Regn, tid och ljus -poesi och musik
Kammarkonsert
Johanna Suvenmetsä, dikter, recitation och altflöjt
Erica Nygård, flöjt & traverso
Salla Knif, flöjt
Wasa Consort; Elena Hämäläinen, Pontus Grans & Eero Marttila
Denna gripande kammarmusikkonsert, som förenar poesi och musik, för lyssnaren till barndomens sommardagar, höstens regn, vårens grönska och minnens tidlösa ljus. I höstens glödande färger finns nostalgi, kärlek och evighet, och i de små ögonblicken livets filosofiska skönhet. Förutom diktläsning får publiken höra musik för gamba och flöjt från Henry Purcell och Leonora Duarte till Claude Debussy och Edgard Varèse, samt improvisationer. Konsertens texter är skrivna av poeten och flöjtisten Johanna Suvenmetsä.
Program
Regn, tid och ljus -poesi och musik
Johanna Suvenmetsä:
Improvisation för altflöjt
Henry Purcell (1659–1695):
Two in One upon the Ground (1690)
Johann Sebastian Bach (1685–1750):
Andante ur flöjtsonat i e-moll BWV 1034 (ca 1720)
Edgar Varèse (1883–1965):
Density 21.5 (1936/1946)
Claude Debussy (1862–1918):
Syrinx (1913)
John Dowland (1563–1626):
Lachrimae (1596)
Henry Purcell:
Rondeau ur semioperan The Fairy Queen (1692)
Leonora Duarte (1610–1678):
Sinfonia nr 1
Sinfonia nr 2
Artister
Johanna Suvenmetsä
Johanna Suvenmetsä är en mångsidig flöjtist, poet, recitatör och konstnär. Hon avlade musikmagisterexamen vid Sibelius-Akademin vid Konstuniversitetet år 2015 med Petri Alanko som lärare. Under mer än ett decennium har Suvenmetsä regelbundet planerat och arrangerat konserter som förenar konstmusik, poesi, deklamation och improvisation.
Med sina solokonserter där poesi och musik möts har hon uppträtt både i Finland och internationellt, bland annat i Tyskland och Italien. Suvenmetsä har omfattande erfarenhet av arbete inom Finlands professionella orkestrar, konstnärlig planering av konserter, poesievenemang och festivaler samt samarbete med konstnärer från olika konstområden.
Hon är dessutom en aktiv kammarmusiker och beställer samt uruppför regelbundet samtida musik. Suvenmetsä har gett ut två diktsamlingar samt ett album tillsammans med en gitarrist och en recitatör på skivbolaget Pilfink. Hennes senaste album, Mindscapes, utkom i november 2025.
Verkpresentationer
Med Henry Purcell (1659–1695) nådde den engelska musikens guldålder såväl sin höjdpunkt som sitt slut. Han växte upp i London som korgosse vid hovet och började sannolikt skriva musik redan som barn. På 1680-talet tjänstgjorde Purcell samtidigt som musiker vid det engelska hovet och som organist i Westminister Abbey samt komponerade musik för båda sammanhangen. Efter att Vilhelm III av Oranien genom den ”ärorika revolutionen” år 1688 hade blivit Englands härskare avtog hovets intresse för Purcells tjänster, och han kunde därför ägna sig mer åt att komponera musik för Londons teatrar. Kring år 1690 skrev Purcell inte bara operan Dido och Aeneas utan också musik till flera operaliknande skådespel, som senare har kommit att kallas semioperor eller dramatiska operor.
Two in one upon a ground inleder den tredje akten i semioperan Dioclesian (ursprungligt namn The Prophetess, or The History of Dioclesian). Det är fråga om en chaconne, som är skriven för (block)flöjter och basso continuo. Dioclesian, som handlar om den romerska kejsartiden, uppfördes första gången i London år 1690. Där uruppfördes även den kanske mest kända av Purcells semioperor, nämligen The Fairy Queen, som baserar sig på Shakespeares En midsommarnattsdröm. Det rondeau, eller rondo, som ingår i den kavalkad av instrumentalstycken som inleder verket, leder lyssnarna vidare till den egentliga ouvertyren till första akten av The Fairy Queen.
Andante-satsen i G-dur i Johann Sebastian Bachs (1685–1750) sonat i e-moll BMW 1034 för flöjt och basso continuo fortsätter att hänföra med sina flödande melodier och sin grace. Det är inte konstigt att den har blivit en av Bachs mest kända – och mest arrangerade – stycken. Originalmanuskriptet till sonaten har inte hittats men man gissar att Bach komponerade verket någon gång på 1720-talet, antingen i Köthen där mycket kammarmusik uppkom för hovets behov, eller snart efter att han hade flyttat från Köthen till Leipzig för att bli kantor vid Thomasskolan.
En alldeles annorlunda klangvärld för flöjt representerar Edgar Varèses (1883–1965) Density 21.5 från år 1936. Varèse, som hade emigrerat från Frankrike till Förenta staterna snart efter att första världskriget hade brutit ut, sökte efter nya klangvärldar bland annat i elektriska musikinstrument. Han hörde till det musikaliska avantgardets främsta företrädare under mellankrigstiden, och ett slags varumärke för Varèse var att han använde sig av sirener i sina verk. Density 21.5 är exceptionell i Varèses produktion, som huvudsakligen består av orkesterkompositioner. Verket beställdes av New Yorks filharmonikers franske soloflöjtist Georges Barrère, som ville fira sin nya flöjt tillverkad av platina. Namnet Density 21.5 hänvisar till flöjtens material, platinans densitet är nämligen cirka 21,5 gram per kubikcentimeter. Där Bach och barockens kompositörer vanligtvis gav den som uppträdde omfattande friheter att hantera dynamiken, är noterna till Density 21.5 fulla av noggrant utmärkt dynamik, allt från viskningar till direkta rop. Varèse betonade också betydelsen av att iaktta dessa noteringar med tanke på verkets estetik.
Man kan dessutom nämna att Varèse har väckt intresse över genregränserna: Frank Zappa som var en pionjär inom experimentell rockmusik såg honom som sin viktigaste förebild, och jazzsaxofonist Charlie Parker drömde om att ta lektioner i komposition hos Varèse som hade bosatt sig i Greenwich Village i New York.
Varèse, liksom en av hans förebilder, Claude Debussy (1862–1918), sökte även inspiration i musik som föregick klassicismen. Bland de franska barockkompositörerna uppskattade Varèse särskilt Charpentier, medan Debussy föredrog Lully. Debussy intresserade sig även för antikens sägner, något som var typiskt för den europeiska konsten. Intresset framkommer såväl i orkesterverket En fauns eftermiddag (1892–1894) som i verket för soloflöjt Syrinx (1913). Debussy skrev Syrinx som en del av scenmusiken till Gabriel Moureys pjäs Psyché; styckets ursprungliga titel var Pans flöjt. Nymfen Syrinx besvarar inte skogsguden Pans kärlek och hon förvandlas slutligen till vass som blir material i Pans flöjt. Verket är tillägnat den franske flöjtisten Louis Fleury, som även uruppförde det bakom scenen på premiären av Psyché. Fleury lade beslag på verkets manuskript och verket publicerades först efter hans död i slutet av 1920-talet.
Pavane är en långsam renässansdans med ursprung i Sydeuropa. Den nådde de Brittiska öarna redan någon gång på 1540-talet och behöll sin popularitet in på följande århundrade, även om dess popularitet på andra håll i Europa hade avtagit mycket tidigare. De flesta engelska kompositörer vid sekelskiftet 1600 tonsatte även pavaner. Som höjdpunkt inom genren kan man betrakta den engelska melankolins mästare John Dowlands (1563–1626) samling Lachrimae, or Seaven Teares Figured in Seaven Passionate Pavans (1604), som skrevs för en femstämmig consort och som enligt Dowland var avsedd för ”luta, gambor eller violiner”. Lachrimae-temat, som skildrar en fallande tår, komponerade Downland dock redan på 1500-talet. Melodin förekommer även i hans sång Flow my Teares med ackompanjemang av luta.
Innan symfonin på 1700-talet fick sin nuvarande betydelse som en i allmänhet fyrsatsig, omfattande orkesterkomposition, kunde ordet betyda nästan vad som helst från säckpipa och vevlira till operaouvertyrer och (för Johann Sebastian Bach) trestämmiga inventioner. Symfoni betyder ursprungligen samklang på grekiska, och det är i denna betydelse som nederländskan Leonora Duarte (1610–1678) gav namnet symfoni åt sina sju kompositioner för en femstämmig consort. Duarte föddes som första barnet in i en rik portugisisk familj i Antwerpen och fick tillsammans med sina syskon en grundlig introduktion i musik. De symfonier som Duarte sannolikt komponerade redan i unga år visar att hon var väl förtrogen med den europeiska flerstämmiga musiken. Även om polyfonin i dessa symfonier fortfarande bär stark prägel av renässansen, var Duarte inte främmande för italiensk tidig barock eller den tidens senaste strömningar tack vare de musiker och kulturpersonligheter som gästade familjens hem.