festivaler som Marlboro, Aspen, Rosendal, Kuhmo, Rauma, Rusk, Delft, Staunton, Stift, Giverny och Jerusalem International Chamber Music Festival, samt vid Cleveland ChamberFest och Ottawa Chamberfest. Han har samarbetat med musiker som Tabea Zimmermann, Antje Weithaas, Nobuko Imai, Shmuel Ashkenasi, Gary Hoffman, Emmanuel Pahud och Susanna Phillips, liksom med kvartetter som Danel, Pacifica, Ariel, Calder, New Helsinki och Dover samt med medlemmar ur Guarneri- och Juilliardkvartetterna.

Han är också en av grundarna till Trio Tre Voci tillsammans med flöjtisten Marina Piccinini och violasten Kim Kashkashian. Trion har turnerat flitigt i Europa och USA och spelat in en kritikerrosad CD för ECM med musik av Debussy, Gubaidulina och Takemitsu. En viktig del av deras arbete är att utöka repertoaren för flöjt, viola och harpa genom beställningar och arrangemang; i deras program 2018 ingick ett nybeställt verk av Toshio Hosokawa som fick sin europeiska premiär i Wigmore Hall i London.

Sedan januari 2008 är Magen också en av grundarna till Israeli Chamber Project, en ensemble som uppträder både i mindre konsertsammanhang och i stora konsertsalar världen över, bland annat Kennedy Center i Washington D.C., Carnegie’s Weill Hall, Town Hall, Merkin Hall, Symphony Space, Morgan Library och Bargemusic i New York samt Budapest Music Center och Israeli Conservatory i Tel Aviv. Ensemblen fick Israels kulturministeriums pris för enastående ensemble 2011. Deras senaste säsong – den artonde – omfattade omfattande turnéer i USA, Kanada, Japan och Israel.

Förutom sin professur i Berlin undervisar Magen vid Musica Mundi School i Belgien och var tills nyligen gästprofessor vid Musik- och teaterakademin i Tallinn. Mellan 2013 och 2017 var han lärare vid Brooklyn College Conservatory of Music, och våren 2017 var han inbjuden professor vid Pariskonservatoriet. Han ger regelbundet mästarkurser vid institutioner som Juilliard School, Curtis Institute, Peabody Institute, New England Conservatory, Pariskonservatoriet, Royal Academy of Music, Royal College of Music, Guildhall School och Trinity College i London samt vid sommarakademier som Nice Summer Academy, Kuhmo Festival Academy i Finland och Aspen Music Festival.

Han har även varit jurymedlem i flera internationella harptävlingar, bland annat International Harp Contest in Israel, USA International Harp Competition, Netherlands International Harp Competition, Lyon & Healy Awards och Vera Dulova International Harp Competition i Moskva, samt varit juryordförande vid National Harp Contest i Taiwan och den internationella harptävlingen i Szeged i Ungern.

Sivan Magen är född i Jerusalem. Han studerade piano för Benjamin Oren och Talma Cohen samt harpa för Irena Kaganovsky-Kessler vid Jerusalem Academy for Music and Dance. Efter att ha fullgjort sin militärtjänst som ”Outstanding Musician” år 2001 fortsatte han sina studier i Frankrike hos Germaine Lorenzini och började därefter i Isabelle Morettis harpklass vid Pariskonservatoriet (CNSMDP), där han tog examen med Premier Prix. Han avslutade senare en Master of Music vid Juilliard School i New York som student till Nancy Allen.

Harpmusik från det tidiga 1900-talets Frankrike

Harpa har senast sedan slutet av 1700-talet varit en väsentlig del av det franska musiklandskapet och haft en viktig roll särskilt som färgskapare i orkestermusik. Just i Frankrike har instrumentets värde förståtts ända upp i samhällets högsta kretsar – till och med drottning Marie Antoinette spelade harpa.

I början av 1800-talet utvecklade den franske piano- och harptillverkaren Érard den dubbelpedalharpa som fortfarande används idag. Med hjälp av sju pedaler kan man spela alla toner i den kromatiska skalan. Trots pedalerna är instrumentet till sin natur diatoniskt, och därför utvecklade Érards konkurrent Pleyel i slutet av 1800-talet en kromatisk harpmodell med två halsar för att hålla jämna steg med musikens utveckling. Claude Debussy, som på ett helt nytt sätt utmanade känslan för tonart, fick i uppdrag av Pleyel att komponera ett verk för det nya instrumentet.

Érard ville inte vara sämre och beställde ett verk av Maurice Ravel för att visa upp sina egna instrument. Resultatet blev ett av de viktigaste konsertanta verken för harpa, Ravels Introduktion och allegro. Det skrevs ursprungligen för harpa, stråkkvartett, flöjt och klarinett, även om tonsättaren tillät en viss utökning av stråkbesättningen så länge den inte blev för stor.

Den rent kromatiska harpan visade sig till slut vara alltför komplicerad, och dubbelpedalharpan vann konkurrensen mellan modellerna. Detta trots att en av sekelskiftets mest betydande franska harpister, Henriette Renié (född 1875), visade stort intresse för den kromatiska harpans möjligheter. Renié var ett underbarn som redan vid tio års ålder imponerade på publiken och lärarna vid Paris konservatorium. Som tonåring var hon en fulländad harpist och började studera komposition bland annat för Jules Massenet. Hennes livsöde liknade i hög grad den andra kvinnliga tonsättaren på programmet, Louise Farrenc:

I 1800-talets starkt mansdominerade musikvärld var de båda exceptionella talanger, men lyckades ändå inte etablera sig fullt ut som tonsättare utan verkade främst som instrumentalister. Reniés kompositionsproduktion är därför relativt begränsad och består huvudsakligen av verk för harpa. Ett av hennes få orkesterverk är harp-konserten i c-moll från sekelskiftet. Den visar tydligt hennes förankring i den franska senromantiken, där wagneriansk kromatik ständigt är närvarande – vilket ger rikligt med arbete för harpans pedaler. Konserten vittnar också om hennes obestridliga skicklighet både som harpist och tonsättare. Renié tillägnade verket sin lärare Alphonse Hasselmans, som inspirerade henne att börja spela harpa. Ravels verk är tillägnat Érards fabriks långvarige chef Albert Blondel.

Louise Farrenc (1804–1875): Symfoni nr 3 i g-moll op. 36 (1847)

När man lyssnar på Louise Farrencs tredje symfoni är det svårt att inte jämföra den med orkesterverken av Robert Schumann, som var ungefär sex år yngre. Farrenc talade samma uttrycksfulla romantiska tonspråk som Schumann, trots att hon var parisisk och inte från det tyskspråkiga området. Man kan fråga sig om den franska symfonins historia under 1800-talet hade sett annorlunda ut om tonsättarvärlden inte varit så mansdominerad.

Bland samtida kan man jämföra Farrencs karriär med Clara Schumann, som liksom Farrenc blev en framstående pianist medan hennes verksamhet som tonsättare hamnade i skuggan av hennes karriär som utövande musiker. Farrenc (född Dumont) visade sin talang vid pianot redan i ung ålder och var som tonåring en färdig pianist. Därefter riktade hon sitt intresse mot komposition, trots att kompositionsklassen vid Paris konservatorium endast var öppen för män.

Vid 17 års ålder gifte sig Farrenc med en tio år äldre musiker, men fortsatte ändå både sina studier och framträdanden. Paret fick en dotter som också blev pianist. Farrencs verk framfördes relativt flitigt under hennes livstid, och hennes symfonier hördes även utanför Frankrike. Utöver sina tre symfonier komponerade hon mycket kammarmusik. Vid uruppförandet av hennes nonett 1849 deltog violinisten Joseph Joachim, vän till både Schumann och Johannes Brahms. Farrenc skrev också mycket pianomusik, dock överraskande nog varken pianosonater eller pianokonserter.

Efter hennes död föll hennes musik tyvärr nästan i glömska, men hennes betydelse i det sena 1800-talets franska musikliv var stor, både som pianopedagog och som redaktör för notutgåvor. I början av 1840-talet blev Farrenc professor vid Paris konservatorium, en tjänst hon innehade i över trettio år. Mot slutet av sin karriär minskade hennes komponerande när hon ägnade sig åt att redigera samlingar av äldre fransk klavermusik. Genom att lyfta fram barockens franska tonsättare bidrog hon till en ny blomstring i fransk musik, vilket påverkade senare tonsättare som Ravel och Debussy och deras intresse för exempelvis Rameau och Couperin.

Text: Panu Sivonen