Metvikens naturstig

Visste du att den här platsen en gång var havsbotten? Med tiden steg marken och vattnet drog sig tillbaka. Då bestämde staden: ”Hit kan man föra sopor.” Så blev det en soptipp.
Ovanpå soporna byggdes Pappersbron – eller Putusilta, som vissa säger. Brons namn kommer från att barn brukade leta efter papper och pennstumpar bland kontorsavfallet vid stranden. Kanske ritade de hemliga bilder eller skrev brev!
Det fanns också vakter som kontrollerade vad man fick föra hit. Ruttnande avfall och toalettavfall var absolut förbjudna.
I slutet av 1960-talet stängdes soptippen och täcktes med jord. Nu växer skog på platsen – men i marken finns fortfarande gammalt avfall… och kanske till och med skatter!

På området växer en stor buske som heter rysk kornell. Den har inte funnits här från början, utan människan har tagit den hit. Därför kallas den en främmande art. Vissa främmande arter tar plats från växter som har funnits här tidigare. Rysk kornell trivs i den fuktiga skogen och växer i täta grupper. Fåglar hjälper busken att sprida sig, eftersom de äter bären och sprider fröna till nya platser.
Också vit snårvinda trivs här. Det är en klätterväxt som kan bli upp till fyra meter lång. Den har vita, trumpetformade blommor och stora, hjärtformade blad. Vit snårvinda har använts i trädgårdar, men spridit sig till naturen. Växten sprider sig med rotbitar.
En naturligt ny art är en växt eller ett djur som kommer till ett nytt område utan hjälp från människor. Den kan spridas med vinden, havsströmmar eller som en följd av klimatförändringen.

Det finns många vilda djur i städer. Djur kan hitta ett hem i parker, i skogsdungar eller på gårdar. Rävar, harar, flygekorrar och fladdermöss rör sig ofta när det är mörkt. Om du tittar noga kan du kanske se ett djur!
Räven är smart. Den söker mat vid soptunnor och kan gå över gatan vid övergångsställen. Den är en mästare på att anpassa sig och klarar sig både i naturen och i staden.
Fältharen trivs på gårdar och gräsmattor. Den springer mycket snabbt – upp till 70 kilometer i timmen. Haren måste lita på sin fart och sina sinnen för att vara trygg.
Fladdermöss vaknar på kvällen för att leta efter mat. De flyger tyst och hittar vägen med hjälp av ekolod. De skickar ut höga ljud och lyssnar på ekot. På så sätt kan de ”se” i mörkret, även om människor inte hör ljuden.
Flygekorren är ett djur som få har sett. Den sover i ett träd på dagen och rör sig på kvällen. Den flyger inte, men glider från ett träd till ett annat – ibland upp till 80 meter. Den glider med hjälp av en hudflik mellan benen som fungerar som ett segel.

Stadsfåglar är fåglar som bygger bo eller söker mat i staden. De har vant sig vid att leva nära människor och får hjälp av den mat och de boplatser som finns i stadsmiljön.
I centrum ser du ofta tamduvor, kråkfåglar och måsar. De äter gärna matrester som människor lämnat efter sig. I parken kan du se en stare eller en björktrast som letar maskar i gräset. I närskogen kan du stanna upp och lyssna på en bofink eller en koltrast som sjunger. På gården kan en fågelholk locka till sig en talgoxe, en sparv eller en svartvit flugsnappare.
På hösten flyttar många fåglar, till exempel måsar, till varmare länder. Men eftersom vintrarna har blivit mildare stannar allt fler fåglar kvar i Finlands städer.
Du kan hjälpa fåglarna under vintern genom att lägga ut frön, nötter eller talgbollar på fågelbordet. Kom ihåg att låta fåglarna äta i lugn och ro och att hålla matningsplatsen ren.

Många fåglar gillar att bo i hål i träd. Men du kan också hjälpa en fågel att hitta ett hem genom att bygga en fågelholk. Den skyddar fågeln mot regn, blåst och farliga djur.
Fåglar är olika stora och behöver olika sorters holkar. Det viktigaste är att hålet i fågelholken är lagom stort och att det finns tillräckligt med plats inne i holken. För små fåglar är rätt storlek extra viktig.
Du kan bygga en holk av en träkubbe eller av sågade brädor. Till tak och botten passar material som tål vatten. Vissa fåglar bygger själva sitt bo i holken. Andra behöver hjälp. Mjukt bomaterial håller äggen varma. Ta reda på vilken typ av holk fågeln vill ha innan du börjar bygga. Varje fågelart har egna önskemål.
Kom ihåg att alltid fråga markägaren om lov innan du hänger upp en holk.

Marken och växtligheten runt Metviken är ung och delvis skapad av människor. Området har bildats genom landhöjning och utfyllnad. Marken består mest av lera och bottensediment.
Ovanpå finns ett mycket tunt humuslager – alltså rester av döda växter och organismer. Det tar mycket lång tid för lagret att bildas och på stor del av området saknas det helt. Det här påverkar växtligheten, eftersom humus är viktigt för både växter och organismer.
Här växer pionjärväxter som är först på plats i nya områden. De klarar av att växa i blöt lera och är ofta ljuskrävande. Vanliga träd är al, björk, vide, hägg och rönn. På torrare platser kan även gran växa. På marken växer mest mossor och gräs, men också brännässlor, hallon, ormbunkar och duntrav.
På vintern kan man känna igen träd och buskar genom att titta på deras form och färg. Är stammen tjock eller smal, mörk eller ljus? Kvistarna kan vara släta eller ojämna och knopparna stora, små, spetsiga, runda, klibbiga eller håriga.

Jorden i den här skogen består till största delen av styv lera – mer än 60 procent är lera. Leran är näringsrik men tät, så syre tränger inte in. Grundvattnet ligger också nära markytan. Den täta leran och syrebristen gör det svårt för trädens rötter att växa. Bara små rötter lyckas ta sig ner i leran. Växternas rotsystem blir därför ytliga och gör träden känsliga för stormar. I området kan man se unga träd som har fallit omkull.
Ett träd som dött börjar så småningom ruttna. Stående döda träd ger mat åt hackspettar och plats för fåglar att bygga bo. De är också viktiga för svampar, skalbaggar och lavar.
Murkna träd som ligger på marken lockar andra arter, eftersom det är fuktigare och mörkare där.
I jorden finns mycket liv. Här finns många små organismer, såsom svampar, bakterier, insekter och maskar. De bryter ner döda växter och djur. Organismerna hjälper växter att ta upp näring och vatten. På så sätt hålls skogens ekosystem igång.

Vid Metviken finns många olika vattenfåglar. Varje fågel har sitt eget sätt att leva och hitta mat. Sångsvanen är en halvdykare. Den sträcker ner sin långa hals under vattnet och äter vattenväxter. Skäggdoppingen är en heldykare. Fågeln dyker helt under vattnet och fångar små fiskar. Sothönan dyker också under vattnet. Den söker efter vattenväxter och små, ryggradslösa djur.
I den norra delen av Metviken finns en liten konstgjord ö. Där häckar skrattmåsar, fiskmåsar och tärnor. De försvarar modigt sina bon och skyddar samtidigt andra fåglar från rovdjur. Nära ön kan du se knipor, gräsänder och vigg.
Från vassen vid stranden hörs många olika fågelläten. Fåglarna är ofta svåra att se, men du kan lära dig känna igen deras sång. Sävsparvens läte är ett klart och enkelt ”ziiy”. Sävsångaren läte är ett snabbt och smackande ”dsäk”. Rörsångarens läte är ett kort och upprepat ”tret”.