Yhteen ääneen

Ludwig van Beethoven (1770–1827):

Elegischer Gesang op. 118 (1814)

Einojuhani Rautavaara (1928–2016):

Die erste Elegie (1993)

Einojuhani Rautavaara:

Adagio celeste (1997/2000)

Ludwig van Beethoven 

Mässa i C-dur, op. 86 (1807)
1. Kyrie

2. Gloria 

3. Credo 

4. Sanctus 

5. Agnus Dei

Nils Schweckendiek, kapellmästare

Nils Schweckendiek studerade musikvetenskap samt orkester- och kördirigering i Cambridge, Freiburg och Helsingfors. Han debuterade framgångsrikt vid Finlands Nationalopera år 2006 med Richard Strauss opera Rosenkavaljeren, varefter han har framträtt runt om i Europa, i USA och i Kina. Han har dirigerat vid flera operahus och festivaler, bland annat vid Operan i Leipzig och på Nyslotts operafestival.

Nils Schweckendiek är en stark förespråkare för vår tids musik och har dirigerat över 100 uruppföranden, inklusive musikdramatiska verk samt verk för orkester, kör och instrumentala ensembler. Han har spelat in för skivbolagen BIS, Toccata Classics, ICSM och Alba Records och fått omfattande internationellt erkännande, bland annat en GRAMMY Award (bästa körframförande), Emma-priset (Årets klassiska) och ICMA-priset (bästa framförande av nutida musik) år 2024 (Kaija Saariaho: Reconnaissance), tre priser från den tyska skivkritikerföreningen (Saariaho: Reconnaissance, Pärt: Passio, Beat Furrer: Works for Choir and Ensemble), Yles pris Årets skiva (Matthew Whittall: Northlands), tre gånger priset Årets körskiva (Perttu Haapanen: Reports, Alex Freeman: Under the Arching Heavens, Saariaho: Reconnaissance) samt två ytterligare Emma-nomineringar.

Sedan 2007 ansvarar Nils Schweckendiek för Helsingfors kammarkörs konstnärliga verksamhet. Sedan 2014 är han professor i kördirigering vid Sibelius-Akademin vid Konstuniversitetet, och år 2017 tillträdde han som konstnärlig ledare för Musikhusets kör.

Han har gästdirigerat bland annat Helsingfors stadsorkester, Finska barockorkestern, Crash Ensemble, Radions symfoniorkester, Oulu Sinfonia, RIAS Kammerchor, Irish Chamber Choir, Det Norske Solistkor, Lettlands och Sveriges radiokörer, Estniska filharmoniska kammarkören, Kroatiens radio- och tv-kör, Coro Casa da Música i Porto, Orquestra Barroca Casa da Música samt NDR Chor i Hamburg. År 2020 tilldelades han Fredrik Pacius-priset av Svenska litteratursällskapet i Finland för sitt kreativa och synliga arbete inom det finländska musiklivet, och år 2025 tilldelades han Madetoja-priset av Finlands Tonsättare. År 2022 utsågs han till Årets körledare av Finlands körledarförening.

Helsingfors kammarkör

Helsingfors kammarkör är en GRAMMY-belönad professionell kammarkör bestående av yrkessångare. Kören inledde sin verksamhet år 1962 under namnet Radiokammarkören och tog sitt nuvarande namn i bruk år 2005.

Helsingfors kammarkör samarbetar brett med både finländska och internationella aktörer. Bland dess regelbundna samarbetspartner finns bland andra Helsingfors festspel, Helsingfors stadsorkester, Musica nova Helsinki, Radions symfoniorkester och Finska barockorkestern. Under de senaste åren har kören gästat flera internationella festivaler och konserthus, såsom Acht Brücken (Köln), Musiq3 (Bryssel), Musik Meran (Italien), Muziekgebouw (Amsterdam) och Amare (Haag). Andra samarbetspartner har bland annat varit Ars Nova Copenhagen, Det Norske Solistkor, Ensemble Recherche, Eric Ericsons Kammarkör, NeoQuartet, Uusinta Ensemble, Estniska filharmoniska kammarkören samt flera finländska orkestrar och festivaler. Kören har uppträtt inte bara i Finland utan också i USA, Storbritannien, Tyskland, Nederländerna, Estland, Italien, Belgien, Polen, Skandinavien och Ryssland. Samarbetet med Yleisradio har fortsatt regelbundet både genom radiosändningar och tv-produktioner.

Helsingfors kammarkör har en bred repertoar som sträcker sig från medeltida musik till uruppföranden och från a cappella-musik till symfoniska verk och musikteater. År 2024 uruppförde kören fem verk för kammarkör och jazzorkester tillsammans med Sointi Jazz Orchestra. Med anledning av sitt 20-årsjubileum beställde och uruppförde kören fyra nya verk för kör och barockorkester i samarbete med Finska barockorkestern år 2025. Helsingfors kammarkör uppträder i varierande besättningar från en till över fyrtio sångare och är särskilt känd som uttolkare av nutida musik. Sedan 2005 har kören uruppfört nästan 100 verk, inklusive omfattande musikteaterverk, samt ansvarat för över 40 finländska premiärer.

Kören gör regelbundet skivinspelningar och har vunnit ett stort antal skivpriser, bland annat GRAMMY, Emma, ICMA (International Classical Music Award), Preis der deutschen Schallplattenkritik (tre gånger), Årets körskiva (tre gånger), Gramophone Editor’s Choice (två gånger) samt Yleisradios pris Årets skiva. Bland de prisbelönta inspelningarna finns albumet Reconnaissance med musik av Kaija Saariaho, Arvo Pärts Passio samt Beat Furrer: Works for Choir and Ensemble. Även körens inspelningar med musik av Alex Freeman, Perttu Haapanen och Matthew Whittall har prisbelönats.

Sedan 2007 ansvarar professor Nils Schweckendiek för körens konstnärliga verksamhet. Kören har samarbetat med ett stort antal körledare och dirigenter. Radiokammarkörens konstnärliga ledare har varit Harald Andersén, Kaj-Erik Gustafsson, Ilmo Riihimäki, Eric-Olof Söderström och Timo Nuoranne. Helsingfors kammarkörs första konstnärliga ledare åren 2005–2007 var Kimmo Hakola.

Helsingfors kammarkör är medlem i Tenso, ett europeiskt nätverk för professionella kammarkörer.

Musik som strävar mot himlen

”Röster, röster. Lyssna, mitt hjärta, så som / annars endast helgon förmår att lysna” (Översättning: Arnold Ljungdal), skriver Rainer Maria Rilke i den första av sina Duinoelegier i Arja Meskinens finska översättning. Om Ludwig van Beethoven (1770–1827) och Einojuhani Rautavaara (1928–2016) kan kallas helgon är tveksamt – åtminstone i privatlivet – men utan tvivel hörde de ljud som andra inte kunde uppfatta, ljud som de sedan förmådde överföra till noter och banbrytande verk. Mellan Beethoven och Rautavaara är det lättare att se skillnader än likheter, men i bådas verk finns som bäst en transcendentalitet som lyfter dem högt över vardagen. Båda är också betydande symfoniker, även om de skrev musik inom ett mycket brett spektrum.

Den tyskspråkige Rainer Maria Rilke (1875–1926) var en viktig poet för Einojuhani Rautavaara genom hela livet. I det Wien där Rautavaara vistades efter andra världskriget förenades den ruinpräglade staden i hans sinne med Rilkes verser, såsom de i Duinoelegierna, skrivna strax efter första världskriget. Verket Die erste Elegie (Första elegin), som hämtar sin text ur denna samling, kom dock till först 1993 på beställning av körförbundet Europa Cantat. Kompositionstekniskt följer verket den version av dodekafonin som utvecklades av Rilkes samtida Alban Berg, där tolvttonsserien används som grund för treklanger. Därför klingar verket mycket harmoniskt, även om det stora tonomfånget och de krävande harmoniska förändringarna gör det mycket utmanande för sångarna. Mellan körpartierna hörs också korta solon och för publiken är det relativt lätt att följa texten. Verket uruppfördes av den berömda svenska Eric Ericsons Kammarkör år 1994.

Även inspirationen till Rautavaaras verk för stråkorkester Adagio celeste (Himmelsk adagio eller Himmelsk långsamhet) kommer från en text, denna gång dikten Sitten, sinä yönä av Lassi Nummi (1928–2012) från 1980-talet. Rautavaara och Nummi var exakt jämnåriga och Rautavaara använde Nummis texter i flera vokalverk. Adagio celeste är dock instrumental musik och inspirationen framträder mer subtilt. Verket är från tiden kring millennieskiftet, då också Rautavaaras popularitet var som störst tack vare flera ängelrelaterade verk. Trots att Rautavaara använde många olika kompositionstekniker bygger även detta verk på en tolvttonsserie, ur vilken han utvinner mycket mjuka harmonier. Rautavaara säger dock att mer än de kompositionstekniska detaljerna berättar Nummis nocturneliknande text med sina sensuella nyanser om verket. Dikten är hämtad ur samlingen Kaksoiskuva från 1982, avdelningen Talviyö. I dikten hoppas berättaren på ett nattligt möte med den älskade personen. ”Låt mig vakna / genom ålderdom och död, och vakna själv, / kom som ett snöfall, förena oss / med världens enhet.” (översättning: Bo Carpela), skriver Nummi, fylld av längtan. Adagio celeste uruppfördes av Helsingfors stadsorkester under ledning av Mikko Franck vid en Rautavaara-festival i Helsingfors år 2002.

Ludwig van Beethoven komponerade sitt verk för sångensemble Elegischer Gesang op. 118 (Elegisk sång) vid ungefär samma ålder som Rautavaara skrev sin Rilke-elegi. Elegischer Gesang skrevs ursprungligen till minne av hyresvärden Johann von Pasqualatis unga hustru som avlidit år 1814, och vid uruppförandet bestod ensemblen av vokalkvartett och stråkkvartett. Textkällan var länge försvunnen, men idag vet man att dikten skrevs av den tyske författaren och ämbetsmannen Friedrich Haug (1761–1829). Beethoven använder dikten fritt och tar endast med en del av verserna i sin tonsättning. Stämningen är vördnadsfull och fylld av sorg. Verket är också känt under sina inledningsord Sanft wie du lebtest (Lika stilla som du levde).

Förteckningen över Beethovens kyrkliga verk är ovanligt liten jämfört med resten av hans produktion. Han hade endast komponerat oratoriet Kristus på Olivberget för kyrkligt bruk när fursten av Esterházy, som tidigare anlitat Joseph Haydn, år 1807 bad Beethoven – Haydns tidigare elev under en kort tid – att skriva en mässa till hustruns namnsdagsfirande. Förutom Beethovens relativa oerfarenhet ökades pressen av att mässmästaren Haydn vid sekelskiftet 1800 hade skrivit hela sex mässor för samma ändamål. Jämförelser var alltså oundvikliga. Mässa i C-dur op. 86 lyckades, efter bristfälliga repetitioner, inte charma det furstliga paret vid uruppförandet i Eisenstadt, och Beethoven återvände inte till mässkomponerandet förrän mer än tio år senare med Missa solemnis.

Beethoven själv uppskattade dock Mässa i C-dur mycket högt. Verket följer tämligen troget mässans struktur och är skrivet för solister, kör och en orkesterbesättning som är typisk för de flesta av Beethovens symfonier, men där orgel har lagts till. Språket är naturligtvis latin. Även om verket fortfarande inte framförs särskilt ofta, har dess värde varit erkänt sedan länge.

Text: Panu Sivonen