Grand Music for Winds & Strings

Mirjam Tally (1976-)
Sarvikud sõnelevad (2003)

Vladimir Reshetko, cello
Tuomas Roos, cello

Ernst Dohnányi (1877-1960)
Serenad för stråktrio, op. 10 (1902)
1. Marcia: Allegro
2. Romanza: Adagio non troppo, quasi andante
3. Scherzo: Vivace
4. Tema con variazioni: Andante con moto
5. Rondo (Finale): Allegro vivace

Denice Djerassi, violin
Matti Mietola, altviolin
Vladimir Reshetko, cello

Ludwig Spohr (1784-1859)
Nonett i F-dur för blåsare och stråkar, op. 31
1. Allegro
2. Scherzo: Allegro
3. Adagio
4. Finale: Vivace

Maano Männi, violin
Janne Ahvenainen, altviolin
Tuomas Roos, cello
Pontus Grans, kontrabas
Erica Nygård, flöjt
Siri Ilanko, oboe
Hugo Olsson, klarinett
Harri Ala-Aho, valthorn
Zeynep Bozkaplan, fagott

Mirjam Tally: Sarvikud sõnelevad

Den estniska tonsättaren Mirjam Tally (född 1976), som numera bor på Gotland i Sverige, utexaminerades från Estniska musikakademin i Lepo Sumeras klass år 2000. I dag omfattar Tallys verkförteckning även rikligt med vokalmusik – där hon ofta har använt Edith Södergrans poesi som texter – samt orkesterverk, men i början av sin karriär skrev hon främst kammarmusik, särskilt för något ovanliga ensembler. Folkmusikaliska influenser har alltid varit närvarande i hennes kompositioner. Sarvikud sõnelevad (”Hornen grälar”) från 2003 för två celli är en något humoristisk skildring av en bockstrid som börjar med misstänksamt iakttagande och slutar i en vemodig försoning. Tally använder cellons speltekniska möjligheter mycket kreativt för att illustrera händelseförloppet.

Ernst von Dohnányi: Serenad för stråktrio

Ernst von Dohnányi, på ungerska Ernő Dohnányi, hör till de mest betydelsefulla gestalterna i det ungerska musiklivet under början av 1900-talet. Han var född i Bratislava, som då tillhörde Österrike-Ungern, men studerade i Budapest. Som pianist följde han Franz Liszt som den internationellt mest kända ungerska musikern, och han gjorde sig även ett namn som dirigent, tonsättare och pianoprofessor. Han spelade en viktig roll i att lyfta fram Béla Bartók och Zoltán Kodály och verkade överlag för att främja ungerska tonsättare både i hemlandet och utomlands.

Dohnányi komponerade ett omfattande verk och trots att han var jämnårig och vän med Bartók förblev hans tonspråk mer troget tonaliteten och beprövade formprinciper än sin mer nydanande väns. Kammarmusiken intar en central plats i hans produktion, och redan hans pianokvintett op. 1 från studietiden väckte beundran hos Johannes Brahms. Dohnányi lyckades senare förena Brahms formtänkande med Liszts motiviska bearbetning på ett personligt sätt.

Serenaden för stråktrio op. 10 från 1902 är ett av de första verk där Dohnányi verkligen finner sin egen stil. Verket påminner i sin friskhet om hur många möjligheter som fortfarande fanns inom tonaliteten, samtidigt som världen och konsten genomgick stora förändringar. Samtidigt blickar verket bakåt: serenaden är flersatsig och börjar med en marsch – symboliskt musikernas ankomst – då serenaden ursprungligen var kvällsmusik utomhus. Stråktrion med violin, viola och cello är också en traditionell besättning för serenader, som hos Beethoven op. 8. Dohnányi ger instrumenten relativt jämbördiga roller, och verket är tekniskt krävande för samtliga. I finalens coda återkommer marschkaraktären, som en påminnelse om musikernas avfärd.

Louis Spohr: Nonett i F-dur

Beethoven skrev sin septett för stråk- och blåsinstrument år 1800 och Schubert sin oktett 1824. Louis (Ludwig) Spohrs nonett från 1813 placerar sig nästan exakt mellan dessa verk och visar att det under klassicismen inte uppstod någon standardbesättning för blandade stråk- och blåsinstrument, såsom stråkkvartetten eller blåskvintetten. Medan Schubert tydligt tog intryck av Beethovens septett, utgick Spohr i sitt nonett från egna – eller snarare beställaren Johann von Tosts – utgångspunkter.

Liksom Beethoven och Schubert bodde Spohr i Wien när han skrev nonetten och kände Beethoven personligen. Han var en framstående tonsättare och en av sin tids ledande violinister, som turnerade runt i Europa och framför allt spelade sina egna verk. År 1813 slog han sig dock tillfälligt ned i Wien som kapellmästare vid Theater an der Wien och samarbetade där med von Tost, vilket resulterade i flera kammarmusikverk, däribland nonetten.

Verket är skrivet för blåskvintett (flöjt, oboe, klarinett, horn och fagott) samt fyra stråkinstrument (violin, viola, cello och kontrabas). Spohrs förebild var Mozart, och nonetten är tydligt förankrad i klassicismen, även om man i scherzot kan ana influenser från Beethoven. Formen är fyrsatsig, men med scherzot placerat före den långsamma satsen. Spohr balanserar skickligt mellan stråk och blås, och förstaviolinen dominerar inte på samma sätt som i många av hans stråkkvartetter.

Nonetten blev genast populär och framfördes flera gånger redan under sitt tillkomstår. Den har också förblivit en av de få ofta spelade verken ur Spohrs omfattande produktion, som omfattar operor och tio symfonier. Efter hans död 1859 förändrades dock smaken, och han föll ur modet trots att han i sina operor förebådade Wagner, bland annat genom användningen av ledmotiv.

Text: Panu Sivonen