Vuorio Stiftelsens konsert

Felix Mendelssohn (1809–1847):
Symfoni nr. 3 i a-moll, op. 56, ”Den skotska” (1829–1841)
1. Andante con moto – Allegro un poco  13′

Jaakko Kuusisto (1974–2022):
Cellokonsert op. 38
2.Andante  8′

Dobrinka Tabakova (1980–): 
Sun Triptych (2007)
Del 1 Dawn    7′

-Paus-

Johannes Brahms (1833-1897): 
Dubbelkonsert för violin och cello i a-moll, op. 102 (1887)  32′
1.  Allegro
2. Andante
3. Vivace non troppo

Christel Lee, violin

Den kanadensisk-amerikanska violinisten Christel Lee vann den internationella Jean Sibelius-violintävlingen som ordnades i Helsingfors år 2015, och hon var den första nordamerikanska vinnaren i tävlingens 50-åriga historia. I december samma år inbjöds hon att uppträda med Helsingfors stadsorkester och överkapellmästare John Storgårds under orkesterns turné till Birmingham och Dublin. Under turnén firades 150-årsjubileet av Jean Sibelius födelse. Före vinsten i Sibelius-tävlingen hade Lee redan fått många priser och erkännanden, såsom ett andra pris samt publikpriset i ARD:s internationella musiktävling i München år 2013. Hennes framträdanden har fått mycket beröm för intensiteten, den tekniska noggrannheten och det känslomässiga djupet.

Lee har uppträtt som solist med bland annat Radions symfoniorkester (RSO), Bayerns radios symfoniorkester, Koreas nationella symfoniorkester, KBS Symphony, Vancouvers symfoniorkester, Tokyos filharmoniska orkester samt Stuttgarts radios symfoniorkester SWR. Som mångsidig artist är Lee också en passionerad kammarmusiker, som samarbetar med sin generations främsta artister. Hon är regelbundet inbjuden till festivaler runt om i Europa, Asien och Nordamerika. En av höjdpunkterna i Lees karriär de senaste åren har varit världspremiären av den nykomponerade dubbelkonserten för violin och cello av den finländska tonsättaren Kalevi Aho. Konserten var komponerad för Lee och cellisten Jonathan Roozeman.

Lee, som har koreansk bakgrund, föddes i Bloomington och började spela violin vid fem års ålder i Vancouver, Kanada. Senare flyttade hon till New York, där hon studerade vid Professional Children’s School och utexaminerades från Juilliard School år 2011. Hon slutförde sina studier i Tyskland vid Kronberg Academy samt vid Münchens musik- och teaterhögskola under Ana Chumachencos ledning.

Utöver framträdandena ligger musikutbildning och publikarbete Lee varmt om hjärtat. Sedan 2024 har hon varit professor i violin vid musikhögskolan i Karlsruhe. Hon spelar på en violin byggd 1770 av Carlo Ferdinando Landolfi. Violinen har lånats ut till henne från en privatsamling.

Jonathan Roozeman, cello

Den finländsk-holländska cellisten Jonathan Roozeman har befäst sin ställning som en av de mest betydande musikerna i sin generation.  Roozemans exceptionellt fylliga, mångsidiga och omfångsrika klang fungerar lika naturligt i den klassiska musikens kärnrepertoar som i repertoar från Kabalevskij till Kokkonen och från Sallinen till Vieuxtemps.  Roozeman har uppträtt som solist i många ledande orkestrar och har samarbetat bland annat med Christoph Eschenbach, Sakari Oramo, Michael Sanderling, Santtu-Matias Rouvali, Jukka-Pekka Saraste och Klaus Mäkelä.

Till den senaste tidens höjdpunkter hör framträdanden på ARK Classical Festival i Tokyo samt som gästande solist med Åbo filharmoniska orkester, Bilkents symfoniorkester, Gulbenkian-orkestern, Lahtis symfoniorkester och BBC:s symfoniorkester.   År 2025 fortsatte Roozeman samarbetet med de japanska koreograferna Saburo Teshigawara och Rihoko Sato i verket Garden in the Sky, som fick sitt uruppförande år 2022 på Aichi prefectural art theater i Nagoya.  Det tvärkonstnärliga projektet förenar dans och cellomusik, inklusive Kodálys, Bachs och Cassadóns verk.

År 2023 fick Roozemans debutskivinspelning av Kalevi Ahos cellokonsert nr 2 under skivmärket BIS ett femstjärnigt vitsord i BBC Music Magazine.  Roozemans emotsedda album utges på BIS Records år 2025 och i det ingår beställningsverk med ny musik av Sauli Zinovjev och Cecilia Damström samt solocelloverk av Sebastian Fagerlund, Lauri Porra och Outi Tarkiainen.

Recitaler har Roozeman framfört bland annat i Konzerthaus i Berlin som en del av Sir András Schiffs residens samt i Kanada på en konsertturné, i vilken ingick ett uppträdande i den uppskattade konsertserien Vancouver Recital Series.  Till övriga betydande framträdanden hör Ark Hills Festival i Tokyo samt recitaldebut i Concertgebouw tillsammans med pianisten Varvara.

Roozeman är en av den finländska nutidsmusikens mest betydande tolkare, och hans insats vid framförandet av inhemska kompositörers verk har varit betydande.  Ett långvarigt samarbete med Kalevi Aho kulminerade i en beställning av en violin- och celloduokonsert, vilken Roozeman uruppförde tillsammans med violinisten Christel Lee som solister i Uleåborgs symfoniorkester år 2024.

Roozeman var år 2015 den genom tiderna allra yngsta pristagaren i den internationella Tjajkovskij-tävlingen.  Samma år var han den första finländaren som kom till final i Naumburgs internationella cellotävling.  Roozeman var finalist också i Porto Premio Suggia-tävlingen 2013 och semifinalist i Paulos internationella cellotävling.  Vid den nationella cellotävlingen i Holland vann Roozeman andra pris år 2012.

Roozeman har studerat vid Sibelius-Akademin under ledning av Martti Rousi, och senare i Kronberg Academy samt Hochschule für Musik Franz Liszt i Weimar, där hans lärare var Frans Helmerson och Wolfgang Emanuel Schmidt.

Felix Mendelssohn (1809–1847) föddes i en förmögen borgerlig familj i Hamburg och blev redan som ung van vid olika kulturer både hemma och på resor runtom i Europa. En del av utbildningen för konstnären och den bildade ynglingen var att resa, ett av romantikens ideal var ju en ”vandrande fri själ” När man reste i väg på den tiden var det inte fråga om någon veckoslutstripp, utan resan pågick i allmänhet flera månader åt gången. Den grand tour som Mendelssohn gjorde när han var tjugo år började i april 1829 på Brittiska öarna, där han i egenskap av ett musikaliskt unikum naturligtvis också höll konserter. Från London gick resan norrut mot Skottland, som visade sig vara en betydande inspirationskälla med tanke på kompositionerna. I Skottland föddes utöver ouvertyren Hebriderna också de första idéerna till symfoni nr 3 i a-moll, dvs. Den skotska symfonin. Uppslaget till verkens inledande teman fick Mendelssohn efter att i Edinburgh ha besökt ruinerna av slottet där Skottlands drottning Maria Stuart levde på 1500-talet. Symfonin blev emellertid kvar i utkastskedet i närmare tio år innan Mendelssohn tog sig an den igen och fick hela symfonin färdig år 1841 – i själva verket som den sista av hans fem symfonier. I det skedet betonade han inte längre verkets förbindelse till Skottland, men symfonins tilläggsnamn har levt kvar, och med tanke på de teman som för tankarna till skotsk folkmusik är det inte helt taget ur luften.

Också musikkarriären för Jaakko Kuusisto (1974–2024), som i förfjol dog i en hjärntumör, kändes ända från barnsben klar, han var ju Ilkka Kuusistos son och Taneli Kuusistos sonson – bägge betydande finländska kompositörsnamn under 1900-talet. Jaakko växte upp till en exceptionellt mångsidig musiker. För allmänhetens blev han känd redan som mycket ung efter att ha nått en finalplats i Sibelius-violintävlingen år 1990. Senare kom orkesterledning och i allt större omfattning kompositionsarbete också med i bilden. Behållningen av det fick man njuta av i Österbotten bland annat i operan Elämälle, som berättar om Oskar Merikanto, på Ilmajoki musikfestival. Utöver flera operor präglas Jaakko Kuusistos kompositionsproduktion av orkesterverk, av vilka cellokonserten har fått flera av vårt lands främsta cellister att ta sig an solistpartiet. Verket har ursprungligen komponerats till cellospelandets grand old man Arto Noras, som uruppförde det tillsammans med Tallinns kammarorkester vid Musikfestspelen i Nådendal sommaren 2019.

Efter vibrafonens känslofyllda inledning präglas verkets långsamma sats av en ”evig” melodi spelad av solisten. Småningom närmar man sig nästan Sjostakovitjs expressivitet. Vibrafonen tar sig åter ton i slutet och skapar en gåtfull och lugnande kontrast jämfört med den mittersta satsens intensitet.

På samma sätt som Jaakko Kuusisto fick för sin cellokonsert fick också bulgarisk-brittiska Dobrinka Tabakova (1980–) solister i världsklass till uruppförandet av verket Dawn. Verket har skrivits för och tillägnats violinisten Gidon Kremer, cellisten Kristina Blauman och kammarorkestern Kremerata Baltica, som består av unga musiker. Verket som uruppfördes 2007 kom till för att fira det tioåriga Kremerata Baltica, som grundats av Kremer. Dawn (Gryning) skapades till en början som ett självständigt verk, men senare anslöt Tabakova det till en del av en trilogi med namnet Sun Triptych (2007–2009). Gryningen beskrivs genom stråkarnas stigande klanger, och oberoende av om åhöraren föreställer sig gryningen i naturen eller i en urban miljö är effekten utmärkt förverkligad. Tabakova har gett verket en underrubrik …and she has emerged from the lake, with fire in her hands (…och hon har trätt fram ur sjön, med eld i sina händer).

Johannes Brahms: Dubbelkonsert för violin och cello i a-moll

Johannes Brahms (1833–1897) hade redan som ung ett omättligt intresse för musikhistoria och gångna storheter inom tonsättning. Han tog sig runt till olika bibliotek för att studera och kopiera noter och samlade till sin egen omfattande samling manuskript, tidiga nottryck och verk som behandlade musikteori från olika tidsperioder. I hans egna kompositioner överfördes det här intresset i sin tydligaste form till verk med variationer av bland annat Haydns och Händels teman (i Brahms verklista op. 56a och 24). Brahms nedlät sig emellertid aldrig till att komponera pastischer, utan höll sig till sitt eget romantiska tonspråk som var ett arv från Beethoven och Schumann.

Musikens historia liksom Brahms egen personhistoria hörs i det orkesterverk som blev hans sista, dubbelkonsert för violin och cello i a-moll op. 102. Brahms komponerade konserten sommaren 1887 på sitt sommarviste vid Thun-sjön i Hofstetten i Schweiz ganska nära Bern. Brahms hade sex år tidigare fjärmat sig från sin goda vän violinisten Joseph Joachim efter att i dennas äktenskapstvist ha tagit fruns parti. När cellisten Robert Hausmann bad Brahms att skriva en cellokonsert som en fortsättning på cellosonaten op. 99, som han tidigare skapat, såg Brahms sin chans att reparera relationen med Joachim. Också Joachim var redan redo att försonas och hjälpte tillsammans med Hausmann till vid skapandet av solistpartierna till den nya dubbelkonserten. Verkets uruppförande skedde i oktober samma år 1887 i Köln med Brahms som dirigent för orkestern och Joachim och Hausmann som solister. Verket nådde inte samma popularitet som verket nio år tidigare – som var en violinkonsert som också komponerats för Joachim – och sina sista år koncentrerade sig Brahms närmast på att komponera sång-, piano- och kammarmusik. Den femte symfonin blev inte mer än lösryckta utkast.

Konsertens så otypiska solistsammansättning som violin och cello hade säkerligen inte hörts sedan Vivaldis tid, och de två soloinstrumenten skapar hos verket en stämning av concerto grosso känt från barocken. Också verkets polyfona drag påminner om barocken. Till den första satsens sidotema lånar Brahms fritt från den italienska kompositören från den klassicistiska tiden Giovanni Battista Viottis (1755–1824) violinkonsert nr 22, som var en konsert som Joachim uppskattade och uppträdde mycket med. Solisterna ställs inte hos Brahms mot varandra utan snarare stöder de jämlikt varandra under konserten – av konserten har också senare getts tolkningen att cellon representerar Brahms själv och violinen Joachim. Brahms kallade själv verket bara ”ett lustigt infall” och solopartiernas ofta rapsodiska skrivsätt är en sak som säkert tyder på det här. Den långsamma satsens långa, solistiska gemensamma melodier skapar en kontrast till yttersatsernas virtuositet. I rondofinalen kan man emellertid höra lite tävlan och till och med ungerska rytmer.

original texter: Panu Sivonen