Operakväll

Uvertyr ur operan Der Schulkandidat (1792) 4′

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791):
Sola sola in buio loco (sextett ur operan Don Giovanni, 1787) 7′
Heta Sammalisto-Muhonen, Donna Anna; Melike Uludag, Zerlina; Marjaana Ritanen, Donna Elvira; Johannes Pessi, Don Ottavio; Gabriel Kivivuori, Leporello; Martin Iivarinen, Masetto

W. A. Mozart:
Soave sia il vento (trio ur operan Così fan tutte, 1790) 3′
Iiris Candelaria, Fiordiligi; Emma Karsten, Dorabella; Martin Iivarinen, Don Alfonso

W. A. Mozart:
Crudell perchè finora (duettino ur operan Figaros bröllop, 1786) 3′
Iiris Candelaria, Susanna; Gabriel Kivivuori, Il conte

W. A. Mozart:
Porgi amor (cavatina ur operan Figaros bröllop) 4′
Heta Sammalisto-Muhonen, grevinnan

W. A. Mozart:
Là ci darem la mano (duettino ur operan Don Giovanni) 3′
Melike Uludag, Zerlina; Tuomas Pääkkönen, Don Giovanni

W. A. Mozart:
Voi signor che giusto siete – Scena XI (finalen i akt II ur operan Figaros bröllop) 4′
Iiris Candelaria, Susanna; Marjaana Ritanen, La contessa; Emma Karsten, Marcellina; Johannes Pessi, Basilio; Gabriel Kivivuori, Il conte; Tuomas Pääkkönen, Antonio/Bartolo; Martin Iivarinen, Figaro

W. A. Mozart:
Gente all’armi! – Scena ultima (finalen i akt IV ur operan Figaros bröllop) 5′
Heta Sammalisto-Muhonen, Susanna; Marjaana Ritanen, La contessa; Iiris Candelaria, Barbarina; Melike Uludag, Cherubino; Emma Karsten, Marcellina; Johannes Pessi, Basilio; Gabriel Kivivuori, Il conte; Tuomas Pääkkönen, Antonio/Bartolo; Martin Iivarinen, Figaro

– Paus –

Gioachino Rossini (1792–1868):
Uvertyr ur operan Barberaren i Sevilla (1816) 7′

G. Rossini:
Dunque io son… (duett ur operan Barberaren i Sevilla) 5′
Emma Karsten, Rosina; Johannes Pessi, Figaro

Pietro Mascagni (1863–1945):
Intermezzo ur operan Cavalleria rusticana (1890) 3′

Giuseppe Verdi (1813–1901):
Studia il passo – Come dal ciel precipita (Bancos recitativ och aria ur operan Macbeth) 4′
Martin Iivarinen, Banco

G. Verdi:
Morrò, ma prima in grazia (Amelias aria ur operan Maskeradbalen, 1859) 4:30′
Marjaana Ritanen, Amelia

G. Verdi:
Tutto nel mondo è buria (finalfuga ur operan Falstaff, 1893) 3′
Iiris Candelaria, sopran (Coro); Heta Sammalisto-Muhonen, Alice; Marjaana Ritanen, Nannetta; Emma Karsten, Meg; Melike Uludag, Quickly; Johannes Pessi, Fenton; Gabriel Kivivuori, Ford; Tuomas Pääkkönen, Dottor Cajus/Pistola/Bardolfo; Martin Iivarinen, Falstaff

Wolfgang Amadeus Mozarts samtida Maria Theresia (von) Paradis (1759–1824) föddes i Wien i en familj där fadern var hovtjänsteman. Hon blev blind redan före skolåldern, men detta hindrade henne inte från att få en högklassig musikalisk utbildning. Paradis blev framför allt känd som pianist, även om hon också verkade som sångare, organist och så småningom som tonsättare. Under 1800-talet utmärkte hon sig särskilt som pedagog vid den musikskola hon själv grundade. Paradis kände familjen Mozart, och Wolfgang Amadeus lär till och med ha skrivit en pianokonsert för henne att framföra i Paris 1784. Vid den här tiden började Paradis också ägna sig mer seriöst åt komponerandet, framför allt av sånger och pianostycken. På 1790-talet tillkom hennes tre sceniska verk, där den wienska Singspiel-traditionen gör sig tydligt hörd. Den komiska operan Der Schulkandidat hade urpremiär i Wien 1792. Tyvärr har operans andra och tredje akt gått förlorade, liksom librettot. Ouvertyren visar dock att Paradis behärskade den wienska stilen med stor säkerhet.

Betydligt bättre har Wolfgang Amadeus Mozarts (1756–1791) operaproduktion bevarats. Under 1780-talet skrev han tillsammans med librettisten Lorenzo da Ponte tre av den klassiska epokens mest betydande komiska operor. Den första av dem, Figaros bröllop, bygger på Pierre Beaumarchais pjäs om Figaro, som snabbt förbjöds i Wien på grund av sin samhällskritik. Mozart och da Ponte fick dock kejsar Josef II:s tillstånd att bearbeta pjäsen till en opera, och verket blev en framgång i Wien. Porgi amor ur operans andra akt är grevinnan Almavivas aria, där hon beklagar sin makes otrohet och deras kärlek som har falnat. Greven är angelägen om att utnyttja sin påstådda rätt till den första natten med unga kvinnor och har fått upp ögonen för grevinnans vackra kammarjungfru Susanna, som står i begrepp att gifta sig med sin älskade Figaro. De älskandes lycka kompliceras också av ett lån som Figaro tagit av doktor Bartolos hushållerska Marcellina. Ett villkor för lånet är att Figaro måste gifta sig med Marcellina om han inte kan betala tillbaka det. I slutscenen av andra akten, Voi signor che giusto siete, kräver Marcellina tillsammans med Bartolo och musikläraren Basilio, som fungerar som vittne, att avtalet ska fullföljas, medan grevinnan, Susanna och Figaro förfäras över situationen. Än så länge ser allt ut att utvecklas till grevens fördel. I tredje akten hör vi grevens och Susannas duett Crudell perchè finora, där Susanna lovar att möta greven i trädgården på natten. Susanna har dock helt andra planer. Slutscenen i fjärde akten, och samtidigt hela operans final, Gente all’armi!, knyter ihop händelserna till det bästa: den svartsjuke greven finner Figaro i trädgården och misstänker att han har en affär med grevinnan. När grevinnan kommer till platsen inser greven dock hur det verkligen ligger till och ber om förlåtelse för sitt beteende.

Mozarts och da Pontes nästa opera, Don Giovanni, berättar historien om den legendariske kvinnoförföraren Don Juan. Verket uruppfördes 1787 i Prag, där Figaros bröllop hade blivit en ännu större framgång än i Wien. Là ci darem la mano ur första akten är en duett där Don Giovanni försöker förföra bondflickan Zerlina, som i sin tur planerar att gifta sig med bonden Masetto. Ur andra akten hör vi ensemblescenen Sola sola in buio loco, där Don Ottavio, hans fästmö Donna Anna samt Zerlina och Masetto, alla rasande på Don Giovanni, tar hans tjänare Leporello för Don Giovanni och försöker döda honom. Den enda som försvarar Leporello är adelsdamen Donna Elvira, som Don Giovanni har övergett och som även hon tror att Leporello är Don Giovanni, återkommen till henne.

Così fan tutte blev Mozarts och da Pontes sista gemensamma verk och har ofta betraktats som den mest sammanhållna av deras operor, även om Don Giovanni genom århundradena förstås har haft sina hängivna beundrare. Tersetten Soave sia il vento är hämtad ur första akten av Così fan tutte. Där tar systrarna Fiordiligi och Dorabella farväl av sina fästmän Guglielmo och Ferrando när dessa ger sig av i krig. Tersettens tredje medlem är filosofen Don Alfonso, som tidigare har hävdat för de båda männen att det inte finns några trogna kvinnor. Avfärden till kriget är i själva verket bara en intrig, och snart återvänder Guglielmo och Ferrando förklädda för att pröva sina fästmörs trohet.

Pjäsen Figaros bröllop är den andra delen i Pierre Beaumarchais trilogi, vars första del heter Barberaren i Sevilla. Beaumarchais skrev Barberaren i Sevilla i början av 1770-talet, och kring sekelskiftet hade berättelsen redan blivit opera åtminstone tre gånger innan den 23-årige Gioachino Rossini (1792–1868) tog sig an ämnet 1816. Librettot skrevs av Cesare Sterbini. Rossini var en ytterst produktiv tonsättare och lär ha skrivit operan på bara några veckor. Operans ouvertyr är dock ett tidigare verk och skrevs ursprungligen för Rossinis ett par år äldre opera Aureliano in Palmira.

Figaros bröllop och Barberaren i Sevilla har flera gemensamma rollfigurer, däribland Figaro, greve Almaviva, doktor Bartolo och Rosina, som senare är grevinnan Almaviva i Figaros bröllop. Dunque io son är hämtad ur första akten av Barberaren i Sevilla. Där övertalar Figaro, som hjälper greven, Rosina att träffa den fattige studenten Lindoro, som i själva verket är greve Almaviva i förklädnad. Rosina behöver dock knappast övertalas, eftersom hon redan har ett brev till Lindoro färdigt.

Pietro Mascagnis (1863–1945) första opera Cavalleria rusticana (1890) blev en sådan framgång att han aldrig kom i närheten av samma genomslag med sina senare operor. Enaktsoperan är ett svartsjukedrama som utspelar sig på Sicilien på påskdagen. Dess berömda intermezzo är den sista stilla stunden efter att torget tömts och människorna skyndat till mässan, innan huvudpersonerna Turiddu och Alfio till slut gör upp med varandra.

Den italienska operans stora mästare Giuseppe Verdi (1813–1901) hade däremot en närmast osannolik rad fullträffar i sin omfattande operaproduktion. Särskilt kring mitten av 1800-talet arbetade Verdi i ett rasande tempo och komponerade operor för olika italienska städer. Macbeth, som bygger på Shakespeares pjäs, hade premiär i Florens 1847. Librettot skrevs av Verdis återkommande samarbetspartner Francesco Maria Piave. Bancos aria Studia il passo – Come dal ciel precipita utspelar sig i operans andra akt. Banco har varit den nyblivne kung Macbeths bundsförvant, men eftersom det har förutspåtts att Bancos ättlingar ska ärva kronan planerar Macbeth att mörda både Banco och hans son. I slutet av arian dödas Banco i ett bakhåll, men hans son lyckas fly.

Morrò, ma prima in grazia är en sopranaria ur Verdis opera Maskeradbalen från 1859, vars ursprungliga ämne är mordet på Sveriges kung Gustav III år 1792. Operan beställdes för Neapel men stötte på problem med censuren, och Verdi och hans librettist Antonio Somma tvingades göra omfattande ändringar. I synnerhet ansågs mordet på en kung vara ett olämpligt ämne. Till slut flyttades handlingen till Boston under engelskt styre, och själva operan fick sin premiär i Rom. Morrò, ma prima in grazia är Amelias aria i början av operans tredje akt. Amelia, som är förälskad i guvernören, ursprungligen kungen, ber sin svartsjuke make om nåd och vädjar om att få se deras barn en sista gång innan han dödar henne.

Verdi skrev tre operor baserade på Shakespeares pjäser. Han var redan närmare 80 år när han skrev den sista av dem, Falstaff, som också blev Verdis sista opera. Falstaff bygger på komedin Muntra fruarna i Windsor och är ett undantag i Verdis operaproduktion genom sitt lättsamma ämne. Librettot skrevs av Arrigo Boito, som även infogade scener ur Shakespeares Henrik IV i berättelsen. Falstaff hade premiär på La Scala i Milano 1893. Tutto nel mondo è buria är den berömda ensemblescen som avslutar operan med en fuga i hela tio stämmor. Ett strålande slut på en konsert med unga topptalanger, på operan Falstaff och samtidigt på den främsta italienska romantiska operatonsättarens mer än 50-åriga karriär!