Requiem

Arvo Pärt (1935–):

Cantus in Memoriam Benjamin Britten (1980)

Richard Wagner (1813–1883):
Långfredagsmusiken ur operan Parsifal (1877–1882, ork. Andreas N. Tarkmann)

Gabriel Fauré (1845–1924):

Requiem op. 48 (1877–1890)
1. Introit & Kyrie 

2. Offertorium 

3. Sanctus

4. Pie Jesu

5. Agnus Dei

6. Libera me

7. In Paradisum

Anna-Maria Helsing, kapellmästare

Anna-Maria Helsing har skaffat sig ett enastående rykte hos ledande skandinaviska orkestrar och operahus. År 2023 utnämndes hon till chefsdirigent för BBC Concert Orchestra, där hon hade varit orkesterns förste gästdirigent sedan 2020. Sedan januari 2025 är hon också chefsdirigent för Vasa stadsorkester. Mellan 2010 och 2013 var Anna-Maria Helsing chefsdirigent för Uleåborgs symfoniorkester – som den första kvinnliga dirigenten någonsin i spetsen för en finländsk symfoniorkester. Hon är för närvarande också konstnärlig ledare för den profilerade kammarmusikfestivalen Rusk i Jakobstad, Finland.

Inom kort tid har den finländska dirigenten dirigerat alla de stora finländska och svenska orkestrarna, inklusive Finlands Radios Symfoniorkester, Helsingfors stadsorkester, Finlands Nationaloperas orkester, Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker och Kungliga Operans orkester i Stockholm. Hon har även dirigerat Philharmonia Orchestra (London), Royal Philharmonic Orchestra (London), Den Kongelige Operas orkester i Köpenhamn, Norska Radions orkester, Barcelonas symfoniorkester, Islands symfoniorkester, Trondheim Symfoniorkester, Odense Symfoniorkester, Jenaer Philharmonie, Estlands nationella symfoniorkester och Musikkollegium Winterthur (Schweiz).

Anna-Maria Helsing debuterade vid Finlands Nationalopera 2008 med Adriana Mater av Kaija Saariaho. Hon har lett ett flertal uruppföranden, senast Momo vid Den Kongelige Opera i Köpenhamn och Magnus-Maria av Karólína Eiríksdóttir på turné i Skandinavien. Hon har också dirigerat etablerade operor av Mozart, Cimarosa, Puccini, Mascagni, Madetoja och Bernstein vid bland annat Tammerfors Opera och Nyslotts operafestival. Anna-Maria Helsing känner en särskild samhörighet med modernismens klangvärld och stil samt med samtida musik.

Kommande höjdpunkter i höst är Helsings återkomst till Kungliga Operan i Stockholm för en ny samisk opera av Britta Byström samt ett återbesök i Brno i Tjeckien tillsammans med BBC Concert Orchestra vid öppningskonserten för festivalen Moravian Autumn. Under denna säsong debuterar Helsing med Vancouver Symphony Orchestra i Kanada, South Denmark Philharmonic och Wiesbaden State Orchestra i Tyskland. Hon återvänder också till Sveriges Radios Symfoniorkester i Stockholm, Odense Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker samt stadsorkestrarna i Kuopio och Joensuu.

Anna-Maria Helsing började sin karriär som violinist (med diplom från konservatoriet i Jakobstad och Musikhögskolan i Bydgoszcz) och ledde kammarorkestrar innan hon blev konstnärlig ledare för Pietarsaari Sinfonietta och dirigent för Wegelius kammarorkester. Hon har deltagit i mästarklasser med Jorma Panula, Vladimir Jurowski och John Carewe. Strax efter att ha avslutat sina studier i Leif Segerstams klass vid Sibelius-Akademin valdes den finländska dirigenten ut att delta i International Conductor’s Academy vid Allianz kulturstiftelse under ledning av bland andra Esa-Pekka Salonen och Gustavo Dudamel.

År 2011 blev Anna-Maria Helsing den första dirigenten att tilldelas Louis Spohr-medaljen i Seesen (Tyskland). År 1999 vann hon första pris i den internationella tävlingen för 1900-talsmusik för unga artister i Warszawa.

Tomi Punkeri, baryton

Barytonen Tomi Punkeri tog examen som kyrkomusiker från Uleåborgs yrkeshögskola år 2018 och som master i musik från Kungliga Operaakademien i Köpenhamn år 2020, där han studerade för Jens Søndergaard. Efter sina studier var Punkeri medlem i Kungliga Operan i Köpenhamns tvååriga Young Artist-program 2020–2022.

Bland Punkeris operaroller finns bland annat Papageno (Trollflöjten), Dandini (La Cenerentola), Schaunard (La Bohème), Ned Keene (Peter Grimes) och Masetto (Don Giovanni). I augusti 2024 sjöng Punkeri vid Helsingfors festspel och vid Baltic Sea Festival i Stockholm under ledning av Esa-Pekka Salonen i rollen som Shaklovityj i Musorgskijs opera Hovansjtjina.

Punkeri har uppträtt som solist med flera orkestrar, däribland Radions symfoniorkester, Det Kongelige Kapel i Köpenhamn, Finländska barockorkestern FiBO, Uleåborgs symfoniorkester, Kymi Sinfonietta, Mellersta Österbottens kammarorkester och Tapiola Sinfonietta.

Till hans oratorie- och liedrepertoar hör bland annat J. S. Bachs Johannespassionen, Matteuspassionen, Juloratoriet, Magnificat och h-mollmässan, Mozarts och Faurés Requiem, Haydns Missa in tempore belli samt bland annat F. Schuberts Die schöne Müllerin och Winterreise och R. Schumanns Dichterliebe.

Punkeri har fått erkännande i flera sångtävlingar både nationellt och internationellt. År 2023 tilldelades han ett specialpris i finalen av Klaudia Taev-tävlingen. Bland andra internationella tävlingar under de senaste åren kan nämnas The International Hans Gabor Belvedere Singing Competition, Wigmore Hall / Independent Opera International Song Competition samt Concours musical international de Montréal (CMIM), där Punkeri nådde semifinalerna.

I Finland tilldelades han ett specialpris i finalen av Villmanstrands sångtävling 2016 och tog andra pris i Helsinki Lied-tävlingen 2015. Punkeri nominerades av CPHCulture till Årets operasångare i Danmark 2022. Han har också hörts i radio och tv bland annat via Yle, BBC, Sveriges Radio och DR.

Wilhelmína Tómasdóttir, sopran

Den Åbo-isländska sopranen Wilhelmína Tómasdóttir är en mångsidig sångare som känner sig hemma på scenen. Hon inspireras av berättelserna i musiken och bakom musiken och har därför kallats en sjungande skådespelare. Operan ligger henne särskilt varmt om hjärtat, och år 2025 debuterar hon vid Ilmajoki musikfestival i titelrollen Katariina i Pulkkis opera Isoviha.

Under säsongen 2025–2026 uppträder hon bland annat i Finlands Nationaloperas barnoperor Barberaren i Sevilla (Rossini, Koivisto) och Tähtiainesta (Nykänen). Tómasdóttir uppskattar även ny musik och har uruppfört flera roller, utöver Katariina även Maria (Viimeinen lautta, Räsänen, 2023), Lilaloo (Kuinka-Kum-Maa on kaikkialla, Ahola, 2021) och Farmor (Logicomix, Autio, 2017).

Vid sidan av opera framför Tómasdóttir också liedmusik och stora körverk. Förutom oratorieklassiker har hon varit solist i bland annat Pekka Kostiaisen Triduum Paschale (Matjeveff, 2024) och Camille Saint-Saëns Oratorio de Noël (Sorensen, 2023).

Inom liedmusiken fascineras Tómasdóttir av sambandet mellan poesi och musik och av hur de när och fördjupar varandra och skapar något nytt och förunderligt. Hennes starka scenkarisma och förmåga att tolka texter har gett henne framgång i tävlingar: år 2018 vann hon Helsinki Lied-tävlingen tillsammans med pianisten Siiri Ylijoki. Hon har också nått semifinal i sångtävlingen Havets Röst 2023 och i Villmanstrands sångtävling 2025.

Tómasdóttir började sina musikstudier som flöjtist och under gymnasiet upptäckte hon även den klassiska sången. För närvarande slutför hon sina studier i sångkonst vid Sibelius-Akademin vid Konstuniversitetet med Annika Ollinkari som lärare. På fritiden tycker hon om att läsa, lösa korsord och delta i vattengymnastik.

Kammarkören Canticum Maris

Kammarkören Canticum Maris verkar inom Vasa finska församling. Den grundades år 2020 av Dir. Mus. Tarja Viitanen, som fortfarande leder kören.

Trots sin unga ålder har Canticum Maris snabbt etablerat sig som en skicklig och ambitiös aktör i Vasas musikliv. Utmanande körverk och krävande a cappella -repertoar utvecklar kören, som siktar bland annat på att framföra stora kyrkomusikverk.

Kören har sjungit i många radio- och tv-sändningar på Yle. Tillsammans med Vasa stadsorkester har Canticum Maris genomfört flera projekt, såsom Brahms Ein Deutsches Requiem, Händels Messias, Bachs Juloratorium och Haydns Årstiderna. Bland framtida gemensamma planer finns bl. a. Bachs Matteuspassion våren 2027.

Arvo Pärt: Cantus in memoriam Benjamin Britten (1980)

I år är det 50 år sedan den brittiske tonsättaren Benjamin Britten gick bort. Britten var en nära vän till Dmitrij Sjostakovitj, och under 1970-talet började hans musik i hög grad intressera den estniske tonsättaren Arvo Pärt, som då sökte sitt eget tonspråk. Pärt har berättat att beskedet om Brittens död 1976 skakade honom djupt, särskilt eftersom han ännu inte hade hunnit skapa någon personlig kontakt med denna äldre kollega på andra sidan Europa. Pärt jämförde Brittens rena tonspråk med den franske 1300-talstonsättaren Guillaume de Machaut.

Vid 1980 hade Pärt funnit sin minimalistiska och andligt präglade stil, som han kallade tintinnabuli (“små klockor”). Vid denna tid hade han flyttat från sovjetiska Estland till Västberlin, där det ännu skulle dröja några år innan hans stora genombrott. Cantus in memoriam Benjamin Britten är skriven för stråkorkester och klocka. Under violinernas upprepade, nedåtgående motiv löper en långsammare rörelse i basen och mellanstämmorna, samtidigt som musikens intensitet gradvis växer genom hela verket. Till slut återstår endast en ensam klocka, som en påminnelse om livets förgänglighet – eller dess fortsättning i en annan form.

Richard Wagner: Långfredagsmusik ur operan Parsifal (1877–1882)

För Richard Wagner kunde kompositionsprocessen ta årtionden från de första idéerna till den färdiga operan – eller Gesamtkunstwerk, som han själv kallade sina verk. Teman från olika operor flätas ofta samman, även om de kan behandlas på mycket olika sätt i verk från olika tider. Wagners sista opera, Parsifal, som handlar om riddarna kring den heliga Graal, tog sin början redan 1845 när Wagner läste Wolfram von Eschenbachs 1200-talsdikt Parzival. Ett decennium senare förenades denna dikt i Wagners planer med Arthur Schopenhauers och österländska filosofiers tankevärld till en mer mångfacetterad helhet.

Wagner har själv berättat att han fick inspirationen till Långfredagsmusiken ur en stark naturupplevelse i Zürich på långfredagen 1857. Denna upplevelse satte igång arbetet med operan, även om kompositionsprocessen först avbröts av Tristan och Isolde och Mästersångarna i Nürnberg, och senare av Nibelungens ring. Parsifal fullbordades slutligen 1882, året före tonsättarens död, och merparten av arbetet skedde efter 1877 när Ringen var färdig.

Operans huvudperson Parsifal är en oskyldig yngling som ansluter sig till riddarna som vakar över den heliga Graal och genom sin oskuld räddar deras ledare Amfortas. Långfredagsmusiken förekommer i tredje akten. En utmattad Parsifal finner sig på en blomstrande äng där ”hela skapelsen – allt som blommar och snart vissnar – tackar”. Den gamle riddaren Gurnemanz avslöjar att det är långfredagens förtrollning. Ett av de ledmotiv Wagner använder är det så kallade Dresden-amen, en sextonig uppåtgående figur som kan höras i kyrkklockor i flera städer i Sachsen. Parsifal är den av Wagners operor som tydligast behandlar kristendomen, även om verkets slutliga innebörd är svår att fastställa, då tonsättaren behandlar temat på ett mångtydigt sätt. Blåsorkesterarrangemanget är gjort av Andreas N. Tarkmann.

Gabriel Fauré: Requiem (1877–1890)

Det är lätt att glömma att innan Claude Debussy skapade sin radikalt nya stil, impressionismen, skrev Gabriel Fauré (1845–1924) – den franska romansens mästare – i själva verket den mest progressiva musiken i Frankrike. Liksom Debussy påverkades den unge Fauré starkt av Wagner, men i stället för att imitera honom utvecklade han ett mycket personligt tonspråk. Fauré studerade för Camille Saint-Saëns, som var väl insatt i tidens nya musikaliska strömningar, och inledde sin karriär som organist och kyrkomusiker i Paris. Senare blev han kompositionslärare vid Pariskonservatoriet och till sist dess direktör. På grund av sina många arbetsuppgifter kunde han – liksom Gustav Mahler – endast komponera under sina ledigheter.

Fauré har sagt att han inte skrev sitt requiem för någon särskild person, utan ”för sin egen skull”. Samtidigt förlorade han båda sina föräldrar vid tiden då han började arbeta med verket i mitten av 1880-talet. Kompositionen växte fram under flera år, och satsen Libera me härstammar redan från 1877. Fauré behandlar mässans form mycket fritt, vilket gör att verket snarare lämpar sig för konsertbruk än för liturgiskt bruk. Orkestreringen är återhållsam, och klangens grund ligger i de låga stråkarna. I de tidiga, betydligt kortare versionerna saknades både violiner och träblås helt. Även om verket stod färdigt 1890, fullbordades den slutliga orkestreringen först kring sekelskiftet, och den version som oftast framförs idag uruppfördes år 1900.

Verket består av sju satser (där Introitus och Kyrie räknas som en). Fauré använder tenor- och särskilt sopran­solisten sparsamt, och större delen av texten framförs av kören, ofta unisont. Den centrala sopranarian Pie Jesu är kanske den mest kända satsen, då den ofta framförs separat. Texten är till största delen på latin, även om Fauré gjorde vissa mindre ändringar. Musikens helhetskaraktär är ovanligt ljus för en dödsmässa: i stället för att betona sorg och förlust står tröst och tanken på den eviga vilan i centrum. Denna tanke kan ha gett ro åt Fauré själv, som under 1880-talet ofta led av depression.